Habitat är skriven för violin, klarinett i Bb/basklarinett, slagverk och flygel. Jenny Hettnes verk är tillägnat den vitryggiga hackspetten, en av många akut hotade arter med specifika krav på livsmiljö. Dessa habitat är sällsynta i dagens brukade skogslandskap.
Verket komponerades 2024/2025 inom Konstnärsnämndens residensprogram tillsammans med Kwartludium. Under workshops i Gdańsk och Warszawa bjöds musikerna in att interagera med ljudvärlden från en fältinspelning – en värld som är ickemusikalisk och samtidigt så musikalisk, ett rum av svaga skrapningar, fladder och surr – ett habitat.

Movements of Seashells and Plastic för klarinett, violin, slagverk och piano består av konkreta ljud från naturen, som har gestaltats musikaliskt genom klangliga kombinationer och transformationer med akustiska instrument. Plastens ljud är ett sorgligt nytt inslag i havet. Marie Samuelsson har skrivit stycket för Kwartludium inom ramen för Konstnärsnämndens residensprogram.

I Entomophony har Żaneta Rydzewska använt och inspirerats av naturens ljud, särskilt de som produceras av insekter. Stycket bygger sin musikaliska struktur genom att integrera fältinspelningar och syntetiskt återskapade insektsljud, såsom surranden. Genom att direkt hämta material från dessa naturliga element skapar Entomophony ett ljudlandskap som speglar insektsvärldens komplexa auditiva mönster, där organiska och artificiella ljud smälter samman till en enhetlig komposition med fokus på insekternas ljudvärld.

I Virtual Golem har Adam Eriksson använt programvara för tonhöjdsavläsning, vilket gör det möjligt för ensemblen att styra den elektroniska rösten med sina instrument. Verket kan ses som Adam Erikssons tolkning av hur man skapar en Golem (en konstgjord varelse i judisk mytologi.) Ett ritualistiskt förlopp med jungfrulig jord, källvatten och permutationer av heliga tal har omformats till en musikalisk process. Genom olika ljudliga handlingar uppstår en femte medlem ur den täta luften. Virtual Golem komponerades för ensemblen Kwartludium år 2024 som en del av Adam Erikssons residensvistelse i Gdańsk och Warszawa.

"Allt som är möjligt i musik är musik."
Orden kommer från Bogusław Schaeffer, den ukrainsk-polske tonsättaren känd för sina experiment med grafisk notation. Grafiki är hans samling av grafiska verk, skapad under nästan fyrtio år. Här möts färgstarka collage av bilder, grafiska element, färgfält och utdrag ur hans egna musikaliska noteringar. Schaeffers grafiska partitur ger musiker unika möjligheter till tolkning och improvisation. Hans verk Non-Stop (1960) räknas som Polens första musikaliska happening. Stycket har en öppen form där framförandet kan variera från fem minuter till åtta timmar, och den grafiska notationen ger stor frihet i gestaltningen. För att ytterligare utforska verket har mobilapplikationen Schaeffer Non Stop utvecklats, baserad på hans grafiska partitur.

Konserten med Kwartludium är ett resultat av ett mångårigt samarbete mellan Polen och Sverige med stöd av Konstnärsnämnden. 
Konserten arrangeras i samarbete med Samtida Musik med stöd av Minister of Culture and National Heritage of the Republic of Poland samt Polish Institute in Stockholm. Konserten spelas in av SR P2.
Tack till Konstakademien.

Lux Aeterna – the Music of Your Being har Anna Cederberg-Orreteg komponerat till minne av Gustaf Sjökvist, körens grundare och mångårige dirigent.

Det första Tomas Tranströmer skrev efter att ha drabbats av stroke var den lilla minnesboken Minnena ser mig (1993). Denna dikt har Anna Cederberg-Orreteg tonsatt. Stycket oframfördes av Gustaf Sjökvists kammarkör då Tomas Tranströmer mottog Nobelpriset i litteratur 2011.

Johannes Polloks Joy är ett beställningsverk av kören med text av Sara Teasdale (1884-1933):

I am wild, I will sing to the trees, 
I will sing to the stars in the sky, 
I love, I am loved, he is mine, 
Now at last I can die!
I am sandaled with wind and with flame, 
I have heart-fire and singing to give, 
I can tread on the grass or the stars, 
Now at last I can live!

Karin Rehnqvist har länge intresserat sig för hur enskilda instruments klang och röster påverkar varandra. Hon skriver:
”Att komponera för kör och oboe har därför känts oerhört inspirerande.
Jag sökte en text där oboen kunde förhålla sig självständig, som ett motstånd, samtidigt som den ibland skulle kunna smälta samman med kören. Jag fann Björn von Rosens oerhört vackra dikt, som genast gav komponerandet vingar:

Till Ängeln med de brinnande händerna
Sänk dig ner, en gång, mot jordens rund
du högt förbiflygande ängel med brinnande händer.
Under de många vintrar som följt på varandra
har våra ögon och läppar alltmer frusit samman.
Berör oss bara, en gång, med dina glödande handflator
tryck dem bara helt lätt mot våra nedisade ansikten.
Och låt oss sedan sova lugnt
i askan som blir kvar efteråt.

Det musikaliska språket i verket är inspirerat av äldre svensk folkmusik, både i modalitet och vad gäller till exempel användandet av kvartstoner i oboen. Även röstmässigt finns här anknytning till kulning, men det är utkomponerat klangligt i kören, som använder ”vanlig” röstteknik. I mittenpartiet rör sig två solister och oboen i korta melismer över körens rörliga klanger. Här blir rösternas och instrumentets sammansmältning extra tydligt. Vad är röst, vad är instrument?"

Sara Wennerberg-Reuter föddes 1875 och tog som ung tonåring lektioner i orgel och harmonilära för domkyrkoorganist Elfrida Andrée. Trots ett långt yrkesliv som organist ville hon själv helst tituleras tonsättarinna. 1921 blev hon invald i Föreningen Svenska Tonsättare, där hon efter Elfrida Andrées död 1929 var enda kvinna fram till sin död 1959. Hennes kompositioner vann på sin tid varmt bifall och i synnerhet hennes melodiösa manskvartetter framfördes ofta.

Britta Byström har etablerat sig som en framstående tonsättarröst inom sin generation, känd för sitt omsorgsfulla och klangrika tonspråk. Hon finner ofta inspiration i andra konstformer, vilket hon beskriver som att delta i ett samtal där ett konstverk ger upphov till ett annat. Körstycket Kärlekens visa med text av Pär Lagerkvist uruppfördes med Adolf Fredriks Kyrkas Kammarkör i maj 2022.

Pär Lagerkvist har skrivit texten även till Anna Cederberg-Orretegs Fågelunge lyft din vinge ur samlingen Aftonland.

Wiegenlieder im All är komponerat för Neuer Kammerchor Berlin, som också beställt stycket av Karin Rehnqvist. Stycket uruppfördes i maj 2022 i St. Matthäuskirche Berlin. Tonsättaren skriver:
”Från en ålderdomlig svensk folklig koral vecklar några vaggvisor ut sina toner i världen, i rymden. Deras melodier möts och vävs samman. Klanger och fraser blandar sig. 
Allt är stilla, förtröstansfullt.
Vaggvisan och bönen hör till mänsklighetens äldsta musikaliska uttryck. Sedan urminnes tider har vi lugnat och tröstat våra barn genom att sjunga dem till sömns.
I bönen och stillheten har människor hämtat kraft och bett om råd, när livet varit svårt och obegripligt.
Vi lever nu i en svår tid med pandemi, krig och klimatkris.
Samhällskroppen och människor är känsliga. Vi behöver den varsamma musiken.
Nu vilar hela jorden, den folkliga koral som inleder stycket har jag fått från folksångerskan Susanne Rosenberg. Susanne har gjort sin egen variant i traditionens långa kedja, liksom jag har gjort min.
Fågelstämman som framförs av en liten svarthätta är inspelad av Sten Wahlström på 1990-talet och nu bearbetad av Erik Klinga.”

Ave Regina Caelorum är en katolsk bön tillägnad Jungru Maria. Judith Weirs tonsättning beställdes som en del av Merton Choirbook för att fira 750-årsjubileet av Merton College i Oxford, 2014. 

Hymne au soleil är ett körstycke för fyrstämmig blandad kör, alt-solist och piano, som Lili Boulanger skrev 1912 till en text av Casimir Delavigne. Det uruppfördes i Paris 1913 med tonsättaren själv vid pianot. Stycket har framförts flera gånger sedan dess, bland annat 1919 och 1920 med Nadia Boulanger vid pianot och solister som Claire Croiza och Madeleine Grey. Musikaliskt rör sig verket bort från influenser som Fauré och Debussy, med lysande ackord och livlig polyfoni. Lili Boulanger hann börja orkestrera stycket, men det fullbordades först 2004 av Oliver Korte och framfördes då i Berlin.

Då S:t Jacobs kammarkör beställde Den levande Maria 2018 fick Agneta Sköld fria händer att leta fram texterna. Agneta Sköld har tagit fram en Maria som finns nära och mitt ibland oss
  – Det finns många Ave Maria-texter. I första satsen blandar jag Ave Maria på latin med Erik Axel Karlfeldts text om den unga oskyldiga Jungfru Maria. En ny ingång till Maria fick jag då jag hittade Ebba Lindqvists texter om vanliga Marior som också har ett barn på armen. Dessa texter använder jag i de tre mellansatserna. I sista satsen använder jag den engelska texten till Marias lovsång Magnificat.

Sfärer gör verkligen skäl för sitt namn. Här vibrerar hela kyrkorummet av klang och rytm när kör, slagverk och orgel förenar sina ljudvärldar. Kören, som för det mesta sjunger vokaliserande, det vill säga utan ord, representerar de andar vi möter under vår värld upp genom sfärerna; ömsom ropande, ömsom klagande. I verkets mitt verbaliserar de sitt budskap till oss levande med orden: 

Vi som här viskar är döda
men vi ser er, följer er 
på Livets väg
mot döden.

Därefter följer den spanska 1600-tals poeten Pedro Calderon de la Barcas ord:

Vad är livet? Blott en hägring,
Blott en skugga och en spegling.
Bländverk allt, som blev oss givet!
Ty en dröm är hela livet, 
Själva drömmen drömmer vi.

Sfärer avslutas musikaliskt som ett frågetecken inför det mysterium som väntar oss alla.

Requiem var från början en beställning från Musik i Uppland med anledning av Allmänna Sångens 150-årsjubileum och det framställdes ett önskemål om att verket skulle ha anknytning till Uppsala. Emellertid fick kompositionsprocessen en annan början. En nära vän till Anders orkade inte längre leva och i sorgen bestämde sig tonsättaren i stället för att skriva ett rekviem till dennes minne. Verkets första del, till och med Lacrimosa, uruppfördes med Allmänna Sången och Uppsala Kammarorkester år 2009. Det kompletta verket uruppfördes hösten 2010 med Sankta Clara Motettkör, S:t Jacobs Kammarkör, Uppsala Kammarorkester och Olle Persson som barytonsolist under ledning av Paul Mägi. I Storkyrkan framförs några bearbetade satser av rekviet.

Aria komponerades 1985 för Ilona Maros inför inspelningen av hennes cd (Phono Suecia), där hon sjunger den till Bengt Forsbergs ackompanjemang.  Stycket kom sedan att ligga till grund för Lux Aeterna för sopransaxofon, kör och orgel (1995) som skrevs för Anders Paulsson och Erik Westbergs vokalensemble samt Mattias Wager i samband med deras Brasilien-turné. Den kom också att spelas in på cd:n Originals med Carl Johan Fernandi, sopransaxofon. 

Les clôches de la nuit – Nattens klockor – skrevs 1987 efter att Anders Nilsson vistats i Mont Saint-Michel några år tidigare. Han skriver:
”Till denna ö, berömd för sitt benediktinerkloster och växlande läge som halvö beroende på tidvattnets växlingar, kom jag under en höstresa att bo på det för årstiden enda öppna värdshuset. Under natten som var alldeles månskensklar, hördes det tilltagande bruset av havet som vid flod återtog dess förlorade domäner. I silhuett mot vattnets blänkande mångata, avtecknade sig värdshusets närmaste grannbyggnad, ett klocktorn tillhörande en mindre kyrka, vars återkommande timslag -– en melankoliskt klingande sekvens av tonerna h-d-ciss – återfinns som material i detta lilla pianostycke.”

”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.” Heliga Birgittas bön, som 1973 höggs i sten och placerades över ingången till Birgittasystrarnas klosterkyrka i Vadstena, är inspirerad av helgonets uppenbarelser och har blivit populär bland pilgrimer. Denna bön utgör texten till Anders Nilssons körstycke Visa mig vägen, som uruppförs under konserten. I manstämmorna har Nilsson använt frågor om färdriktning på olika språk: ”Quo Vadis? Vart går du? Wo gehst du? Whereever? Ou-vas tu?”, medan övriga stämmor sjunger Heliga Birgittas text.

Chaconne för piano komponerades 2013 för Martin Sturfält. Chaconne är jämfört med passacaglia en friare form där en harmonisk följd är återkommande till skillnad mot passacaglians förekommande basmelodi. Icke förty så finns här också en basmelodi som skymtar fram emellanåt, men det är den harmoniska stommen och möjlighet till en friare form som givit stycket dess titel. Stycket är som en återhållen sorgmarsch med en stegring mot ljuset i slutdelen.

I Per Eglands Three lost postcards from the old world kan vi höra citat från olika svenska folkmusiklåtar, likväl som en blinkning till vår nationalsång. Verket är humoristiskt, vackert, intressant och skapar en presentation av delar från det svenska musikarvet. Ursprungligen är verket komponerat för Duo Kondens och Wild beautiful orchestra.

Brooklyn Gökotta är en kompositionsbeställning av Duo Kondens som beviljades av Kulturrådet för projektet “Patterns”. Elsa Nilssons verk är inspirerat av fåglarna i Brooklyn Bridge Park, i närheten av där hon bor. Liveinspelningar av fåglarna transkriberades sedan för kompositionen. Vi hör hennes jazzmusikaliska influenser i det rytmiska mönstret, som upprepas genom stycket och förflyttas mellan de olika stämmorna. Det finns mönster i allt.

Circulorum for three av Lisa Grotherus består av tre sammanhängande satser, Frozen – Melting och Rippling och de gestaltar vattnets olika former. Lisa beskriver sitt stycke så här: ”En representation av vatten, grundläggande för allt liv, och dess former i musik; fast och flytande, kaos och ordning, det cirkulära kretsloppet. Om samklangen mellan natur och människa”. Stycket har också tydliga folkmusikaliska linjer med mycket glädje och lekfullhet.

Duo Kondens beställde ett verk av Jan Sandström i samband med projektet ”Goldberg 1.5” (2015). Sandström omvandlade Johann Sebastian Bachs Variation nr 21 till en klangfull sats med långa linjer där flöjt och orgel kompletterar varandra, något som resulterar är en vacker och innerlig sats.

Slå på trumman så ska getterna dansa! Chris Moriartys G’wan get! (Chapter II) ingår som ett av flera verk i en framtida getbalett. Titeln leker med ordet ”g’wan” som är ett iriskt, idiomatiskt sätt att säga ”go on” i betydelsen ”ut med dig. ”Get” betyder på angloiriska ”get away from me/ge dig iväg från mig”. Styckets titel i sin helhet betyder alltså ”go away from me, get out of here goat!/ Ge dig iväg från mig, ut med dig get!”.

I Kim Hedås Fjädersats komprimeras fjädrar och släpps upp. Förgreningar, irrgångar, återvändsgränder.

Resonant Shadows av Victor Lisinski är en stilla djupdykning i klangen av fem balinesiska gamelangongar.

La vigencia de una imagen contundente är spanska och betyder Betydelsen av en kraftfull bild. Mauro Godoy Villalobos verk är inspirerat av Kazimir Malevitjs målning Black Circle, ett verk som utforskar minimalism och abstraktion genom enkla geometriska former. Musikaliskt strävar tonsättaren efter att spegla denna estetik genom en balans mellan motsatser och kontraster. Stycket består av två satser, Preludio och Diálogo, och har en okonventionell notationsstil som bygger på sekundnotation och olika aleatoriska effekter. Den första satsen, Preludio, är den lugnare delen av verket. Som namnet antyder fungerar den som en förberedelse eller upptakt till den andra satsen. I Diálogo står samspelet och interaktionen mellan musikaliska figurer och motiv i centrum. Musiken växlar mellan strikt, stram notation och en friare struktur där musikerna kommunicerar genom cues, vilket skapar en atmosfär av improvisation och musikalisk frihet. Genom denna interaktion bidrar musikerna aktivt till verkets form och låter ljudlandskapet ständigt förändras. De aleatoriska inslagen bidrar till en känsla av spontanitet och oförutsägbarhet. Samtliga musiker läser direkt från partituret – det finns inga separata stämmor.

Tove Kättström inledde komponerandet av Ande - Dräkt med andning som inspiration, men verket kom under processen att börja omfatta mer än rörelsen av andetag. I Ande - Dräkt blir dräkten någonting som klär andningen, verkar runtomkring den eller som en förlängning av den. Andningen som bestående men föränderlig – mekanisk och organisk på samma gång.

Stellan Sagvik om Morminne

I "Morminne" förekommer det en del udda instrument som theremin, banjo och harmonium, samt att soloviolinen har sällskap av fyra viola och fyra celli. Hur har du tänkt kring instrumenteringen? 
  – Redan när jag jobbade med texten några år innan jag skrev partituret fanns grundstämningen med ”låga” stråkklanger och mycket uppluckrad textur – ett sorts mosaikiskt kaoslugn.

Symboliserar de olika instrumenten något särskilt?
  – Soloviolinen är mors själsliga röst, utan att vara mimisk. Thereminen är den överbryggande länken mellan psyke och drömminnen. Banjon är det piskliknande skarpa accentuerandet av de vassa själsliga skadorna efter svek och barnaförlust. Harmoniet är en akustisk, inte digital, vibration och ödesklang, som dessutom får rollen av absurt positiv under läkarrondsekvenserna. De två trumpeterna är både verklighetens pågående konflikter och drömminnenas ekon av krigsfronters terror – alltid närvarande, även om de inte alltid hörs.

Det förinspelade bandet, vad kan du säga om det? Vad gestaltar det - Mors sönderfallande minnen/psyke?
  – Typ så!

Du har själv skrivit librettot. Varifrån kommer uppslaget? Kan du berätta något om bakgrunden och texten utöver det som står att läsa i libretto och scenanvisningar?
  – Impulsen till hela historien kommer från en dröm som den keltiske nutida barden Robin Williamson drömde –  röster som samtalade i diffusa scener från en gången tid med oklar ”handling” men med en dimmig något fasafärgad grundstämning. Han sammanställde sina drömsyner i en dikt. Det var avstampet för mig, men min text tog helt andra vägar när jag under sjuttiotalet träffade många krigsskadade som kom till Sverige antingen som flyktingar eller som desertörer och som dessutom ofta både var utnyttjade på olika sätt samt kroppsligt och själsligt skadade. Mycket uppbyggelig historia i en tid då många längtar efter ”långsamma bitar i a-moll”.
  – Katharsis i mors fall är att hon inser att klotet snurrar vidare oavsett hennes erfarenheter – dessa har inte påverkat skeenden.  Att hon är trasad är bara smärtsamt för henne själv om hon gräver ned sig i sina erfarenheter utan att vända blad. Kan hon se förbi det svåra kan hon segla vidare – med Titanic.

Omnia tempus habent. Allt har sin tid. Arne Mellnäs tonsättning av texten i Predikaren är skriven för solosopran och förmedlar i ord och ton ett trösterikt budskap; det svåra är övergående, så småningom kommer ljuset åter. Verket, som helst bör sjungas i ett rum med stor akustik, uruppfördes i Visby domkyrka av Marianne Mellnäs 1972.

Vägar, flyktvägar för sopran och slagverk av Ylva Q Arkvik är en triptyk där tematiken kretsar kring det förflutnas fångenskap, längtan att fly bort och att fly till, och magin i det oväntade ögonblickets befrielse. Dikterna är hämtade ur en kommande samling av dramatikern, librettisten och författaren Kerstin Perski. Musiken tar fasta på det drömska i texterna och spännvidden mellan den känsla av fäste i verkligheten som försvinner då man plötsligt finner sig någon annanstans och den smärtsamma längtan som då infinner sig.  

Jag märker allting av Hans Gefors är en kantat i prolog och tolv satser där en recitatör leder oss genom musiken. I verket har Gefors ställt samman repliker ur Strindbergs sena vandringsdrama Till Damaskus med dikter av den spanske 1900-talspoeten Juan Ramón Jimenez. Som musikalisk förebild står barocktidens brokiga kantater med recitativ, kör a cappella, countertenorens arior liksom hela ensemblen i tutti. Mångfalden av uttryck i verket är som ett helt liv i koncentrat. Även besättningen är barock: recitation, countertenor, kör, två violiner, cello, slagverk och teorb, akustiskt och förstärkt.

Ur Vägar, flyktvägar av Kerstin Perski

Så snart jag öppnar ögonen

Så snart jag öppnar ögonen är hon där
gnistrande ögon
giftgrönt leende
knuffar mig över kanten
med lätt hand

Jag glider ner
famlar efter ett fäste
faller
famlar

tar spjärn

faller

fäller ut änglavingarna
spärrar ut ordklorna

Varför
Ja, varför

Varför valde jag inte den rätta stigen
den rätta röda
satte mig inte på rätt stol
när hela havet stormade

Varför skrev jag inte det avgörande brevet
i den rätta stunden

Varför kysste jag fel groda på fel plats

Varför kröp jag inte in i rätt kropp i rätt tid

Varför sökte jag rätt svar
på fel fråga

Eller tvärtom

Jag borde blivit född som svan eller svala
åtminstone skrattmås

Med ett förtvivlat jamande
skulle jag bre ut vingarna

lyfta

Vill fly

Vill fly
flyktigt
flyhänt
och i flykten
förvandlas till
ingenting
vara i
ingenting
oåtkomlig
o åtkomlig
för den blå dimman
skymningsklangen
ljusen ur diset
fjärran ögon
bortom
en hälsning
hitom
en hemlig ö
att styra mot
en slät klippa
att göra upp eld på
tigande
 

Rena fönster

Sent omsider
tvättar jag mina fönster
rena

Där ligger den
Världen

En stam med löv på
En låda med fyrkanter av glas

Bortom den fläckfria ytan
hörs samma ljud som igår
tuggandet sväljandet
skrikandet skränandet
jakten grabba tag hålla fast fyllas av
som vore vi alla barn
på förra årets nöjesfält
sockervadden redan smet
mot den ivriga tungan

En förrymd vind sliter i det fastnaglade trädet

Med rullgardinen nerdragen till hälften
blir jag stående
snöret i handen

Högt därovan
sida vid sida
rör sig två luftballonger
över den rodnande kvällshimlen

Kerstin Perski

Jag märker allting – programkommentar

’Jag’ står i centrum i detta verk, en hyperkänslig själ som lägger märke till allting. 
Det är Den okände, diktaren August Strindbergs alter ego, som intar scenen.

Han vänder sig direkt till dig och mig som lyssnar och säger: ’Du är sänd i min väg.
Antingen för att rädda mig eller att förgöra mig.’

På sin vandring genom verket genomgår han många tillstånd: hat, ensamhet, gränslös skaparkraft, hot om förintelse, övermod, minnen av människor han älskar.

Till sist säger han: ’Stora, mörka ögon, fortsätt att betrakta mig.’
’Är vi mörkrets barn, eftersom vi skälver inför ljuset?’

Jag märker allting är en kantat i prolog och tolv satser där en recitatör leder oss genom musiken. Jag har själv ställt samman repliker ur Strindbergs sena vandringsdrama Till Damaskus med dikter av den spanske 1900-talspoeten Juan Ramón Jimenez.

Musikaliskt har barocktidens brokiga kantater varit min förebild med recitativ, körsatser a cappella, countertenorens arior liksom hela ensemblen i tutti. Mångfalden av uttryck i verket är som ett helt liv i koncentrat.

Besättningen är också barock: recitation, countertenor, kör, två violiner, cello, slagverk och inte minst teorb, både akustiskt och förstärkt. Verket är skrivet mellan 2016 och 2020.

Hans Gefors