Sfärer gör verkligen skäl för sitt namn. Här vibrerar hela kyrkorummet av klang och rytm när kör, slagverk och orgel förenar sina ljudvärldar. Kören, som för det mesta sjunger vokaliserande, det vill säga utan ord, representerar de andar vi möter under vår värld upp genom sfärerna; ömsom ropande, ömsom klagande. I verkets mitt verbaliserar de sitt budskap till oss levande med orden: 

Vi som här viskar är döda
men vi ser er, följer er 
på Livets väg
mot döden.

Därefter följer den spanska 1600-tals poeten Pedro Calderon de la Barcas ord:

Vad är livet? Blott en hägring,
Blott en skugga och en spegling.
Bländverk allt, som blev oss givet!
Ty en dröm är hela livet, 
Själva drömmen drömmer vi.

Sfärer avslutas musikaliskt som ett frågetecken inför det mysterium som väntar oss alla.

Requiem var från början en beställning från Musik i Uppland med anledning av Allmänna Sångens 150-årsjubileum och det framställdes ett önskemål om att verket skulle ha anknytning till Uppsala. Emellertid fick kompositionsprocessen en annan början. En nära vän till Anders orkade inte längre leva och i sorgen bestämde sig tonsättaren i stället för att skriva ett rekviem till dennes minne. Verkets första del, till och med Lacrimosa, uruppfördes med Allmänna Sången och Uppsala Kammarorkester år 2009. Det kompletta verket uruppfördes hösten 2010 med Sankta Clara Motettkör, S:t Jacobs Kammarkör, Uppsala Kammarorkester och Olle Persson som barytonsolist under ledning av Paul Mägi. I Storkyrkan framförs några bearbetade satser av rekviet.

Aria komponerades 1985 för Ilona Maros inför inspelningen av hennes cd (Phono Suecia), där hon sjunger den till Bengt Forsbergs ackompanjemang.  Stycket kom sedan att ligga till grund för Lux Aeterna för sopransaxofon, kör och orgel (1995) som skrevs för Anders Paulsson och Erik Westbergs vokalensemble samt Mattias Wager i samband med deras Brasilien-turné. Den kom också att spelas in på cd:n Originals med Carl Johan Fernandi, sopransaxofon. 

Les clôches de la nuit – Nattens klockor – skrevs 1987 efter att Anders Nilsson vistats i Mont Saint-Michel några år tidigare. Han skriver:
”Till denna ö, berömd för sitt benediktinerkloster och växlande läge som halvö beroende på tidvattnets växlingar, kom jag under en höstresa att bo på det för årstiden enda öppna värdshuset. Under natten som var alldeles månskensklar, hördes det tilltagande bruset av havet som vid flod återtog dess förlorade domäner. I silhuett mot vattnets blänkande mångata, avtecknade sig värdshusets närmaste grannbyggnad, ett klocktorn tillhörande en mindre kyrka, vars återkommande timslag -– en melankoliskt klingande sekvens av tonerna h-d-ciss – återfinns som material i detta lilla pianostycke.”

”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.” Heliga Birgittas bön, som 1973 höggs i sten och placerades över ingången till Birgittasystrarnas klosterkyrka i Vadstena, är inspirerad av helgonets uppenbarelser och har blivit populär bland pilgrimer. Denna bön utgör texten till Anders Nilssons körstycke Visa mig vägen, som uruppförs under konserten. I manstämmorna har Nilsson använt frågor om färdriktning på olika språk: ”Quo Vadis? Vart går du? Wo gehst du? Whereever? Ou-vas tu?”, medan övriga stämmor sjunger Heliga Birgittas text.

Chaconne för piano komponerades 2013 för Martin Sturfält. Chaconne är jämfört med passacaglia en friare form där en harmonisk följd är återkommande till skillnad mot passacaglians förekommande basmelodi. Icke förty så finns här också en basmelodi som skymtar fram emellanåt, men det är den harmoniska stommen och möjlighet till en friare form som givit stycket dess titel. Stycket är som en återhållen sorgmarsch med en stegring mot ljuset i slutdelen.