Stellan Sagvik, Morminne, 45 min, uruppförande
Konserten inleds med ett samtal mellan Svensk Musikvårs redaktör Anna Hedelius och Stellan Sagvik.
En resa genom livets minnen. Under Svensk Musikvår 2025 presenteras uruppförandet av Morminne, ett monodrama av den hyllade tonsättaren Stellan Sagvik. Morminne utspelar sig på ett vårdhem där en äldre kvinna kämpar med begynnande demens. Genom fragmentariska minnesbilder får vi följa hennes liv – från barndomens glädje, via första kärleken och moderskapets prövningar, till den sorg och förlust hon upplever när hennes son dör i krig. Till slut försvinner hon in i minnets skuggvärld.
Morminne är ett verk som går rakt in i hjärtat och berör på djupet. Verket är komponerat för sopran, piano och förinspelat tape.
Medverkande
Rollen som Mor gestaltas av sopranen Christin Högnabba, som framför ett vokalt parti fyllt av intensiva känslor. Här blandas klassisk sångteknik med mer expressiva uttryck som sprechgesang, viskningar, rop och tårar – en vokal prestation som sträcker sig över hela spektrumet av mänskliga känslor.
På flygeln spelar Stefan Lindgren, orkesterpianist vid Kungliga Filharmonikerna. Hans pianospel rör sig mellan det stillsamma och det dramatiska, där flygelns alla register och färgklanger kommer till uttryck.
Tonsättaren själv, Stellan Sagvik, sköter den tillhörande suggestiva elektronikdelen (EAM-mix).
Morminne är ett samarbete mellan Scenkonstmuseet, Svensk Musikvår och KammarOperaKompaniet. Projektet stöds av Svenska kulturfonden och Stockholms stad.
Stellan Sagvik om Morminne
I "Morminne" förekommer det en del udda instrument som theremin, banjo och harmonium, samt att soloviolinen har sällskap av fyra viola och fyra celli. Hur har du tänkt kring instrumenteringen?
– Redan när jag jobbade med texten några år innan jag skrev partituret fanns grundstämningen med ”låga” stråkklanger och mycket uppluckrad textur – ett sorts mosaikiskt kaoslugn.
Symboliserar de olika instrumenten något särskilt?
– Soloviolinen är mors själsliga röst, utan att vara mimisk. Thereminen är den överbryggande länken mellan psyke och drömminnen. Banjon är det piskliknande skarpa accentuerandet av de vassa själsliga skadorna efter svek och barnaförlust. Harmoniet är en akustisk, inte digital, vibration och ödesklang, som dessutom får rollen av absurt positiv under läkarrondsekvenserna. De två trumpeterna är både verklighetens pågående konflikter och drömminnenas ekon av krigsfronters terror – alltid närvarande, även om de inte alltid hörs.
Det förinspelade bandet, vad kan du säga om det? Vad gestaltar det - Mors sönderfallande minnen/psyke?
– Typ så!
Du har själv skrivit librettot. Varifrån kommer uppslaget? Kan du berätta något om bakgrunden och texten utöver det som står att läsa i libretto och scenanvisningar?
– Impulsen till hela historien kommer från en dröm som den keltiske nutida barden Robin Williamson drömde – röster som samtalade i diffusa scener från en gången tid med oklar ”handling” men med en dimmig något fasafärgad grundstämning. Han sammanställde sina drömsyner i en dikt. Det var avstampet för mig, men min text tog helt andra vägar när jag under sjuttiotalet träffade många krigsskadade som kom till Sverige antingen som flyktingar eller som desertörer och som dessutom ofta både var utnyttjade på olika sätt samt kroppsligt och själsligt skadade. Mycket uppbyggelig historia i en tid då många längtar efter ”långsamma bitar i a-moll”.
– Katharsis i mors fall är att hon inser att klotet snurrar vidare oavsett hennes erfarenheter – dessa har inte påverkat skeenden. Att hon är trasad är bara smärtsamt för henne själv om hon gräver ned sig i sina erfarenheter utan att vända blad. Kan hon se förbi det svåra kan hon segla vidare – med Titanic.