På eget initiativ komponerade Georg Riedel en mässa för blandad kör och jazzgrupp. Den saknar Credo (Jag tror) och innehåller i stället två satser som normalt inte ingår i den kristna mässtexten: Ego dubito (Jag tvivlar) och Ego praesentio (Jag anar). Riedel gav mässan namnet Missa increduli, tvivlets mässa.

Victoria Borisova-Ollas Adoration of the Magi in the Snow är en fri musikalisk "fantasia" inspirerad av Pieter Bruegels målning från 1567 med samma titel. Adoration är en av Bruegels mest kända målningar där de traditionella scenerna från Nya testamentet har överförts till det typiska flamländska vinterlandskapet.

Kom till mig ingår i Musik för kyrkoåret, Sven-David Sandströms tre år långa projekt att skriva ny musik till varje söndag och helgdag. Texten är hämtad ur Matteusevangeliet:
 

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; 

jag skall skänka er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig,
som har ett milt och ödmjukt hjärta, 

så skall ni finna vila för er själ.
Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. 

(Matteus 11:28-30) 

Den irländska poeten Seamus Heaney drabbades 2006 av en stroke. I det som kom att bli hans sista diktsamling, Human Chain från 2010, utforskar han sin resa tillbaka från det hjälplösa skick stroken lämnat honom i. Had I not been awake är en betraktelse över naturens krafter, och det faktum att han själv fortfarande lever, är “vaken” och har möjlighet att uppleva världen.

År 2018 tilldelades Gustav Lindsten Svenska kyrkans kulturstipendium. Motiveringen lydde:

”Svenska kyrkans kulturstipendium 2018 tilldelas Gustav Lindsten för projektet Mässa för kör och live-elektronik – Ett utforskande i den sakrala musikens klangliga potential. I detta projekt sammanförs kyrkans liturgiska arv och körtradition med vår tids musikaliska vardag av elektroniska klanger. Tonsättaren kommer att utforska frågorna om det gudomliga kontra det mänskliga och hur dessa kan gestaltas med hjälp av instrument som är rotade i vår egen tid och ett tonspråk som är bekant för hans egen generation. Kören kompletteras med musik som i en akustisk situation inte skulle vara möjlig, som ett försök i att ytterligare lyfta liturgisk musik mot det sublima och outgrundliga.:

Missa nova är resultatet av detta projekt. Den uruppfördes den 24 februari av Gustaf Sjökvists Kammarkör under ledning av Florian Benfer i Andreaskyrkan i Stockholm.

I Solo #2 kombineras ljudet av shō med det stabila ljudet av renstämda digitala fasmodulerade oscillatorer. De små skillnaderna i tonhöjd mellan in- och utandning när shō-instrumentet spelas används för att, nästan bokstavligen, andas liv i elektronikens precisa stämning. Resultatet är en situation där shō-spelaren träder in i och formar den elektroniska ljudet, utan något faktiskt styrsystem.

Henrik Strindberg om One Pen and One Book:

”En dag 2013, strax före klockan fem kom jag körande uppför Sibyllegatan. Jag lyssnade på Ekot och plötsligt blev jag totalt uppmärksam. En flicka talade i FN och säger: ”One child, one teacher, one book and one pen can change the world”. Budskapet och formuleringen var anslående, men vem var hon? Jag väntade ivrigt på kvart i sex-ekot för att få veta mer. Men när sändningen kom var inslaget om flickan som talade i FN:s generalförsamling utbytt emot ännu en misshandel någonstans i Sverige. Jag mejlande och ringde ekoredaktionen och frågade ”Vad har ni för nyhetsvärdering egentligen?” Det lönade sig för under kvällsekot sändes det åter, och flickan hette Malala Yousafzai. Hon blev skjuten av en taliban när hon var på väg till skolan, men överlevde. Hennes ord blev ett motto för ett verk jag skrev för norska Cikada-ensemblen i fyra satser.

I One Pen är den musikaliska metaforen tydlig, violinens böjliga linje är pennan som skriver. One Book hade jag redan börjat på, så där måste metaforen bli något av en efterkonstruktion: Det är många sidor i en bok, många ord och många tecken…”

Henrik Strindberg om No. 4:

”År 2019 skrev jag ett större verk i sju satser för Ensemble Makadam, Seven Movements. Det speciella med verket var att de tre av satserna delvis var improviserade. Den centrala satsen, No. 4, är genomkomponerad. Pianot har en egen roll, det inleder med en lång följd av brutna ackord, klanger som alluderar på Saties sena Nocturner.”

Henrik Strindberg om Music for Clarinet d'Amore and strings:

”Verket skrevs för den norska barockensemblen Nivalis Barokk och solisten Lorenzo Coppola. Clarinet d’amore är det instrument som Mozart komponerade sin berömda klarinettkonsert för. Instrumentet går lägre än den moderna klarinetten, det är ojämnt: vissa toner är starkare, andra svagare, vissa är högre andra lägre. Här hör vi en version av tredje satsen för a-klarinett och sordinerat stråk.

Musiken är helt lugn. Vi hör en följd av samklanger som egentligen är kombinationer av ett fåtal toner i ett trångt lågt register snarare än en följd av harmonier. Klarinetten seglar fritt över den sparsamt varierade lång-kort-rytmen i femtakt.”

Henrik Strindberg om Femte strängen för soloviolin:  

”I och med att Anna Lindal spelar ”Femman” så sluts en cirkel. Anna uruppförde mitt första solostycke Revenir i Paris 1988. Tjugo år senare frågade mig Karin Hellqvist:

  – Har du något solostycke för violin? Ögonblickligen greps jag av insikten att nu kan jag sammanfatta och sträcka ut mitt arbete med flageolett-arpeggion och svarade:

  – Nej, men jag kan skriva ett! 

Tur, för hade jag svarat:
 
  – Ja, Revenir, så hade jag kanske aldrig komponerat Femte strängen.

”Femman” är det fjärde och sista verket i en serie som inleds med pianotrion Bryta snitt (2005), det prisbelönta orkesterverket Neptuni åkrar (2006) och Tidslinje (2008) för Sonanza, vars CD med verket som första spår fick en Grammis 2010.

Anna Lindal är den sjunde violinisten som tolkar detta virtuosa verk, och det är en ynnest att få höra hur olika musiker sätter sin personliga prägel på Femte strängen.”

Henrik Strindberg om Näcken epilog:

”Poeten Stagnelius växte upp i Gärdslösa på Öland, och då jag själv är uppväxt i Kalmar och på somrarna Öland finns där många platser jag har fäst mig vid. Många gånger har jag stått vid ”Silverbäcken”, där den farliga, olyckliga Näcken spelade sin musik. I Näcken epilog får han komma till vila.

Under åren 1987-1997 arbetade jag med algoritmisk komposition. Jag utvecklade två datorprogram för Macinstosh: Kontur och Trigger. Tonhöjder, durationer och dynamik genererades med Kontur genom att två grafer formades, vilka utgjorde gränsvärden för slumpgenerering. Tonmaterialet kunde skapas på tre olika sätt: övertonsserien, frekvensmodulation eller en egen variant inspirerad av Xenakis idé om icke-oktaverande modus. 

Trigger liknade egentligen något som senare kunde göras i Ableton Live. Tänk dig ett mixerbord med olika kanaler. På varje kanal lägger du in manipulationer av toner och rytmer, till exempel förläng var femte ton, radera var sjätte ton, transponera tonen E, osv.

Näcken epilog ingår i familjen av verk som är komponerade med dessa hjälpmedel. Etymology är ett mer känt verk. Näcken epilog är sällan spelat, men har ett tonspråk, som jag tycker är kul! Jag minns det som Zappa-inspirerat, även om jag inte hör det så.”

Henrik Strindberg om Cheap Thrills:


”Cheap Thrills skrevs närmast som en improvisation över en liten melodisk vändning: tre toner från Bennie Maupins underbara album The Jewel in the Lotus. Titeln är fylld av personliga allusioner – på musiker, tonsättare, arbetsmetoder och attityder. Verket beställdes av Samtida Musik och uruppfördes av KammarensembleN under ledning av B Tommy Andersson 1993. 

I samband med framförandet i San Francisco 2007 ombads jag skriva en dokumentation över verket och dess olika tekniska generationer för CNMAT, Berkley-universitetet. Cheap Thrills är ett av de första svenska verken, kanske det allra första, som använde datorstyrd liveelektronik. I stället för att spela med klick-track till en fixerad tape-stämma, användes tre synthesizers kontrollerade av dator och midi-klaviatur när KammarensembleN uruppförde verket 1993. Sju år senare ersattes syntarna av 26 överlappande ljudfiler och en Max-patch. 2004 gjordes en Pure Data (Pd) patch för danska DIEM-ensemblen och 2007 använde San Francisco Contemporary Music Players den MaxMSP-patch som fortfarande används. När verket framfördes 2018 av elever på Södra Latin under Jan Risbergs ledning, var även midi-klaviaturen borta, ersatt av en fotpedal som dirigenten hanterar.”

Henrik Strindberg om Tidslinje:

”Tidslinje är ett flödande och repetitivt stycke som arbetar med tidsuppfattning, tidsbrott och tidsluckor samt klangfärgsförskjutning över snabba statiska strukturer. Stycket uruppfördes av Sonanza 2008 och har sedan dess uppförts bl.a i New York och Sydney och är första spår på Sonanzas Grammis-belönade cd Unheard of – Again.

Tack till Fredrik Wallberg som gjorde ett jättefint arbete som min assistent under komponerandet av Tidslinje!”

Hösten 2018 träffades fyra herrar i Stockholm för att diskutera en idé. Den danske dirigenten Mogens Dahl ville beställa musik, sångaren Jakob Holtze var anlitad för att ta fram texter, Sven-David Sandström skulle skriva musiken och Nils Landgren var engagerad för framförandet tillsammans med Mogens Dahls Kammarkör. De enades om ett lite större verk som skulle vara klart inom ett år. 

Redan efter några månader låg Sonnets of Darkness and Love färdigt. Stycket tar sin utgångspunkt i Den mörka kärlekens sonetter, med vilka Federico Lorca ordnade in sig i raden av berömda sonettdiktare tillsammans med Petrarca och Shakespeare. Liksom sina föregångare behandlade han i sonettens form extrem längtan, sömnlösa nätter och att vara sjuk och galen av kärlek. Detta kombinerades med spansk mysticism samt den mörkare sidan av kärleken: svartsjuka, raseri och desperation. 

I Sandströms stycke får Lorcas texter sällskap av utdrag från Shakespeares sonetter, Höga visan samt Nietzsches Ariadnes klagan. Den sistnämnda skriven mot slutet av Nietzsche liv, då han plågades av det som vid den tiden var en annan mörk sida av kärlekslivet – syfilis. Sjukdomen förtärde hans hjärna och han kastades mellan genialitet och galenskap.

Sonnets of Darkness and Love skulle bli ett av Sven-David Sandströms sista verk. Här erbjuds lyssnaren känslig texttolkning, rytmisk komplexitet, bottenlös passion och de fylliga nyromantiska klanger som kom att bli ett av Sandströms kännetecken under hans senare år.

Text: Karin Ekedahl

Henrik Strindbergs Rapidité komponerades till invigningen av Kalmar konstmuseum 2008 och uruppfördes av Jörgen Pettersson och Ivo Nilsson. Verket är tillägnat museets dåvarande chef Klas Börjesson, tillika initiativtagare till det omstridda museet i Kalmar stadspark. Vid invigningen deltog även bland andra arkitekten Martin Videgård och dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. 

Den italienske tonsättaren och professorn i komposition Maurizio Pisati har komponerat flera duo- och kvartettkombinationer för Ensemble Son. Det rytmiska och delvis improviserade stycket Shack uruppfördes 2001 av Ivo Nilsson och Jonny Axelsson. Titeln är en förkortning av frasen ”Still HACKing” och undertiteln ”back to the golden vaporware” antyder att verket är ett försök att på djupet återställa de ursprungliga idéer som har lett fram till andra verk, för att åter låta dessa idéer flöda.

Leilei Tian är född i Peking, utbildad i Göteborg och bosatt i Paris. I sin musik reflekterar hon ofta över sina kinesiska rötter och sin kultur samt sitt intresse för buddhism. Stycket Melting är indelat i tre ungefär lika långa delar, som är fristående från varandra men samtidigt relaterade. Tian liknar dem själv vid ånga från ett glas isvatten. I Melting undersöker hon instrumentens möjligheter och klangfärg.

Den som har druckit italienskt kaffe har kanske dykt på orden ”sotto vuoto”?! Det har i alla fall Ivo Nilsson, för orden – som betyder ”vakuumförpackat” på italienska – fick bli titel på hans stycke för trombon och tenorsaxofon. Tillsammans med Jörgen Pettersson har tonsättaren spelat det minst sagt luftiga stycket – en humoristisk duell mellan de båda blåsinstrumenten – åtskilliga gånger världen över. 

Duell är för övrigt titeln på den tyske tonsättaren, dirigenten och klarinettisten Jörg Widmanns stycke, som nu får sin Sverigepremiär. En elgitarr och en trombon mäter sig i styrka i en teatral uppvisning med förutbestämd utgång.

– Den ena musikern har en förstärkare och därmed en volym som inget klassiskt instrument, inte ens trombonen, kan leva upp till, berättar Jörg Widmann.

Vartefter gitarristen skruvar upp volymen och förvränger ljud med effekter förblir trombonisten den svagare trots att denne tar till de mest fantasifulla metoder för att höras.

– Men mitt i denna duell behandlar bägge musikerna sina instrument på det mest kärleksfulla och ömma sätt, och det är ändå styckets viktigaste beståndsdel, säger Widmann.

Hösten 2018 träffades fyra herrar i Stockholm för att diskutera en idé. Den danske dirigenten Mogens Dahl ville beställa musik, sångaren Jakob Holtze var anlitad för att ta fram texter, Sven-David Sandström skulle skriva musiken och Nils Landgren var engagerad för framförandet tillsammans med Mogens Dahls Kammarkör. De enades om ett lite större verk som skulle vara klart inom ett år. 

Redan efter några månader låg Sonnets of Darkness and Love färdigt. Stycket tar sin utgångspunkt i Den mörka kärlekens sonetter, med vilka Federico Lorca ordnade in sig i raden av berömda sonettdiktare tillsammans med Petrarca och Shakespeare. Liksom sina föregångare behandlade han i sonettens form extrem längtan, sömnlösa nätter och att vara sjuk och galen av kärlek. Detta kombinerades med spansk mysticism samt den mörkare sidan av kärleken: svartsjuka, raseri och desperation. 

I Sandströms stycke får Lorcas texter sällskap av utdrag från Shakespeares sonetter, Höga visan samt Nietzsches Ariadnes klagan. Den sistnämnda skriven mot slutet av Nietzsche liv, då han plågades av det som vid den tiden var en annan mörk sida av kärlekslivet – syfilis. Sjukdomen förtärde hans hjärna och han kastades mellan genialitet och galenskap.

Sonnets of Darkness and Love skulle bli ett av Sven-David Sandströms sista verk. Här erbjuds lyssnaren känslig texttolkning, rytmisk komplexitet, bottenlös passion och de fylliga nyromantiska klanger som kom att bli ett av Sandströms kännetecken under hans senare år.

Text: Karin Ekedahl

Karin Rehnqvists Sji olwatt är ett kort stycke som liksom artikulerar sig fram. Solisten knådar omsorgsfullt sin melodi så att den låter nästan baklänges. Språket är påhittat. Andra damröster svarar genom att energiskt rabbla gamla ordspråk på finska. Till sist ansluter också mansrösterna och alla förenas i ett rytmiskt, intensivt och sprakande crescendo. Sji olwatt är hämtas ur Puksånger-lockrop för två kvinnoröster och slagverk, här omskrivet för soloröst, kör och slagverk.

Jorun orm i öga är en opera i två akter med musik av Marie Samuelsson och libretto av Kerstin Ekman. Operan hade uppmärksammad premiär i Vadstena sommaren 2013. Operans vaggvisa (ur akt 2, scen 10) framförs här i en omarbetad version för fem sångare och ett basinstrument. Vaggvisan vänder sig till en nyfödd flicka och hennes mamma.

I Paraphrase har Ciarán Hayes utgått från första satsen i belgiska violinisten Eugène Ysaÿes femte fiolsonat från 1923 och gjort en parafras för solofagott. Titeln på violinsatsen är L'aurore.

Texten till Kent Olofssons Förbannad. Tid är hämtad ur Peter. Tid av författaren Dmitri Plax och handlar om en ohygglig händelse. En dag i augusti 2019 knackar två poliser på hos Dmitri Plax och meddelar att hans son Peter, 16 år, har blivit mördad av en jämnårig kamrat. Det är ett obegripligt våldsdåd som förefaller vara helt slumpartat. Dmitris liv faller sönder inför det obegripliga han hör, tiden upplöses i fragment. I ett försök att hålla kvar sonen börjar han skriva ner minnen och tankar. Det resulterar så småningom i boken Peter. Tid. Här nedtecknas allt han minns kring sonen: samtal, vardagen, det triviala, alla de stunder de har haft tillsammans. Olika känslolägen blandar sig med skiftande tider, det enda som är konstant är den återkommande frågan: ”Varför?” Peter. Tid är egentligen inte en bok, utan ett stycke tid. Eller som Göran Greider skrev i sin recension: en gravsten som börjat tala. Musiken som framförs vid Svensk Musikvår är delar som planeras ingå i en scenkonstföreställning som bygger på Peter. Tid och ska spelas på Orionteatern under hösten.

G’wan GET! är Chris Moriartys uvertyr till en framtida getbalett. Titeln leker med ordet ”g’wan” som är ett iriskt, idiomatiskt sätt att säga ”go on” i betydelsen ”ut med dig. ”Get” betyder på angloiriska ”get away from me/ge dig iväg från mig”. Styckets titel i sin helhet betyder alltså ”go away from me, get out of here GOAT!/ Ge dig iväg från mig, ut med dig GET!”. Det är en fras som ett djur som beter sig illa på bondgården säkert kan få höra. G’wan GET! är det första i en serie stycken som så småningom kommer att bilda verket Épilogue à minuit de la Chèvre.

Sleep now (Chamber Music XXXIV) är Thomas Jennefelts tonsättning av James Joyces dikt ur boken Chamber Music från 1908. Stycket är ursprungligen komponerat för sopran och kammarensemble, och uruppfördes i Amsterdam av Helena van Heel och Rietveld Ensemble 2018. Denna nya version för sopran och femstämmig vokalensemble får sitt uruppförande vid denna konsert.

Thomas Jennefelts körstycke En vinternatt är en tonsättning av en dikt hämtad ur Tomas Tranströmers bok Den halvfärdiga himlen från 1962. Stycket är ursprungligen komponerat för manskör, och var Katarina Manskörs beställningsverk genom Föreningen Svenska Tonsättares pris till Thomas Bjelkeborn, som valdes till Musikens Möjliggörare 2012. Denna nya version för sexstämmig vokalensemble får sitt uruppförande vid denna konsert.

Viska i mitt öra att du älskar mig är en del av Vilhelm Bromanders svit Aurora (jämför titeln på violinsatsen som inspirerar Ciarán Hayes parafras), skriven för Bromanders utökade blåsensemble med samma namn. Arrangemanget som spelas på Aliasteatern är specialskrivet för Ensemble Getögon.

Anton Alfvéns stycke Om bygger på Lennart Sjögrens dikt med samma namn. Det är ett verk i två delar. Den ena är en fantasi som tar sin utgångspunkt i dikten. I denna del är texten inte hörbar men den genomsyrar ändå musiken genom patos, tematik och stämning samt prosodi och andning. I den andra delen står texten mer uppenbart i fokus. 

Komponerandet av Om liksom konserten i sin helhet har fått ekonomiskt stöd av Helge Ax:son Johnsons stiftelse.

Texter

Sleep now (Chamber Music XXXIV) av James Joyce
Sleep now, O sleep now,
O you unquiet heart!
A voice crying ”Sleep now”
Is heard in my heart.

The voice of the winter
Is heard at the door.
O sleep, for the winter
Is crying ”Sleep no more”.

My kiss will give peace now
And quiet to your heart –
Sleep on in peace now,
O you unquiet heart!

En vinternatt av Tomas Tranströmer
Stormen sätter sin mun till huset
och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret
och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger,
Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
som håller väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv
(där alla förklingade steg
vilar som sjunkna löv i en damm)
men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm,
Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
att stormen blåser oss tomma.

Om av Lennart Sjögren
Om jag ändå hade fladdermusens tänder
där de sitter i det lilla människoansiktet
beläget mellan ödlans vingar
och om jag hade ormhonans kloka ögon
när hon sprutar giftet i människofoten
som ovetande kom i hennes väg

och om jag i mina lungor 
hade bergens vackra ådror
med hemliga metaller
och om jag hade sländans kropp
som saknar mun:
inte behöver den jaga, inte behöver den äta
redan innan nästa morgon skall den vara löst 
från sitt liv

Om jag hade den röst som finns i vinden
och som överges i samma stund den föds

När en sträng ordning upprätthålls och allt är på sin plats – noggrant arrangerat men saknar äkta substans – blir vår upplevelse av saker genom den inget annat än ett långt tråkigt koncept, vilket leder till att känslan av absurditet triumferar över alla våra förhoppningar... Frånvaro är av en annan art; man upplever den – man är ibland berusad av den – när den plötsligt kastar oss utanför varje mänsklig ordning och in i världens stora oljud i all dess skrämmande tydlighet. Och eftersom ingen myt har överlevt för att dämpa eller filtrera dess våld, är vi bländade av det som så många mystiker därför har kallat den mörka materian.

Musiken firar närvaron, sjunger om dess vara, precis som musiker och lyssnare gör i nuet; den kan förbereda oss andligt för att möta den, men den kan inte i sig själv tillåta oss att uppnå den.

Text: Dror Feiler/Hans-Ola Ericsson