– möte med Anders Nilsson

Det började med mullrande toner i pianots mörkaste register. Numera är det klangfull stämföring och smekande melodier.

  – Att skriva musik är ren berusning, förkunnar Anders Nilsson.

Mullrandet ljöd då den blivande tonsättaren följde med mamma Valborg till städjobbet vid ett barndaghem.

  – Där stod ett piano, hon försökte lära mig spela Blinka lilla stjärna, men jag ville utforska något annat.

  Varken Anders Nilssons mor eller far hade något utbrett musikintresse, men pojken drogs ändå till det klingande. Radiogrammofonen som gick varm i barndomshemmet, en trave stenkakor som han och kompisen Ove hittade i soprummet.

  – Vi delade upp dem så att han fick operetterna medan jag tog Bach, Mozart och Beethoven. Känslan när jag satte på Beethovens Egmont-uvertyr är svår att beskriva. Jag fick gåshud, det var en frälsningsupplevelse.

  Musiken blev rent bokstavligen väg till frälsning för Anders Nilsson – ointresserad av sport, betraktad som nörd och mobbad i skolan.

  – Musiken ställde sig på min sida mot mina vedersakare. Jag kände en enorm samhörighet med just Beethoven.

  På väg till skolan i Björkhagen passerade han en musikaffär som sålde elorglar. En dag vågade han sig in, och hans improvisationer i Bach-stil fick butiksinnehavaren att föreslå ett förmånligt avbetalningsförslag. Mamma Valborg nappade.

Och på den vägen var det. I högstadiet såg en uppmärksam klassföreståndare till att Anders Nilsson fick extralektioner i musik, något som förde honom till musiklinjen på gymnasiet. Parallellt med studierna spelade han elorgel i proggruppen Östan Sol, Västan Måne.

  – Vi var inte politiska, utan spelade instrumental musik som gick över i jazz och fusion. Vi uppträdde på den första Gärdesfesten 1970.

  Studierna fortsatte på Birkagårdens folkhögskola och Kungliga Musikhögskolan. Efter ett år på musiklärarlinjen kom Nilsson in på kompositionsutbildningen med studier för Gunnar Bucht, Brian Ferneyhough och Sven-David Sandström. En viktig förebild blev också den italienske tonsättaren Luciano Berio, som Anders Nilsson studerade för i Aix-en-Provence 1983.

  – Berio var en humanist, vars öppna syn på musik jag har anammat. Musik behöver inte vara så rigoröst doktrinmässigt. Min musik är traditionalistisk snarare än modernistisk. Och jag måste tillstå att jag älskar tradition. Som tonsättare lägger man nya maskor till det mångfacetterade nät som musiktraditionen vävt.

  De maskor Anders Nilsson själv har bidragit med genom åren har blivit många. Under studieåren skrev han teatermusik och arbetade som musiker vid Stockholms stadsteater och Riksteatern. Efter debuten som tonsättare med Trois pièces pour grand orchestre, som uruppfördes under UNM-festivalen i Köpenhamn 1981, har hans verklista växt med en imponerande fart. Sex symfonier, tre operor, orkesterverk, solokonserter, kammarmusik och körmusik. Att komponera för olika sättningar och i skilda genrer finner han bara berikande.

  – Jag tror på växelbruk, att emellanåt låta en åkerlapp ligga i träda för att odla på en annan.

Anders Nilsson är flerfaldigt prisad, Stora Christ Johnson-priset för Concerto Grosso 1 (för saxofonkvarett och orkester), Musikförläggarföreningens pris för både sitt Requiem och sin hjärtskärande vackra Cellokonsert, tillägnad terrorismens offer.

  Han är också kritikerrosad. ”En av de främsta svenska symfonier som gjorts” skrev Dagens Nyheters Martin Nyström om hans fjärde symfoni då den uruppfördes av Västerås Sinfonietta 2014. En av Anders Nilssons största framgångar är kanske ändå operan Zarah om Zarah Leanders tid i Nazityskland. Till ett libretto av Claes Fellbom hade den premiär på Folkoperan 2007 och sågs av över 25 000 personer.

  Beställningsverken har varit många.

  – Framför allt tidigare, men nu har beställningarna ebbat ut, vilket är synd, för jag tycker att jag nu har mer att säga rent uttrycksmässigt än tidigare.

  Bakom uruppförandet Visa mig vägen ligger hur som helst en beställning från Storkyrkan. Vid konserten framförs också några satser ur en bearbetad version av Requiem samt Sfärer för kör, slagverk och orgel. Texten till det senare verket är inledningsvis ordlös.

– Som om den sjungs av de andar som flyger genom sfärerna och talar till oss på ett språk vi inte känner, ömsom ropande, ömsom klagande, förklarar Anders Nilsson.

  Han talar mycket om andlighet, men menar sig inte vara religiös.

  – Det ogripbart andliga har alltid intresserat mig. Håller man på med musik så måste man inbegripa andligheten i sitt credo. Världen är inte bara materialistisk.

I arbetsrummet hemma i Kärrtorp är Anders Nilsson omgiven av egna och andras partitur, klaviaturen, datorerna och en motionscykel. Dagliga promenader är ett måste, inom kort får han sällskap av yngsta dottern och hennes nya goldenvalp Alfons. Stundom dyker de musikaliska idéerna upp under utevistelserna, men oftast sitter han vid tangenterna och låter fingrarna löpa.

– Jag vill känna materialet och förföra mig själv. Ibland ljuder en klang i huvudet som jag utforskar, men ofta är det den gamla improvisationsmusikern i mig som jobbar. Improvisationen är kompositionens moder.

  Just nu arbetar han på en violakonsert för Sigge Nisbeth samtidigt som han lär sig ett nytt notprogram. Vid 70 års ålder har han börjat ta ut pension.

– Men jag är inte pensionerad, utan passionerad, Komponera kommer jag att fortsätta göra tills jag lägger ner pannan i klaviaturen.

Anna Hedelius