I Per Eglands Three lost postcards from the old world kan vi höra citat från olika svenska folkmusiklåtar, likväl som en blinkning till vår nationalsång. Verket är humoristiskt, vackert, intressant och skapar en presentation av delar från det svenska musikarvet. Ursprungligen är verket komponerat för Duo Kondens och Wild beautiful orchestra.

Brooklyn Gökotta är en kompositionsbeställning av Duo Kondens som beviljades av Kulturrådet för projektet “Patterns”. Elsa Nilssons verk är inspirerat av fåglarna i Brooklyn Bridge Park, i närheten av där hon bor. Liveinspelningar av fåglarna transkriberades sedan för kompositionen. Vi hör hennes jazzmusikaliska influenser i det rytmiska mönstret, som upprepas genom stycket och förflyttas mellan de olika stämmorna. Det finns mönster i allt.

Circulorum for three av Lisa Grotherus består av tre sammanhängande satser, Frozen – Melting och Rippling och de gestaltar vattnets olika former. Lisa beskriver sitt stycke så här: ”En representation av vatten, grundläggande för allt liv, och dess former i musik; fast och flytande, kaos och ordning, det cirkulära kretsloppet. Om samklangen mellan natur och människa”. Stycket har också tydliga folkmusikaliska linjer med mycket glädje och lekfullhet.

Duo Kondens beställde ett verk av Jan Sandström i samband med projektet ”Goldberg 1.5” (2015). Sandström omvandlade Johann Sebastian Bachs Variation nr 21 till en klangfull sats med långa linjer där flöjt och orgel kompletterar varandra, något som resulterar är en vacker och innerlig sats.

Slå på trumman så ska getterna dansa! Chris Moriartys G’wan get! (Chapter II) ingår som ett av flera verk i en framtida getbalett. Titeln leker med ordet ”g’wan” som är ett iriskt, idiomatiskt sätt att säga ”go on” i betydelsen ”ut med dig. ”Get” betyder på angloiriska ”get away from me/ge dig iväg från mig”. Styckets titel i sin helhet betyder alltså ”go away from me, get out of here goat!/ Ge dig iväg från mig, ut med dig get!”.

I Kim Hedås Fjädersats komprimeras fjädrar och släpps upp. Förgreningar, irrgångar, återvändsgränder.

Resonant Shadows av Victor Lisinski är en stilla djupdykning i klangen av fem balinesiska gamelangongar.

La vigencia de una imagen contundente är spanska och betyder Betydelsen av en kraftfull bild. Mauro Godoy Villalobos verk är inspirerat av Kazimir Malevitjs målning Black Circle, ett verk som utforskar minimalism och abstraktion genom enkla geometriska former. Musikaliskt strävar tonsättaren efter att spegla denna estetik genom en balans mellan motsatser och kontraster. Stycket består av två satser, Preludio och Diálogo, och har en okonventionell notationsstil som bygger på sekundnotation och olika aleatoriska effekter. Den första satsen, Preludio, är den lugnare delen av verket. Som namnet antyder fungerar den som en förberedelse eller upptakt till den andra satsen. I Diálogo står samspelet och interaktionen mellan musikaliska figurer och motiv i centrum. Musiken växlar mellan strikt, stram notation och en friare struktur där musikerna kommunicerar genom cues, vilket skapar en atmosfär av improvisation och musikalisk frihet. Genom denna interaktion bidrar musikerna aktivt till verkets form och låter ljudlandskapet ständigt förändras. De aleatoriska inslagen bidrar till en känsla av spontanitet och oförutsägbarhet. Samtliga musiker läser direkt från partituret – det finns inga separata stämmor.

Tove Kättström inledde komponerandet av Ande - Dräkt med andning som inspiration, men verket kom under processen att börja omfatta mer än rörelsen av andetag. I Ande - Dräkt blir dräkten någonting som klär andningen, verkar runtomkring den eller som en förlängning av den. Andningen som bestående men föränderlig – mekanisk och organisk på samma gång.

Stellan Sagvik om Morminne

I "Morminne" förekommer det en del udda instrument som theremin, banjo och harmonium, samt att soloviolinen har sällskap av fyra viola och fyra celli. Hur har du tänkt kring instrumenteringen? 
  – Redan när jag jobbade med texten några år innan jag skrev partituret fanns grundstämningen med ”låga” stråkklanger och mycket uppluckrad textur – ett sorts mosaikiskt kaoslugn.

Symboliserar de olika instrumenten något särskilt?
  – Soloviolinen är mors själsliga röst, utan att vara mimisk. Thereminen är den överbryggande länken mellan psyke och drömminnen. Banjon är det piskliknande skarpa accentuerandet av de vassa själsliga skadorna efter svek och barnaförlust. Harmoniet är en akustisk, inte digital, vibration och ödesklang, som dessutom får rollen av absurt positiv under läkarrondsekvenserna. De två trumpeterna är både verklighetens pågående konflikter och drömminnenas ekon av krigsfronters terror – alltid närvarande, även om de inte alltid hörs.

Det förinspelade bandet, vad kan du säga om det? Vad gestaltar det - Mors sönderfallande minnen/psyke?
  – Typ så!

Du har själv skrivit librettot. Varifrån kommer uppslaget? Kan du berätta något om bakgrunden och texten utöver det som står att läsa i libretto och scenanvisningar?
  – Impulsen till hela historien kommer från en dröm som den keltiske nutida barden Robin Williamson drömde –  röster som samtalade i diffusa scener från en gången tid med oklar ”handling” men med en dimmig något fasafärgad grundstämning. Han sammanställde sina drömsyner i en dikt. Det var avstampet för mig, men min text tog helt andra vägar när jag under sjuttiotalet träffade många krigsskadade som kom till Sverige antingen som flyktingar eller som desertörer och som dessutom ofta både var utnyttjade på olika sätt samt kroppsligt och själsligt skadade. Mycket uppbyggelig historia i en tid då många längtar efter ”långsamma bitar i a-moll”.
  – Katharsis i mors fall är att hon inser att klotet snurrar vidare oavsett hennes erfarenheter – dessa har inte påverkat skeenden.  Att hon är trasad är bara smärtsamt för henne själv om hon gräver ned sig i sina erfarenheter utan att vända blad. Kan hon se förbi det svåra kan hon segla vidare – med Titanic.

Omnia tempus habent. Allt har sin tid. Arne Mellnäs tonsättning av texten i Predikaren är skriven för solosopran och förmedlar i ord och ton ett trösterikt budskap; det svåra är övergående, så småningom kommer ljuset åter. Verket, som helst bör sjungas i ett rum med stor akustik, uruppfördes i Visby domkyrka av Marianne Mellnäs 1972.

Vägar, flyktvägar för sopran och slagverk av Ylva Q Arkvik är en triptyk där tematiken kretsar kring det förflutnas fångenskap, längtan att fly bort och att fly till, och magin i det oväntade ögonblickets befrielse. Dikterna är hämtade ur en kommande samling av dramatikern, librettisten och författaren Kerstin Perski. Musiken tar fasta på det drömska i texterna och spännvidden mellan den känsla av fäste i verkligheten som försvinner då man plötsligt finner sig någon annanstans och den smärtsamma längtan som då infinner sig.  

Jag märker allting av Hans Gefors är en kantat i prolog och tolv satser där en recitatör leder oss genom musiken. I verket har Gefors ställt samman repliker ur Strindbergs sena vandringsdrama Till Damaskus med dikter av den spanske 1900-talspoeten Juan Ramón Jimenez. Som musikalisk förebild står barocktidens brokiga kantater med recitativ, kör a cappella, countertenorens arior liksom hela ensemblen i tutti. Mångfalden av uttryck i verket är som ett helt liv i koncentrat. Även besättningen är barock: recitation, countertenor, kör, två violiner, cello, slagverk och teorb, akustiskt och förstärkt.

Ur Vägar, flyktvägar av Kerstin Perski

Så snart jag öppnar ögonen

Så snart jag öppnar ögonen är hon där
gnistrande ögon
giftgrönt leende
knuffar mig över kanten
med lätt hand

Jag glider ner
famlar efter ett fäste
faller
famlar

tar spjärn

faller

fäller ut änglavingarna
spärrar ut ordklorna

Varför
Ja, varför

Varför valde jag inte den rätta stigen
den rätta röda
satte mig inte på rätt stol
när hela havet stormade

Varför skrev jag inte det avgörande brevet
i den rätta stunden

Varför kysste jag fel groda på fel plats

Varför kröp jag inte in i rätt kropp i rätt tid

Varför sökte jag rätt svar
på fel fråga

Eller tvärtom

Jag borde blivit född som svan eller svala
åtminstone skrattmås

Med ett förtvivlat jamande
skulle jag bre ut vingarna

lyfta

Vill fly

Vill fly
flyktigt
flyhänt
och i flykten
förvandlas till
ingenting
vara i
ingenting
oåtkomlig
o åtkomlig
för den blå dimman
skymningsklangen
ljusen ur diset
fjärran ögon
bortom
en hälsning
hitom
en hemlig ö
att styra mot
en slät klippa
att göra upp eld på
tigande
 

Rena fönster

Sent omsider
tvättar jag mina fönster
rena

Där ligger den
Världen

En stam med löv på
En låda med fyrkanter av glas

Bortom den fläckfria ytan
hörs samma ljud som igår
tuggandet sväljandet
skrikandet skränandet
jakten grabba tag hålla fast fyllas av
som vore vi alla barn
på förra årets nöjesfält
sockervadden redan smet
mot den ivriga tungan

En förrymd vind sliter i det fastnaglade trädet

Med rullgardinen nerdragen till hälften
blir jag stående
snöret i handen

Högt därovan
sida vid sida
rör sig två luftballonger
över den rodnande kvällshimlen

Kerstin Perski

Jag märker allting – programkommentar

’Jag’ står i centrum i detta verk, en hyperkänslig själ som lägger märke till allting. 
Det är Den okände, diktaren August Strindbergs alter ego, som intar scenen.

Han vänder sig direkt till dig och mig som lyssnar och säger: ’Du är sänd i min väg.
Antingen för att rädda mig eller att förgöra mig.’

På sin vandring genom verket genomgår han många tillstånd: hat, ensamhet, gränslös skaparkraft, hot om förintelse, övermod, minnen av människor han älskar.

Till sist säger han: ’Stora, mörka ögon, fortsätt att betrakta mig.’
’Är vi mörkrets barn, eftersom vi skälver inför ljuset?’

Jag märker allting är en kantat i prolog och tolv satser där en recitatör leder oss genom musiken. Jag har själv ställt samman repliker ur Strindbergs sena vandringsdrama Till Damaskus med dikter av den spanske 1900-talspoeten Juan Ramón Jimenez.

Musikaliskt har barocktidens brokiga kantater varit min förebild med recitativ, körsatser a cappella, countertenorens arior liksom hela ensemblen i tutti. Mångfalden av uttryck i verket är som ett helt liv i koncentrat.

Besättningen är också barock: recitation, countertenor, kör, två violiner, cello, slagverk och inte minst teorb, både akustiskt och förstärkt. Verket är skrivet mellan 2016 och 2020.

Hans Gefors

På eget initiativ komponerade Georg Riedel en mässa för blandad kör och jazzgrupp. Den saknar Credo (Jag tror) och innehåller i stället två satser som normalt inte ingår i den kristna mässtexten: Ego dubito (Jag tvivlar) och Ego praesentio (Jag anar). Riedel gav mässan namnet Missa increduli, tvivlets mässa.

Victoria Borisova-Ollas Adoration of the Magi in the Snow är en fri musikalisk "fantasia" inspirerad av Pieter Bruegels målning från 1567 med samma titel. Adoration är en av Bruegels mest kända målningar där de traditionella scenerna från Nya testamentet har överförts till det typiska flamländska vinterlandskapet.

Kom till mig ingår i Musik för kyrkoåret, Sven-David Sandströms tre år långa projekt att skriva ny musik till varje söndag och helgdag. Texten är hämtad ur Matteusevangeliet:
 

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; 

jag skall skänka er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig,
som har ett milt och ödmjukt hjärta, 

så skall ni finna vila för er själ.
Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. 

(Matteus 11:28-30) 

Den irländska poeten Seamus Heaney drabbades 2006 av en stroke. I det som kom att bli hans sista diktsamling, Human Chain från 2010, utforskar han sin resa tillbaka från det hjälplösa skick stroken lämnat honom i. Had I not been awake är en betraktelse över naturens krafter, och det faktum att han själv fortfarande lever, är “vaken” och har möjlighet att uppleva världen.

År 2018 tilldelades Gustav Lindsten Svenska kyrkans kulturstipendium. Motiveringen lydde:

”Svenska kyrkans kulturstipendium 2018 tilldelas Gustav Lindsten för projektet Mässa för kör och live-elektronik – Ett utforskande i den sakrala musikens klangliga potential. I detta projekt sammanförs kyrkans liturgiska arv och körtradition med vår tids musikaliska vardag av elektroniska klanger. Tonsättaren kommer att utforska frågorna om det gudomliga kontra det mänskliga och hur dessa kan gestaltas med hjälp av instrument som är rotade i vår egen tid och ett tonspråk som är bekant för hans egen generation. Kören kompletteras med musik som i en akustisk situation inte skulle vara möjlig, som ett försök i att ytterligare lyfta liturgisk musik mot det sublima och outgrundliga.:

Missa nova är resultatet av detta projekt. Den uruppfördes den 24 februari av Gustaf Sjökvists Kammarkör under ledning av Florian Benfer i Andreaskyrkan i Stockholm.

I Solo #2 kombineras ljudet av shō med det stabila ljudet av renstämda digitala fasmodulerade oscillatorer. De små skillnaderna i tonhöjd mellan in- och utandning när shō-instrumentet spelas används för att, nästan bokstavligen, andas liv i elektronikens precisa stämning. Resultatet är en situation där shō-spelaren träder in i och formar den elektroniska ljudet, utan något faktiskt styrsystem.

Henrik Strindberg om One Pen and One Book:

”En dag 2013, strax före klockan fem kom jag körande uppför Sibyllegatan. Jag lyssnade på Ekot och plötsligt blev jag totalt uppmärksam. En flicka talade i FN och säger: ”One child, one teacher, one book and one pen can change the world”. Budskapet och formuleringen var anslående, men vem var hon? Jag väntade ivrigt på kvart i sex-ekot för att få veta mer. Men när sändningen kom var inslaget om flickan som talade i FN:s generalförsamling utbytt emot ännu en misshandel någonstans i Sverige. Jag mejlande och ringde ekoredaktionen och frågade ”Vad har ni för nyhetsvärdering egentligen?” Det lönade sig för under kvällsekot sändes det åter, och flickan hette Malala Yousafzai. Hon blev skjuten av en taliban när hon var på väg till skolan, men överlevde. Hennes ord blev ett motto för ett verk jag skrev för norska Cikada-ensemblen i fyra satser.

I One Pen är den musikaliska metaforen tydlig, violinens böjliga linje är pennan som skriver. One Book hade jag redan börjat på, så där måste metaforen bli något av en efterkonstruktion: Det är många sidor i en bok, många ord och många tecken…”

Henrik Strindberg om No. 4:

”År 2019 skrev jag ett större verk i sju satser för Ensemble Makadam, Seven Movements. Det speciella med verket var att de tre av satserna delvis var improviserade. Den centrala satsen, No. 4, är genomkomponerad. Pianot har en egen roll, det inleder med en lång följd av brutna ackord, klanger som alluderar på Saties sena Nocturner.”

Henrik Strindberg om Music for Clarinet d'Amore and strings:

”Verket skrevs för den norska barockensemblen Nivalis Barokk och solisten Lorenzo Coppola. Clarinet d’amore är det instrument som Mozart komponerade sin berömda klarinettkonsert för. Instrumentet går lägre än den moderna klarinetten, det är ojämnt: vissa toner är starkare, andra svagare, vissa är högre andra lägre. Här hör vi en version av tredje satsen för a-klarinett och sordinerat stråk.

Musiken är helt lugn. Vi hör en följd av samklanger som egentligen är kombinationer av ett fåtal toner i ett trångt lågt register snarare än en följd av harmonier. Klarinetten seglar fritt över den sparsamt varierade lång-kort-rytmen i femtakt.”

Henrik Strindberg om Femte strängen för soloviolin:  

”I och med att Anna Lindal spelar ”Femman” så sluts en cirkel. Anna uruppförde mitt första solostycke Revenir i Paris 1988. Tjugo år senare frågade mig Karin Hellqvist:

  – Har du något solostycke för violin? Ögonblickligen greps jag av insikten att nu kan jag sammanfatta och sträcka ut mitt arbete med flageolett-arpeggion och svarade:

  – Nej, men jag kan skriva ett! 

Tur, för hade jag svarat:
 
  – Ja, Revenir, så hade jag kanske aldrig komponerat Femte strängen.

”Femman” är det fjärde och sista verket i en serie som inleds med pianotrion Bryta snitt (2005), det prisbelönta orkesterverket Neptuni åkrar (2006) och Tidslinje (2008) för Sonanza, vars CD med verket som första spår fick en Grammis 2010.

Anna Lindal är den sjunde violinisten som tolkar detta virtuosa verk, och det är en ynnest att få höra hur olika musiker sätter sin personliga prägel på Femte strängen.”

Henrik Strindberg om Näcken epilog:

”Poeten Stagnelius växte upp i Gärdslösa på Öland, och då jag själv är uppväxt i Kalmar och på somrarna Öland finns där många platser jag har fäst mig vid. Många gånger har jag stått vid ”Silverbäcken”, där den farliga, olyckliga Näcken spelade sin musik. I Näcken epilog får han komma till vila.

Under åren 1987-1997 arbetade jag med algoritmisk komposition. Jag utvecklade två datorprogram för Macinstosh: Kontur och Trigger. Tonhöjder, durationer och dynamik genererades med Kontur genom att två grafer formades, vilka utgjorde gränsvärden för slumpgenerering. Tonmaterialet kunde skapas på tre olika sätt: övertonsserien, frekvensmodulation eller en egen variant inspirerad av Xenakis idé om icke-oktaverande modus. 

Trigger liknade egentligen något som senare kunde göras i Ableton Live. Tänk dig ett mixerbord med olika kanaler. På varje kanal lägger du in manipulationer av toner och rytmer, till exempel förläng var femte ton, radera var sjätte ton, transponera tonen E, osv.

Näcken epilog ingår i familjen av verk som är komponerade med dessa hjälpmedel. Etymology är ett mer känt verk. Näcken epilog är sällan spelat, men har ett tonspråk, som jag tycker är kul! Jag minns det som Zappa-inspirerat, även om jag inte hör det så.”

Henrik Strindberg om Cheap Thrills:


”Cheap Thrills skrevs närmast som en improvisation över en liten melodisk vändning: tre toner från Bennie Maupins underbara album The Jewel in the Lotus. Titeln är fylld av personliga allusioner – på musiker, tonsättare, arbetsmetoder och attityder. Verket beställdes av Samtida Musik och uruppfördes av KammarensembleN under ledning av B Tommy Andersson 1993. 

I samband med framförandet i San Francisco 2007 ombads jag skriva en dokumentation över verket och dess olika tekniska generationer för CNMAT, Berkley-universitetet. Cheap Thrills är ett av de första svenska verken, kanske det allra första, som använde datorstyrd liveelektronik. I stället för att spela med klick-track till en fixerad tape-stämma, användes tre synthesizers kontrollerade av dator och midi-klaviatur när KammarensembleN uruppförde verket 1993. Sju år senare ersattes syntarna av 26 överlappande ljudfiler och en Max-patch. 2004 gjordes en Pure Data (Pd) patch för danska DIEM-ensemblen och 2007 använde San Francisco Contemporary Music Players den MaxMSP-patch som fortfarande används. När verket framfördes 2018 av elever på Södra Latin under Jan Risbergs ledning, var även midi-klaviaturen borta, ersatt av en fotpedal som dirigenten hanterar.”

Henrik Strindberg om Tidslinje:

”Tidslinje är ett flödande och repetitivt stycke som arbetar med tidsuppfattning, tidsbrott och tidsluckor samt klangfärgsförskjutning över snabba statiska strukturer. Stycket uruppfördes av Sonanza 2008 och har sedan dess uppförts bl.a i New York och Sydney och är första spår på Sonanzas Grammis-belönade cd Unheard of – Again.

Tack till Fredrik Wallberg som gjorde ett jättefint arbete som min assistent under komponerandet av Tidslinje!”