En lunchkonsert på Musikaliska med servering av lättare lunch som öppnar kl 11:30. Själva konserten börjar kl 12:00 och är ungefär 45 minuter lång. Programmet är sammansatt av orkesterns valthornist Staffan Lundén-Welden och presenterar musik av sin far Gunnar Lundén-Welden och sig själv. Musiken introduceras nära och personligt av Staffan som också transkriberat och bearbetat musiken. Visor, folkmusik och nutida toner spelas av Blåsarsymfonikernas blåskvintett.

Det började med Världsklockan, den dramatiska första dikten i Harry Martinsons diktsamling ”Dikter om ljus och mörker”, som Karin Rehnqvist tonsatte för kör och cello på en beställning 2013. Men det var inte den enda dikten i samlingen som Rehnqvist fastnade för. Hon har enligt egen utsago ständigt ögon och öron öppna, på jakt efter lämpliga texter att sätta till musik. När en ny beställning kom ett antal år senare återvände hon till Martinson och ett ytterligare stycke blev till två.

Tillsammans med de två nytillkomna styckena, Natt och Hårt åskväder – vars dikter kommer från samma samling som Världsklockan – bildar triptyken en svit för kör, cello och i sista stycket även piano som fått namnet Tiden ropar på dig efter en av textraderna i dikten som allting började med.

Hela livet hade tonsättaren Gösta Nystroem havet nära sig. Det präglade hans liv: han gjorde strapatsfyllda resor till Norra ishavet och genom Suezkanalen, och han bodde i lång tid nära kusten. Det gjorde också avtryck i hans musik: verk som Sinfonia del mare, körsviten Tre havsvisioner och ett antal romanser med havstema skvallrar om detta. En av de poeter Nystroem återvände till var Ebba Lindqvist som delade hans fascination för havet.

Under sitt sista år i livet fann Nystroem en annan själsfrände i sjökaptenen och journalisten Claes E. Claeson, som rest på alla de sju haven och som år 1966 fick en diktsamling utgiven: ”Golfiner, dikter från hav och stränder”. Med fantasieggande textrader som ”Regnskogsorgel i tropisk rytmik, akacielundens korpar har tystnat” och ”Morgonskiftar violett himmelrundens färgseptett” lär de ha varit svåra för en erfaren tonsättare och resenär att motstå. Körsviten Golfiner blev kanske det allra sista Gösta Nystroem komponerade.

Bo Linde var något av en särling, åtminstone stilmässigt. Vid en tid då de mest tongivande personerna i svenskt musikliv var utmanande avantgardister gick Linde i en annan riktning. Han skrev musik som skulle vara både skickligt och konstfärdigt utförd, men intagande och tillgänglig för en bredare lyssnarskara. Denna Sonatin för piano är ett av Lindes få verk för solopiano. Han skrev visserligen både kammarmusik och orkesterverk, men framför allt lämnade han efter sig ett stort antal verk för röst.

När den legendariska sångerskan och sångpedagogen Dorothy Irving kom till Sverige insåg hon att sångens ställning var låg i det avantgardistiska svenska musiklivet. Men tillsammans med ett antal kollegor arbetade Irving aktivt för att höja sångens status. Under en period tillägnades hon mängder av nyskriven musik. Bland annat uruppförde hon 1969 Bo Lindes sångcykel Fjorton sånger om våren.

I en radiointervju med Dorothy Irving från 2016 beskriver hon Bo Linde som försiktig och blyg men, som alla tonsättare, angelägen om att få dela med sig av sin musik. Till skillnad från många av hans samtida tonsättarkollegor var Linde inte intresserad av komplicerade konstruktioner, berättar Irving, utan att sätta en dikt till melodiös, logisk, enkel musik. ”Jag förundras ibland över varför inte Bo Lindes musik sjungs oftare” säger Irving.

Alexandra Büchel var en gång elev till Dorothy Irving och det var genom henne som Büchel upptäckte den nutida musiken. Som operasångerska har Alexandra Büchel gjort en mängd roller i samtida operor, senast i titelrollen i Martin Lissels nyskrivna opera NOBODY som hade urpremiär på Teater Giljotin tidigare i år. Men hon sjunger även romanser och gärna av Bo Linde när tillfälle ges. Hela Fjorton sånger om våren framför Alexandra här för första gången; tidigare har hon bara sjungit ett urval av sångerna.

Maurice Karkoff var studiekamrat med Bo Linde på musikhögskolan i Stockholm, men så som studierna var upplagda då i slutet av 1940-talet hade de väldigt lite med varandra att göra och fick inte höra varandras musik. Karkoff har beskrivits som en av 1900-talets starkaste och mångsidigaste symfoniker, men skrev även en hel del kammarmusik och flera hundra sånger. Sviten Tio japanska sånger vittnar om ett särskilt intresse för just östasiatisk diktkonst.

Vid sidan av sin älskade sånglärare är Alexandra Büchels stora idol hovsångerskan Margareta Hallin. Efter en mycket framgångsrik karriär som sångerska debuterade hon som tonsättare 1986 och komponerade under återstoden av sitt liv såväl sånger och kammarmusik som kantater, teatermusik, opera och orkestermusik. Två sånger av Li Tai Po är ett av Hallins tidigaste opus.

Sammantaget är det inte bara en konsert med vårtema utan i högsta grad ett personligt program med musik av tonsättare och musiker vars karriärer och livsöden ömsom löpt sida vid sida, ömsom omlott, och som fortsätter att påverka och inspirera nya generationer.

Självklart är det en utmaning för musikerna att framföra Haas verk – inte minst för slagverkaren som måste röra sig bland sina instrument på scenen. Men mörkret är inte en gimmick för Haas, utan ett sätt att just förstärka koncentrationen och lyssnandet hos både publiken och musikerna. Att utesluta det visuella ger oss möjligheten att, med musikens hjälp, framkalla våra egna stämningar och inre bilder.

Georg Friedrich Haas har sina rötter i den europeiska traditionen men är också starkt influerad av amerikanska tonsättare som Charles Ives och John Cage. Den värld som Haas framkallar i Solstices handlar om en känsla han hade som barn, under uppväxten i de alprika trakterna i västra Österrike. Snarare än att njuta av den natursköna omgivningen kände sig Haas instängd mellan de smala bergspassen och upplevde de mäktiga bergen som ett hot. Lindringen fann han i musiken. Om Solstices säger Haas att ”gradvis kommer ljuset åter, och ju klarare ljus, desto mjukare musik.”

Haas komponerade verket på beställning av brittiska Riot Ensemble, som uruppförde det under Dark Music Days 2019 i Reykjavik. Riot Ensembles slagverkare Sam Wilson beskriver i en krönika i The Guardian både hur mörkret tvingade honom till en instudering ”bortom muskelminne, en fullständig kroppslig reproduktion”. Av samtliga musiker, berättar Wilson, kräver tonsättaren att de ”lösgör sig från allt de känner och överger kontrollen”. Belöningen är en intensiv musikupplevelse för alla närvarande.

”För mig är det spännande med musik som inte så lätt låter sig placeras i ett fack” förklarar slagverkaren Jonny Axelsson om varför han dras till Örjan Sandreds musik. Han har följt Sandreds musikaliska utveckling sedan 1990-talet och de har haft ett närmare samarbete sedan framförandet av Sandreds On the Floe Edge för slagverk, oboe och live-elektronik i Uppsala 2017.

Efter On the Floe Edge diskuterade de möjligheterna i att utnyttja det fysiska i slagverkarens musicerande, ”om rörelser kopplade till spelet som kan påminna om koreografi” som Jonny Axelsson beskriver det. ”Örjan beskrev en idé till ett nytt verk för slagverk med live-elektronik och video vilket lät väldigt intressant.” Med stöd av den kanadensiska konstnärsnämnden, Canada Council for the Arts, komponerades verket Mimétisme särskilt för Jonny Axelsson.

”Mimétisme utforskar hur visuella och auditiva stimuli samverkar och påverkar vår upplevelse av musik” skriver Örjan Sandred i sin verkkommentar. Slagverkaren filmas under framförandet och projiceras på en stor duk. Samtidigt ackompanjeras slagverkaren av en elektronisk stämma som reagerar på dennes spel. Det klingande materialet i den elektroniska stämman är också skapat för att knyta an till och smälta ihop med slagverksinstrumenten.

Genom att stundtals förvränga eller förskjuta videon och den elektroniska stämman spelar Sandred på publikens förväntningar att, till exempel, höra ljudet av ett trumslag samtidigt som vi ser klubban träffa skinnet. Till slut ”suddas gränsen ut mellan vad som framförs av slagverkaren och vad som enbart skapas av elektroniken”, som tonsättaren skriver.

Jonny Axelsson tycker att det är intressant att se hur Örjan Sandreds komponerande har förändrats med åren, inte minst sedan han flyttade till Kanada. ”Man kan skönja spår av både Sverige, Europa, USA och Kanada,” beskriver han, ”men framför allt finns Örjan själv där.”

Konstnären och kompositören Nadine Byrne verkar inom såväl musik och ljudkonst som film, text, kultur och performancekonst. Hon beskriver själv sitt konstnärskap som utforskande teman kring drömmar, minnen och personlig förlust. Tillsammans med sin syster Tanya Byrne uppträder hon i duon Ectoplasm Girls som systrarna beskrev som ”ett gemensamt energifält” i den brittiska tidningen The Wire.

Från 2015 härstammar Nadine Byrnes bildspel Gretta som består av 100 handgjorda små fotokollage som projiceras med datorstyrda diabildsprojektorer i en 20 minuter lång loop. Vid detta framförande ackompanjeras Gretta av ett nyskrivet musikstycke, Time as it seems would be passive, som här får sitt uruppförande.

En målning av klassiska teatermasker inspirerade Benjamin Staern till verket Två själar, en tanke. Malmökonstnären Hans Acates Holmström hade målat de klassiska teatermaskerna: en för komedi, en för tragedi. Motivet väckte i Staern reflektioner över den mänskliga själens sammansättning och blev till ett tvåsatsigt verk som pendlar mellan optimism och melankoli.

Molly Kiens Variations on a Haircut inspirerades av en annan målning: den mexikanska nationalikonen Frida Kahlos ”Självporträtt med törnehalsband”, där hon har klippt av sig håret efter att ha skilt sig från sin otrogne före detta make. Verkets musikaliska material bygger delvis på en mexikansk sång om olycklig kärlek, vars text Kahlo skrev in i motivet. Hela verket inleds med ett citat ur sången, spelad på trumpet.

Konsertens äldsta verk är ändå inte särskilt gammalt. Anders Hillborg skrev det 1998, och Stockholm Chamber Brass uruppförde det samma år. Sedan dess har ensemblen framfört verket åtskilliga gånger, bland annat just i Grünewaldsalen. Liksom de övriga verken skrevs det för och uruppfördes av ensemblen, men verket har sedan dess fått ett eget liv. Hillborg varvar pulserande sväng med läckra effekter och svävande klanger – föga förvånande har verket blivit ett populärt repertoarstycke hos kvintetter runt om i världen.

En kärleksfull, ömsint och humoristisk hyllning till, och kanske även gestaltning av, en äldre man med förkärlek för att dansa swing och lyssna på storbandsjazz har Andrea Tarrodi skrivit i Serenade to an Old Man. I vad som blir mer än bara en enkel pastisch flätar tonsättaren ihop fragment av klassiker som In the Mood och Moonlight Serenade i ett slags nostalgiskt minnespalats. Stundom ger sig den gamle mannen själv till känna i – naturligtvis – tuban.

Hela konserten inleds med vad Karin Rehnqvist själv beskriver ett ”kort, starkt, och kanske vackert” stycke. I Obönhörligt brottas instrumenten i två olika skikt om musikaliskt utrymme, och kanske också om lyssnarens uppmärksamhet. Som en äkta konsertöppnare manar verket, i gemensam sak med musikerna, oss lyssnare till vår uppgift: Hör!

”Ett distinkt och briljant verk som utstrålar fräschör och spelglädje. Skiftande musikaliska element som sammanbinds av ett unikt harmoniskt språk och stark formkänsla. Med utgångspunkt i en lång västerländsk tradition skapar tonsättaren egna musikaliska landskap i kombination med en effektiv och idiomatisk instrumentbehandling och ett omsorgsfullt hantverk.”

Så lyder den fullständiga motiveringen till varför Anders Hillborg av Saltöstiftelsens jury tilldelades 2021 års Järnåkerstipendium för sin Duo för cello och piano. Men vägen hit har inte direkt varit spikrak. Och då är ändå Anders Hillborg en av Sveriges främsta och mest kända tonsättare, inte bara här utan även internationellt. Men olyckor kan drabba vem som helst och, som det sägs, så kommer en olycka sällan ensam.

Det ursprungliga uruppförandet var planerat till februari 2014 i Chicago, men då drog pianisten sig ur. Vid nästa planerade tillfälle, i Los Angeles i oktober 2017, var det cellisten som till slut avböjde. ”Vid det här laget drog jag slutsatsen att det vilade en förbannelse över stycket, och att det aldrig skulle framföras” berättar Anders Hillborg i en intervju för Föreningen Svenska Tonsättare.

Men förbannelsen bröts i september 2018 då Jakob Koranyi och Juho Pohjonen äntligen uruppförde verket i Utvandrarnas hus i Växjö. Sedan dess har verket spelats in för att ges ut på skiva – och nu dessutom lett till att Hillborg tilldelats Sveriges största kammarmusikstipendium.

Joonas Pohjonen är en framgångsrik pianist, liksom sin bror, som har byggt upp en mångsidig karriär som konsertpianist, ackompanjatör, pedagog och tonsättare. Han har spelat med flera av Finlands stora orkestrar, däribland Radions symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester, gör återkommande gästspel vid Musikfestspelen i Nådendal och undervisar vid Metropolia-universitetet i Helsingfors.

Som tonsättare har han koncentrerat sig på mindre besättningar med ett antal verk för solopiano och olika kammarensembler. Den Sonat för cello och piano som framförs i denna konsert är Pohjonens senaste verk av flera med cellon i fokus. Bland hans andra verk för cello kan nämnas Counterfeit Counterpoint för solocello och Duett för två celli.

Sonaten är skriven i två satser och beskrivs av tonsättaren själv som ett kompakt verk, där båda satser bygger på samma musikaliska material, inklusive ett motiv baserat på den klassiska hornkvinten. ”Men”, förklarar Pohjonen, ”satserna skiljer sig åt radikalt i karaktär. Den första satsen är närmast nyklassisk – om än inte skriven i sonatform – medan det vilar en spöklik, surrealistisk stämning över den andra satsen, med ovanliga klanger i båda instrument.”

Music Is My Name beställdes till den internationella festivalen Europa Cantat 2018 i Tallinn som ett gemensamt stycke för festivalens alla medverkande diskantkörer. Sångtexten skrevs av Hanna Rydén och beskrivs av Anna Cederberg-Orreteg som ”en härligt sjungande text som verkligen inspirerade att sätta musik till”.

Agnus Dei beställdes av kören Laudamus i Oscars församling i Stockholm och bygger på en senmedeltida melodi ur Missa de angelis, en enstämmig mässtonsättning som lär härstamma från 800-talet. Melodin ”ackompanjeras av något kärvare toner,” förklarar tonsättaren, ”men ändå med en meditativ känsla”.

Mats Edén är riksspelman, medgrundare och frontfigur i folkmusikgruppen Groupa, flerfaldigt prisbelönad musiker och tonsättare som rör sig inom och i trakterna mellan folkmusik, improvisationsmusik och konstmusik. Det omfattande och intrikata pianoverket 21 Pieces for Piano har av pianisten Carl-Axel Dominique beskrivits som besjälat med en levande rytm, som får musiken att svänga av sig själv.

Själv liknar Mats Edén sitt verk vid en katalog över lösningar på olika speltekniska och kompositionsmässiga problem. Dessa må i sin tur ha vållat Carl-Axel Dominique en del problem, då han konstaterat att en del partier i verket är i stort sett ospelbara. Men som den erfarne och skicklige pianist han är så betraktar han det snarast som en lustfylld utmaning: ”Det är musik med infall,” berättar han, ”där man måste hitta på ett sätt att spela.” Och uruppförandet under Svensk Musikvår är på Carl-Axel Dominiques eget initiativ.

Liksom Carl-Axel Dominque behöver knappast Adolf Fredriks flickkör någon närmare presentation. Den flerfaldigt prisbelönade, världskända diskantkören leds i denna konsert av Jakob Grubbström, en hyllad ung kördirigent som även undervisar i kördirigering och dessutom leder Stockholms Kammarkör och vokalensemblen Cantores Amicitiae.

Den flerfaldigt prisbelönade och hyllade amerikanska författaren och poeten Ursula K. Le Guin är antagligen mest känd för sina två trilogier i fantasyserien ”Earthsea”. Böckerna utspelar sig i ett fiktivt, skärgårdsliknande landskap där magi är en del av vardagen, nära förknippad med naturen och klimatet och att upprätthålla balans i livets kretslopp.

Rosanna Gunnarssons Windbringer är döpt efter en typ av magiker i Le Guins värld som har förmågan att arbeta med vinden. Gunnarsson beskriver sig själv som en kompositör och ljudkonstnär vars musik till stor del formas av ett intresse för rörelse och processer, och ofta tar avstamp i naturen på olika sätt. Steget därifrån till Ursula K. Le Guins komplexa och jordnära berättelser är inte långt. Verket är skrivet för altsaxofon och tape och kommer att framföras av Linn Persson från Stockholms Saxofonkvartett.

En annan slags överjordisk stämning frammanar estniska tonsättaren Liisa Hirsch i Us… and Them… för saxofonkvartett och tape. Verket är komponerat utifrån inspelningar av vargflockars ylande som Hirsch analyserat – och i vargarnas sång upptäckt en sällsam musikalitet. På ett sätt som nästan för tankarna till senrenässansens flerköriga verk hördes olika vargflockar yla till varandra i en slags flerkörig växelsång.

Samspelet mellan vargarna som Hirsch upptäckte inspirerade till det här verket. Saxofonerna interagerar med varandra och imiterar den täta, vibrerande samklang som uppstår när vargarna i en flock ylar tillsammans. Det, resonerar tonsättaren, ”leder till frisättning av belöningshormoner och är ett sätt för flockmedlemmarna att stärka banden till varandra.” Verket uruppfördes av Stockholms Saxofonkvartett i en direktsänd, publiklös konsert under Estonian Music Days 2020. Detta är första gången som verket framförs inför publik.

Tonsättaren Rolf Enström är allt annat än främmande för teknik. Genom sin närmare femtioåriga karriär som tonsättare har han utforskat elektronisk musik i olika former. Han har även byggt egna elektroniska instrument, till exempel ”Orben” som han uppträtt med på konserter i både Stockholm och New York City. Med sig från uppväxtåren har han kärleken till science-fiction-litteraturen som han själv beskriver som en av anledningarna till att han sökte sig till den elektroniska musiken.

Verket Rama för blandad kör och tape är döpt efter och inspirerat av en av tonsättarens favoritbokserier, skrivna av Arthur C. Clarke och Gentry Lee. ”Verket kan ses som en avbild av min läsupplevelse lika mycket som en fristående komposition”, berättar Enström i sin verkkommentar. Den traditionella, notbundna musiken möter den elektroniska musikens klangliga frihet. Verket är skapat för en stor lokal, som ett kyrkorum, där klangen kan växa och simulera känslan av rymdens ofattbara storhet – och människans jämförbara litenhet.

Matthew Peterson, född och uppvuxen i USA men sedan många år bosatt och verksam i Sverige, studerade vid Bloomington University i Indiana för bland andra Sven-David Sandström. År 2020 skrev Peterson detta verk för att hedra sin gamle lärare med ett stycke vacker musik och en bibeltext som han tror att Sven-David skulle ha uppskattat, hämtad ur Johannesevangeliets första kapitel: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

In the beginning för blandad kör och saxofonkvartett är en chaconne, en form av dansmusik med ursprung i Spanien på 1500-talet som bygger på en upprepad basmelodi eller ackordföljd. I det här verket är det just barytonsaxofonen som rör stadigt över ett brutet mollackord – ”medan de övriga stämmorna”, som tonsättaren själv uttrycker det, ”sjunger ut i vemodig, slingrande kontrapunktik fylld av förhållningar, synkoper, vackra dissonanser och begråtande melodier”. En instrumental version av verket framfördes under fjolårets festival men detta blir första gången som detta, det ursprungliga verket får möta publiken.

En av den jämtländska folkmusikens mest tongivande personer, 1800-talsmusikern ”Lapp-Nils” Jonsson, inleder konserten. Under de sena tonåren bodde han i Trøndelag, där han blev känd som fiolspelman och utvecklade sin skicklighet i att improvisera och komponera. Polska efter Sahlin beskriver Cecilia Gelland som ”ett samtal mellan olika karaktärer” och nämner särskilt ett modernistiskt inslag i musiken: en frasstruktur som inte går jämnt upp med tretakten, utan förskjuter och diffuserar musikens form.

Även Marsel Nichans Within Without bottnar i ett föreställt samtal. ”Verket skrevs med en intention att beskriva och gå på djupet med hur en inre dialog mellan två röster uppstår. Hur människor i varje situation väljer att agera och vad man går igenom när man gör olika val” beskriver Nichan själv sitt verk. Denna omarbetade version för viola och tape beställdes av Cecilia Gelland.

Titeln på Erika Förares fantasi kan översättas som ”från – och mellan – tid” vilket också, som Cecilia beskriver det, kan tolkas som ’i och utanför tiden’. ”Verket utforskar förhållandet mellan anspänning och avspänning, respektive det fritt noterade och det exakt noterade”, förklarar tonsättaren. ”Musiken växer fram ur ett enkelt grundmotiv, som återkommer i olika skepnader och register, och förenar verket” berättar hon.

Cecilia beskriver också en musikalisk koppling mellan Lapp-Nils polska och Erika Förares fantasi: ”Om polskan borde haft med blåtoner som inte kunde noteras, så är det här verket fullt av noterade kvartstoner med stark blåtonskänsla.”

Även Tomas Winters Sonat i en sats har viss folkmusikanknytning då inspirationen till verket delvis kom av att tonsättaren hörde uppträdanden med spelmanslaget på Bingsjöstämman. ”Här finns visst flera satser, närmare bestämt sex stycken”, berättar Cecilia Gelland, ”men bågen, tanken, klangen, flödet bryts inte – kan inte göra halt förrän till sist; om ens då. Och så är skogen med, vars sus aldrig sinar.”

I Ylva Bentancors Universum-serien är det inte de musikaliska fraserna som förskjuts, utan perspektivet. Från rymdens ofattbara gränslöshet rör vi oss via Vintergatan ner till vår värld, människornas värld; sedan ännu längre ner, till insekternas domäner, och sedan vidare, ända ner till de allra minsta beståndsdelarnas universum. Med violan som ledsagare tas lyssnaren med på en upptäcktsresa genom olika perspektiv på ljud som producerats av instrumentbyggaren Gustavo Bentancor. Verket skrevs till Cecilia Gelland, som har spelat det för otaliga skolbarn från förskolan och uppåt.

Från skiftande makro- och mikrokosmiska perspektiv växlar konserten till en suddig, patinerad stillbild. Peter Lindroth liknar sitt verk Violations vid ”att titta genom en smutsig glasruta in i ett hus där ingen varit på ett par hundra år”. Klanger av äldre tiders musik som filtreras genom samtiden – eller tvärt om. ”Man anar vad som finns där inne, men sikten skyms av tidens lager av spindelväv, dam, smuts. Det låter stundtals som gammal musik, men vi är ändå ohjälpligt här och nu.” Även detta verk uruppfördes av Cecilia.

Den danske tonsättaren Axel Borup-Jørgensen spenderade merparten av sin tid i Danmark men växte upp och gjorde värnplikt i Sverige. Hans Partita för soloviola tillkom 1954 men uruppfördes i sin helhet först 26 år senare. Här framför Cecilia de två sista av verkets sex satser, Lento och Presto, för första gången i Sverige.

Konserten skulle ha avslutats med ytterligare ett verk av Borup-Jørgensen, men tre veckor före årets festival inledde Vladimir Putin en invasion av Ukraina. Cecilia Gelland säger: ”Världen skakas ständigt av krig och grymhet och allt omänskligt lidande har samma dignitet. Nu har kriget, våldet, lidandet fått ytterligare ett fasansfullt ansikte, helt nära oss, som för var dag bara blir än mer fasansfullt.” Som avslutning på konserten framför Cecilia ett Lacrimosa för soloviola av den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrov.

Silvestrov hör till den skara 1900-talstonsättare som gick igenom modernismens stålbad – och gick vidare. I detta verk märks både att han är ett barn av 1900-talet i det oroligt svävande tonspråket och att han odlat en mer intim, känslonära stil sedan han på 1970-talet lämnade det offentliga musiklivet. Silvestrovs Lacrimosa – döpt efter sekvensen med samma namn i den katolska dödsmässan – tar en liksom i hand och leder en varsamt genom sorgen, utan att förminska eller förringa den, men likaså utan att lämna ens sida.