Molly Påhlsson, flöjter
Robert Ek, klarinetter
Jonas Larsson, slagverk
Mårten Landström, piano
Ivo Nilsson, trombon
Pétur Jónasson, gitarr
Brusk Zanganeh, violin
Mina Fred, viola
Nikolay Shugaev, cello
Martin Wingate, kontrabas
Georg Friedrich Haas (1953): Solstices (2018)
Självklart är det en utmaning för musikerna att framföra Haas verk – inte minst för slagverkaren som måste röra sig bland sina instrument på scenen. Men mörkret är inte en gimmick för Haas, utan ett sätt att just förstärka koncentrationen och lyssnandet hos både publiken och musikerna. Att utesluta det visuella ger oss möjligheten att, med musikens hjälp, framkalla våra egna stämningar och inre bilder.
Georg Friedrich Haas har sina rötter i den europeiska traditionen men är också starkt influerad av amerikanska tonsättare som Charles Ives och John Cage. Den värld som Haas framkallar i Solstices handlar om en känsla han hade som barn, under uppväxten i de alprika trakterna i västra Österrike. Snarare än att njuta av den natursköna omgivningen kände sig Haas instängd mellan de smala bergspassen och upplevde de mäktiga bergen som ett hot. Lindringen fann han i musiken. Om Solstices säger Haas att ”gradvis kommer ljuset åter, och ju klarare ljus, desto mjukare musik.”
Haas komponerade verket på beställning av brittiska Riot Ensemble, som uruppförde det under Dark Music Days 2019 i Reykjavik. Riot Ensembles slagverkare Sam Wilson beskriver i en krönika i The Guardian både hur mörkret tvingade honom till en instudering ”bortom muskelminne, en fullständig kroppslig reproduktion”. Av samtliga musiker, berättar Wilson, kräver tonsättaren att de ”lösgör sig från allt de känner och överger kontrollen”. Belöningen är en intensiv musikupplevelse för alla närvarande.