Att livet är ett ständigt kretslopp påminner oss Marie Samuelssons Brandnäva nr 2 om. Flera år efter att Tyresta naturreservat utanför Stockholm brann sommaren 1999 bär fortfarande den växtligheten spår efter lågorna, hettan, förstörelsen. Men bland växterna finns en liten, blålila, citrusdoftande blomma – som väntat på detta tillfälle. Brandnävans fröskal är så hårt att det kräver stark hetta för att spricka sönder, och därefter börja gro. Utan eldsvådan hade den aldrig vuxit där. Efter ett par år är den borta igen, men fröna väntar återigen i jorden.

Dubbelkonserten Brandnäva från 2019 för gitarr, violin och orkester föddes ur ord som knyter an till klimatförändringarna, ord vars ljud föder musik. Andra verk av Samuelsson, som det två år äldre Fem årstider, har också en tydlig klimatkoppling. Duetten Brandnäva nr 2 är inspirerad av dubbelkonserten, men ett självständigt verk skrivet särskilt för Jacob Kellermann och Anders Lagerqvist, som uruppförde det i oktober 2021. När Samuelsson tilldelades Ingvar Lidholm-priset 2016 var det för hennes ”oavbrutet fängslande klangfantasi” och ”djupa inlevelse i människans villkor” – ord som detta verk bekräftar.

Under rubriken ”Den inre rymden” framför Anders och Jacob konsertprogram som är sammansatta kring texter av författare och poeter som Kjell Espmark och Tomas Tranströmer. Programsättningen varierar lite, men ingången är densamma. Rubriken är för övrigt hämtad från Espmarks diktsamling med samma namn, en samling som kretsar kring minnen av det förflutna, av de hädangångna.

En dyster och spöklik skuggvärld är däremot inte vad duon vill frammana, även om till exempel de isande klangerna i Kaija Saariahos Nocturne skulle kunna få en att tro något annat. Verket tillkom som ett försteg till violinkonserten Graal Théâtre, som en studie av klanger och idéer till det större verket. Impulsen att skriva kom när Saariaho fick höra att Witold Lutosławski hade gått bort i februari 1994. Därefter porlade musiken ur hennes fingrar på bara några dagar.

Tommie Haglund, själv gitarrist, berättar i förordet till Beyond Farewell med stor värme och vördnad om den engelske gitarristen och lutenisten Julian Bream, som avled i samband med att verket färdigställdes. ”Breams passionerade musikerskap och förmåga att förtrolla varje ögonblick fångade mig” skriver Haglund. ”Särskilt det senare var något som jag själv skulle komma att försöka föra in i min egen musik.”

Men om inte ett ödsligt, obehagligt rum, vad är det då för rum som vi tas med in i? Andrea Tarrodis porlande Aprilsnö – balanserande på gränsen mellan vinter och vår, ursprungligen skriven för flöjt och gitarr – och Sofija Gubajdulinas stillsamt uttrycksfulla Serenad för sologitarr uppmuntrar snarare till ett meditativt och närvarande lyssnande mitt i det där flyktiga, åtråvärda nuet.

Att reflektera över livet, både detta liv och det som kommer efteråt, behöver inte uppröra eller såra. Det kan vara vemodigt, men också förlösande, rentav vackert. Som Tomas Tranströmer beskriver gränslandet mellan tillstånden i dikten ”Det blå huset”: ”En motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont. Både glädje och sorg sväller i daggens förstoringsglas. Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna.”

Ursprunget till Peter Lindroths Duclapi var ett projekt som aldrig blev av. Men när frågan kom ifall han ville skriva ett stycke för Stefan och Katarina kunde han inte tacka nej. ”Som så ofta i mina stycken börjar det som en rent intellektuell konstruktion”, berättar tonsättaren, ”med utgångspunkt i ett rytmiskt raster baserat på små expanderade moduler i flera lager.” Men slutresultatet är inte ett bara en intellektuell exercis. Under kompositionsprocessen ”har hela härligheten knådats”, som Lindroth uttrycker det, tills stycket har fått eget liv.

Tonsättaren och trombonisten Ivo Nilsson har gjort flera bearbetningar av den italienske 1900-talsförfattaren Italo Calvinos verk. Den tresatsiga duon FOG är, liksom den tidigare kvartetten SMOG, inspirerad av en och samma novell av Calvino. I novellen bedrivs en kampanj för att rena staden från smuts, men kampanjen bekostas i själva verket av nedsmutsarna själva. ”En text som i dag framstår som mer aktuell än någonsin då den förutsåg både klimatkrisen och debatten om ’fake news’”, berättar tonsättaren själv. Medan SMOG befinner sig uppe i skyarna rör sig FOG nere på marken i tre satser med de målande titlarna The Mist, The Cloud och The Breath.

Under Katarina Leymans arbete med sviten Embroideries för solopiano upptäckte hon allt fler paralleller mellan komposition och sömnad. Utgångspunkten för verket är det som till slut blev den femte och sista satsen, Florid Lines, och tanken att ”musiken skall flöda, blomstra, växa fram som en oberoende kraft och liksom växtligheten ta sin egen form” som tonsättaren själv beskriver det. Med några få undantag bygger alla satser på samma tonmaterial och satsnamnen – Silvery Threads, Running Stitches, Silken Strands, Bold Patterns och Florid Lines – beskriver också de likheter som Leyman upptäckte.

En bild av förväntan, av ivrigt flaxande vingar; av besvikelse; men också av envishet, och – slutligen – triumf målar Marie Samuelsson upp i Somebody is Learning How to Fly för soloklarinett. Instrumentet ”försöker vrida sig ur tremulerande figurer” berättar tonsättaren själv om klarinettens upprepade försök att lyfta från marken. Till slut, buren av kvartstoner och multiphonics, får den till slut luft under vingarna och stiger till himlen.

”Vissa verk skrivs med avsikt och planering”, berättar Peter Schuback, men förklarar sedan att hans Lamento inte är ett sådant verk ”då ett lamento är något som uppstår spontant”. Ordet ’lamento’ syftar på en dikt eller sång som uttrycker sorg. Det här verket för klarinett och piano skrevs efter att Schuback färdigställt ett annat verk, Oração för solocello. Det verket, vars titel är det portugisiska ordet för ’bön’, handlade om olika mentala stadier under pandemin såsom hopp, sorg, splittring och desperation. Lamento tillkom som en följd av det verket och, med Schubacks egna ord, ”söker sig fram ur ett stillestånd i ett ensamt varande”.

Kanhända är det i den himmel som Marie Samuelsson lyfter klarinetten till som Niklas Bremans Asayake II utspelar sig. ”Asayake” betyder ”morgonrodnad” på japanska och verket inleds med klarinetten som ensam stiger upp med solen i ett stillsamt lugn. När pianot väl gör entré byter musiken karaktär och det stillsamma soluppgångsmotivet varieras i verkets rytmiskt friska, dansanta huvuddel som även innefattar en solokadens för klarinetten.

När pandemin bröt ut drabbades alla på olika sätt. För kulturarbetare ställdes livet på ända, liksom för vårdpersonal och småföretagare, såväl som för enskilda människor. Kristina Forsman har i den här musikdramatiska skildringen av pandemin som vi i dag kan skönja slutet på, men ännu inte är helt förbi, samarbetat med librettisten Sigrid Herrault, i övrigt känd bland annat för sina samarbeten med Johan Ullén i operan Kärleksmaskinen och med Johan Ramström i familjeoperan Den långa, långa resan.

Kristina Forsmans musik hördes senast i förra årets festival, då en omarbetad version av hennes verk Franciskus sång framfördes under en av fjolårets första festivalkonserter. Hon samarbetar regelbundet med olika författare och skriver själv också libretton till sina verk. Forsmans musik omfattar såväl det melankoliska och innerliga som det kraftfulla och lekfulla. Närmast innan detta uruppförande skapade hon musik och ljuddesign till dansföreställningen Sagan om den lilla farbrorn, baserad på Barbro Lindgrens barnbok.

De fyra satserna i Aria Pandemía – som är ett konsertant verk, inte ett sceniskt, även om det mycket riktigt har ett operamässigt anslag – belyser olika stadier i pandemin ur ett svenskt perspektiv med suggestiva titlar: Panikarian, Isolationsarian, Vårdarian, Trädgårdsarian. Mezzosopranen Mia Klein är solist i uruppförandet där även domkyrkoorganist Mattias Wager och Stockholms domkyrkokör medverkar under ledning av Michael Waldenby.

Svensk Musikvår 2021 är en omfångsrik och mångfasetterad musikalisk elva dagar lång fest och manifestation för den svenska konstmusiken. Denna festival, den sjätte i ordningen, öppnas med ett tal av Jörgen Pettersson, känd som prisad saxofonsolist och medlem i Stockholms Saxofonkvartett och, inte minst, festivalens general.

Framtida Musik är ett projekt som föreningen Samtida Musik lanserade under 2020 där gymnasieelever får en chans att möta professionella utövare och levande tonsättare av ny musik. Under flera workshops, som leder fram till en konsert, coachas eleverna genom instuderingen av ett nyskrivet stycke.

Målet är att engagera och inspirera en ny generation utövare av nutida konstmusik. Genom mötet med etablerade, professionella musiker vill Samtida Musik få upp unga musikers ögon för en annan musik än den de är bäst bekanta med.

På Södra Latins gymnasium mynnade det här projektet ut i ett framförande av Jenny Hettnes stycke Thawing, undulating för altsaxofon, trombon och sex odefinierade instrument. Tidigare har ensemblen deltagit i ett globalt virtuellt framförande av Terry Rileys In C som initierades av den italienska ensemblen Ars Ludi.

Svensk Musikvår och Samtida Musik presenterar stolt denna liveinspelning från en kammarmusikkonsert på Södra Latins gymnasium den 11 mars 2021.

Verkkommentarer

Jenny Hettne: Thawing, undulating

Thawing, undulating komponerades till projektet Springflod 2018, där musiker ur KammarensembleN spelade tillsammans med elever från kulturskolorna i Stockholm, Ekerö, Katrineholm och Nyköping.

Saxofon- och trombonstämmorna framförs av professionella musiker/lärare, medan övriga stämmor kan framföras av unga musiker på valfria instrument/röster. Dessa skall dock helst ha möjlighet att hålla ut långa toner och ha blandat omfång.

Stycket bygger på en enkel idé, där alla instrument börjar på samma ton. Tonmaterialet utvecklas successivt uppåt och nedåt i böljande rörelser. I takt med att tonmaterialet växer, utvecklas också musiken från en stillsam energi mot en hög.

Stycket är uppbyggt i sektioner med sekundnotation, och är delvis grafiskt noterat. Tanken är att eleverna skall få upptäcka en notation som de kanske aldrig tidigare provat. Det är en övning i att fritt tolka ett material. När oron över att spela fel eller i otakt försvinner är förhoppningen att ett nytt lyssnande, med fokus på klang, nyanser och färg, tar vid.

Varje stämma använder också ytterligare ett objekt som ställs i relation till det egna instrumentet, antingen en bjällra eller klocka eller en liten högtalare med elektroakustiskt material.

Jenny Hettne

Observera att denna konsert har fått nytt datum, men starttiden är densamma.

Amandatrion föddes när musikerna och vännerna Cecilia Zilliacus, Bengt Forsberg och Kati Raitinen fick möjlighet att spela Amanda Maiers nyupptäckta pianotrio i Ess-dur. De hade redan spelat ihop i olika konstellationer, mer eller mindre regelbundet, i tjugo års tid så helt nyförälskade var de inte. I kammarmusiksammanhang får det ändå betraktas som en fördel.

Samtliga musiker är välkända i egen rätt: Cecilia som solist, professor på Kungl. Musikhögskolan samt direktör för två kammarmusikfestivaler i Finland; Bengt för bland annat sitt omfattande samarbete med Anne Sofie von Otter, samt som konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan; Kati som solocellist i Kungl. Hovkapellet, samt som aktiv kammarmusiker.

Tre generationer svenska tonsättare finns representerade på detta konsertprogram. Samtliga verk befinner sig i en slags brytning mellan epoker och idéer och i en slags synergistisk strävan framåt. Från Jonas S. Bohlins färska Inhabitants i tre delar, via Bo Lindes andra pianotrio – ett av de sista verken han skrev – till slutligen Amanda Maier-Röntgens Pianotrio i Ess-dur, det verk som gav den här ensemblen sitt namn efter att de tre musikerna uruppförde verket i Umeå i april 2018.

I konsertens yngsta verk, Inhabitants I, II & III för violin och cello som här får sitt uruppförande, utforskar tonsättaren Jonas S. Bohlin en ny struktur för dur-moll-harmoniska förlopp där grundtonerna är flyktiga och slutackord inte existerar: Chromatic Congruence.

”Med ett stegs förskjutning och på en stor ters avstånd pågår två samtidiga rörelser i kvintcirkeln” förklarar tonsättaren. Musiken växer fram i de synergieffekter som uppstår när de här kretsloppen interagerar och blandas med varandra. Verkets namn kommer från konstprojektet ”Habitats” där Bohlin samarbetar med författaren Torbjörn Elensky och bildkonstnären Sirous Namazi.

Under sitt korta liv komponerade 1900-talstonsättaren Bo Linde verk med lyrisk elegans och melodisk lätthet och med såväl modernistiska som romantiska drag. Som brådmogen femtonåring stormade han in på Kungl. Musikhögskolans kompositionsutbildning och han kom att leva ett intensivt och aktivt liv.

Lindes andra pianotrio, Sonata a tre, är ett dramatiskt verk i en sats som efter en kort introduktion bryter sig loss med ordentliga utbrott och vilda kast. Verkets epilog är lugnare, men utan att tappa i temperament. Ett romantiskt uttryck tempererat av samtida stramhet.

Och så Amanda Maier-Röntgens Pianotrio i Ess-dur som förenade ensemblen och gav den dess namn. Det fyrsatsiga verket – ömsom klassiskt balanserat, ömsom romantiskt utvidgat – verkar inte ha framförts offentligt under hennes livstid, utan uruppfördes långt om länge i april 2018 av dessa tre fantastiska musiker.

Det fyrsatsiga, bortåt halvtimmen långa verket fick ett varmt mottagande när det spelades i Leipzig, där Amanda Maier studerade för Gewandhausorkesterns konsertmästare, Engelbert Röntgen. Det var för övrigt dennes son Julius som Amanda senare gifte sig med. Det rapporterades i tidningarna hemma i Sverige om Amandas framgångar, både som violinist och som kompositör av denna trio.

Men efter ett antal framföranden för slutna sällskap hamnade verket i byrålådan, som det heter, och manuskripten upptäcktes först på hösten 2016 av tonsättarens barnbarns barn, Reinier Thiadens, som deponerade dem hos Musik- och Teaterbiblioteket i Stockholm där de nu finns. Samtida konsertframföranden som detta görs utifrån den källkritiska utgåvan redigerad av cellisten och musikforskaren Klas Gagge.

Den flerfaldigt prisbelönade ukrainska accordeonisten Irina Serotyuk bjuder i denna konsert på ett mångfasetterat program med stor musikalisk, såväl som geografisk, spännvidd. I konserten medverkar också den uppmärksammade svenska sopranen Alexandra Büchel i uruppförandet av Miklós Maros Four Short Victorian Poems för röst och accordeon.

Irina Serotyuk har alltid varit förtjust i modern musik och vill ge den moderna accordeon-repertoaren större utrymme i svenskt konsertliv. Likaså är ukrainsk musik i stort sett okänd utanför Ukraina, så att inkludera två verk av ukrainska tonsättare var också viktigt för henne i urvalet. Torbjörn Iwan Lundquists verk har hon alltid varit intresserad av, och dessutom har hans musik ofta varit obligatorisk repertoar på internationella accordeontävlingar i Tyskland och Italien, så det är musik hon är väl förtrogen med.

Konserten är med andra ord både ett porträtt av denna fantastiska musiker och av hennes instrument, liksom dess intressanta och ofta oförtjänt okända repertoar.

Amerikansk-svenske Daniel Nelson komponerade A-Chord-in-Neon på 1990-talet men därefter glömdes det, enligt tonsättaren själv, snabbt bort. Irina Serotyk uruppförde verket så sent som 2019, på festivalen "2 Days & 2 Nights of New Music" i Odessa. Hon spelade det för första gången i Sverige i oktober samma år. Torbjörn Iwan Lundquists Sonatina piccola i tre satser är traditionell till formen – två snabba satser som flankerar en långsam – men musikaliskt går tankarna till Stravinsky, Bartók eller kanske rentav Piazzolla.

Franske accordeonisten Franck Angelis svängiga och virtuosa Boîte à rythme gör verkligen skäl för sitt namn, som ungefär kan översättas till ”rytmlåda” eller ”trummaskin”. Estniska accordeonisten och kompositören Maimu Jõgeda har studerat både konstmusik, jazz och folkmusik i Estland, Danmark, Sverige och Finland och skapar eklektisk musik med många influenser. Jõululugu och To all the ppl I’ve loved är inspelade på hennes senaste studioalbum, ”The One About…”.

Konserten inleds och avslutas med musik av ukrainska tonsättare. Karmella Tsepkolenko är verksam både som författare och tonsättare och har skrivit såväl operor och orkesterverk som kammarmusik, multimediaverk och solostycken. Far From the Crowd är komponerat för det ryska dragspelet bajan. Volodymyr Zubytskyi är en föregångare bland ukrainska accordeontonsättare. Han har bland annat skrivit flera sonater för accordeon samt mindre verk som detta Preludium och toccata.

En ad hoc-konsert på anrika Fylkingen med improvisationsmusiker av högsta klass. FRIM, Föreningen för fri improviserad musik, driver en konsertserie i eget namn på anrika Fylkingen i Stockholm. En torsdag varje månad bjuder föreningen in till en helkväll med både inhemska och internationella improvisationsakter med förhoppningen att skapa en mötesplats för såväl de som är nyfikna på som redan brinner för improviserad musik i olika former.

Vad sker när bara fröet av ett stycke återstår? Så låter Kasper Agnas idé om gitarrmusik där genomarbetade, komponerade stycken plockas isär och fritt improviserat spelas på nytt. Tiden har här en stor betydelse: musiken är långsam, enkel och stundtals rå. Den kan fungera som ackompanjemang till vardagen, men den som kisar med öronen upptäcker en detaljrik gitarrvärld.

Detta är den andra akten av två i denna en helaftonskonsert på Fylkingen. I konsertens första akt uppträder för första gången en nybildad kvartett bestående av vokalisten Lindha Kallerdahl, violinisten Karin Hellqvist, slagverkaren Ryan Packard och pianisten Alex Zethson.

Ett cirka 40 minuter långt stycke för preparerade stränginstrument och slagverk komponerat av Alex Zethson och arrangerat av den nystartade, 13 personer stora ensemblen. Verket Some of Them Were Never Unprepared är inspirerat av bland annat javanesisk gamelan-musik och akustisk drone samt av de minimalistiska tonsättarna och musikerna Arnold Dreyblatt och Tony Conrad. Det har skapats med just dessa musiker i åtanke.

Ensemblen består av såväl unga som mer erfarna improvisationsmusiker. Flera av dem är också själva verksamma som komponister och musikskapare. Majoriteten av dem har pianisten och kapellmästaren Alex Zethson spelat med tidigare, i andra konstellationer. Han är själv verksam på den internationella scenen för jazz och improvisationsmusik och medlem i ensembler som Goran Kajfeš Tropiques, Angles 9 och den senaste inkarnationen av Fire! Orchestra.

Violinisten och konstnärliga forskaren Anna Lindal uppträder regelbundet som solist och kammarmusiker, i ensembler som Lipparella och Makadam och i olika tvärkonstnärliga projekt. Hon har samarbetat med många samtida tonsättare som skrivit flera nya verk för henne.

Violinisten Eva Lindal uppträder regelbundet med pianisten Carol Liebowitz och klarinettisten Bill Payne, i duo med systern Anna Lindal, i ensembler som Barriärorkestern och Ensemble Recherche, samt har samarbetat med bland andra Cullbergbaletten och Drottningholmsteatern.

Multimusikern Josefin Runsteen har de senaste åren spelat, turnerat och komponerat musik för och tillsammans med en rad olika artister inom jazz, pop och klassisk musik. Hon tilldelades Jazzkatten som Årets nykomling 2019.

Cellisten och sågspelaren Leo Svensson Sander är verksam inom bland annat folkmusik, pop och improvisationsmusik. Han är ena halvan av duon Namna och har spelat med bland andra Fire! Orchestra, Time is a Blind Guide och The Tiny.

Cellisten My Hellgren spelar i ensemblerna Curious Chamber Players, Gahlmm och Mimitabu, i duo med Anna Svensdotter och framträder som gäst i exempelvis Gageego! och Scenatet. Hon har uruppfört många solo- och kammarverk, ofta i nära samarbete med tonsättarna.

I ensembler som Fire!, Angles 9, Tape och Goran Kajfeš Subtropic Arkestra återfinns el- och kontrabasisten Johan Berthling när han inte uppträder som solist eller med andra besättningar. Han har även skrivit filmmusik tillsammans med Andreas Söderström och producerat musik åt bland andra Weeping Willows.

Hyllade kontrabasisten Elsa Bergman uppträder runt om i landet och internationellt, som solist och med ensembler som Anna Högberg Attack och sin egna grupp Elsas Eget Omdöme, som debuterade 2017 med albumet Om inte nu, närdå?. 2014 tilldelades hon Jazzkatten som Årets nykomling.

Jazzmusikern, konstnären och konstnärlige forskaren Andreas Hiroui Larsson har en utbildningsbakgrund inom filosofi, konst och musik. I sitt masterarbete Seduced by (a) last year prövade han att skapa interdisciplinär musik utifrån sin breda bakgrund. Han utför nu, tillsammans med Anna Lindal och Johan Jutterström, ett treårigt forskningsprojekt för Vetenskapsrådet på temat glömska som konstnärlig metod för musikalisk improvisation.

Pianisten Karin Ingves är en hängiven improvisationsmusiker som i olika ensembler utforskar fri och strukturerad improvisation. Hon har uppträtt bland annat på Kulturhuset Stadsteatern, Jazz på Hellsten och festivalen New Sound Made.

Den grekiske gitarristen Giannis Arapis är verksam i ett flertal jazz-, rock- och noise-grupper i Aten. 2020 mötte han Alex Zethson och andra svenska musiker under ett svensk-grekiskt kulturutbyte. 2020 släpptes hans debutalbum som solist, Ilektrikí katára, liksom albumet Name It So där han framträder med den franske gitarristen Noël Akchoté.

Gitarristen Anton Toorell arbetar bland annat med grupperna Dammit I’m Mad, Invader Ace och Receptacles. För närvarande läser han en masterutbildning inom elektroakustisk komposition, med fokus på ett soloprojekt där akustisk gitarr står i centrum. Han är även flitigt anlitad som ljudtekniker och producent i olika sammanhang.

Med grupperna Kasper Agnas Cirkus och Agnas Bros. och i samarbeten med musiker som Julia Strzalek, Joakim Milder och Johan Graden skapar gitarristen Kasper Agnas genreöverskridande, uppmärksammad musik. 2017 vann han en av världens mest prestigefyllda tävlingar för improvisationsmusiker i Montreux och i början av 2021 släpptes hans soloskiva Grain.

I drygt 20 år har dirigenten Jan Risberg undervisat i ämnet nutida musik på Kungl. Musikhögskolan. Innan han går igenom och presenterar olika samtida tonsättare brukar han ställa en öppen fråga till studenterna: ”Vilka svenska tonsättare känner ni till?” Till sin frustration har han observerat att påfallande många är ovetande om hur många yrkesverksamma tonsättare som finns i Sverige i dag – inte minst i studenternas absoluta närhet. Härom året var det till och med en student som utbrast: ”Här är ju ett stycke av Fredrik Hedelin; jag trodde att han bara var lärare!”

Med denna konsert vill han, tillsammans med ensemblen Sonanza som han lett i nästan fyra decennier, råda bot på detta kunskapsglapp. Samtliga stycken på programmet är skrivna av tonsättare som också på ett eller annat sätt undervisar på eller är knutna till Kungl. Musikhögskolan som lärare. Här finns både duetter, kvartetter, trios och kvintetter men även några stycken för stor ensemble.

Sonanza har uruppfört mer än tvåhundra verk och arbetar regelmässigt nära tonsättarna, även genom workshops och seminarier i anslutning till konserterna. 39 år efter debuten är Sonanza fortfarande i högsta grad en vital ensemble som planerar för fullt för sitt 40-årsjubileum nästa år – och för flera år framåt.

Johan Hammerth komponerade oktetten Clouds sommaren 1993, på en anmärkningsvärt kort tid. Utgångspunkten blev hans oregelbundna puls som uppstod efter ett blodtrycksfall mitt under ett framförande av Griegs pianokonsert. Musikerna som uruppförde verket kom från olika delar av Europa och minnena från den lyckade arbetsveckan som ledde fram till uruppförandet har blivit ett av tonsättarens käraste minnen.

Christofer Elghs Song och To the muses efter dikter av William Blake är komponerade för stråkinstrument: solist, duo, trio eller kvartett. Här framförs sångerna på violin och viola. Musiken gestaltar atmosfären i dikterna och i framförandet ingår att musikerna skall läsa dikterna under framförandet.

Två parallella harmoniska processer pågår i 1st Application för flöjt, violin, cello, piano och elektronik. Den ena spelas av instrumentalisterna och den andra av en dator. Materialet till verket är utvunnet ur en så kallad magisk triangel – ett matematiskt koncept – som tonsättaren konstruerade under studieåren.

Titeln på Fredrik Hedelins duett Bli violin säger bokstavligen vad tonsättaren försöker förmå kontrabasen till under musikens gång. Den musikaliska linjen bildas inte av två stämmor, i vanlig mening, utan genom verket gör violinen gång på gång avtryck på kontrabasen som efterhand blir just mer och mer som en violin. Verket ges här för första gången i Sverige.

Drinking komponerades ursprungligen utifrån ett samarbete mellan Henrik Frisk, den svensk-vietnamesiska ensemblen The Six Tones och tonsättaren William Brooks. Drinking, som inspirerats av Brooks konceptverk After Yeats, utgår ifrån William Butler Yeats dikt ”A drinking song” som hörs i en uppläsning på vietnamesiska.

I ensembleverket Counterpoint utforskar Mattias Sköld medeltidens isorytmiska musik, som även har kopplingar till 1900-talets seriella musik. Nutida seriell komposition kombineras med en strävan efter att, i likhet med tonsättare som Guillaume de Machaut bilda sångbara linjer som rör sig med och mot varandra. Verket ges här för första gången i en omarbetad version för slagverk, piano och stråkkvintett.

I Kim Hedås nyskrivna Trice för piano, kontrabas och slagverk, som här får sitt uruppförande, binds musiken ihop av de två ytterligheterna ögonblick och kontinuitet: Fragment och flöden skickas in i polyfona strukturer som omväxlande pressar ihop och sträcker ut tiden. Detta är det senaste av flera verk där Kim Hedås utforskar föränderliga tidsmönster.

”Unisont är fint!” konstaterar Karin Rehnqvist om Laud, en av satserna ur In Orbit för violin, klarinett, cello och piano. Satsen, vars namn betyder ”lovsång” på latin, består i stort sett av en enda melodi som spelas just unisont, med mycket små variationer. Mot slutet kommer ett retsamt piano in som, enligt Rehnqvist, ”verkar tycka att ’hallå, nu får det räcka’”.

Marie Samuelsson komponerade I horisonter för violin, cello och piano under en vistelse på Fårö. Hon beskriver själv att verket består av ”olika möten av ljus, mörka stråk och framåtblickande”. Verket komponerades för Trio Lindgård Rodrick Öquist som uruppförde det under Svensk Musikvår 2018.

Minst fem musiker – i denna konsert är det violin, viola, kontrabas, flöjt och slagverk – måste delta i framförandet av Annelie Nederbergs Situation 3. Verket bygger på improvisation enligt anvisningar i partituret, men samtidigt måste alla musiker hitta fram till en gemensam interpretation. ”Det klingande resultatet kan variera,” beskriver tonsättaren, ”men kärnan i partituret måste bestå.” Verket ges här för första gången i Sverige.

Erik Peters komponerade Stycke i gammal stil för violin och cello under sin egen tid som student vid Kungl. Musikhögskolan. Verket bygger på ett c:a 17 sekunder långt montage av inspelningar av utvidgade speltekniker på de två instrumenten. Dessa har analyserats spektralt och utvecklats till en musikalisk helhet.

Per Mårtenssons Nonet startar i det enklaste enkla: en enda ton. Verket skrevs till Sonanzas 30-årsjubileum och inspirerades av ensemblen och dess medlemmar. Just samarbetet med musiker beskriver tonsättaren som en av huvudanledningarna till att han fortsätter komponera, när musiken – i mötet – uppstår och förändras på en och samma gång.