En av den jämtländska folkmusikens mest tongivande personer, 1800-talsmusikern ”Lapp-Nils” Jonsson, inleder konserten. Under de sena tonåren bodde han i Trøndelag, där han blev känd som fiolspelman och utvecklade sin skicklighet i att improvisera och komponera. Polska efter Sahlin beskriver Cecilia Gelland som ”ett samtal mellan olika karaktärer” och nämner särskilt ett modernistiskt inslag i musiken: en frasstruktur som inte går jämnt upp med tretakten, utan förskjuter och diffuserar musikens form.

Även Marsel Nichans Within Without bottnar i ett föreställt samtal. ”Verket skrevs med en intention att beskriva och gå på djupet med hur en inre dialog mellan två röster uppstår. Hur människor i varje situation väljer att agera och vad man går igenom när man gör olika val” beskriver Nichan själv sitt verk. Denna omarbetade version för viola och tape beställdes av Cecilia Gelland.

Titeln på Erika Förares fantasi kan översättas som ”från – och mellan – tid” vilket också, som Cecilia beskriver det, kan tolkas som ’i och utanför tiden’. ”Verket utforskar förhållandet mellan anspänning och avspänning, respektive det fritt noterade och det exakt noterade”, förklarar tonsättaren. ”Musiken växer fram ur ett enkelt grundmotiv, som återkommer i olika skepnader och register, och förenar verket” berättar hon.

Cecilia beskriver också en musikalisk koppling mellan Lapp-Nils polska och Erika Förares fantasi: ”Om polskan borde haft med blåtoner som inte kunde noteras, så är det här verket fullt av noterade kvartstoner med stark blåtonskänsla.”

Även Tomas Winters Sonat i en sats har viss folkmusikanknytning då inspirationen till verket delvis kom av att tonsättaren hörde uppträdanden med spelmanslaget på Bingsjöstämman. ”Här finns visst flera satser, närmare bestämt sex stycken”, berättar Cecilia Gelland, ”men bågen, tanken, klangen, flödet bryts inte – kan inte göra halt förrän till sist; om ens då. Och så är skogen med, vars sus aldrig sinar.”

I Ylva Bentancors Universum-serien är det inte de musikaliska fraserna som förskjuts, utan perspektivet. Från rymdens ofattbara gränslöshet rör vi oss via Vintergatan ner till vår värld, människornas värld; sedan ännu längre ner, till insekternas domäner, och sedan vidare, ända ner till de allra minsta beståndsdelarnas universum. Med violan som ledsagare tas lyssnaren med på en upptäcktsresa genom olika perspektiv på ljud som producerats av instrumentbyggaren Gustavo Bentancor. Verket skrevs till Cecilia Gelland, som har spelat det för otaliga skolbarn från förskolan och uppåt.

Från skiftande makro- och mikrokosmiska perspektiv växlar konserten till en suddig, patinerad stillbild. Peter Lindroth liknar sitt verk Violations vid ”att titta genom en smutsig glasruta in i ett hus där ingen varit på ett par hundra år”. Klanger av äldre tiders musik som filtreras genom samtiden – eller tvärt om. ”Man anar vad som finns där inne, men sikten skyms av tidens lager av spindelväv, dam, smuts. Det låter stundtals som gammal musik, men vi är ändå ohjälpligt här och nu.” Även detta verk uruppfördes av Cecilia.

Den danske tonsättaren Axel Borup-Jørgensen spenderade merparten av sin tid i Danmark men växte upp och gjorde värnplikt i Sverige. Hans Partita för soloviola tillkom 1954 men uruppfördes i sin helhet först 26 år senare. Här framför Cecilia de två sista av verkets sex satser, Lento och Presto, för första gången i Sverige.

Konserten skulle ha avslutats med ytterligare ett verk av Borup-Jørgensen, men tre veckor före årets festival inledde Vladimir Putin en invasion av Ukraina. Cecilia Gelland säger: ”Världen skakas ständigt av krig och grymhet och allt omänskligt lidande har samma dignitet. Nu har kriget, våldet, lidandet fått ytterligare ett fasansfullt ansikte, helt nära oss, som för var dag bara blir än mer fasansfullt.” Som avslutning på konserten framför Cecilia ett Lacrimosa för soloviola av den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrov.

Silvestrov hör till den skara 1900-talstonsättare som gick igenom modernismens stålbad – och gick vidare. I detta verk märks både att han är ett barn av 1900-talet i det oroligt svävande tonspråket och att han odlat en mer intim, känslonära stil sedan han på 1970-talet lämnade det offentliga musiklivet. Silvestrovs Lacrimosa – döpt efter sekvensen med samma namn i den katolska dödsmässan – tar en liksom i hand och leder en varsamt genom sorgen, utan att förminska eller förringa den, men likaså utan att lämna ens sida.