Tyvärr måste denna konsert med Norrbotten NEO ställas in på grund av det rådande smittläget. Konserten kommer att ersättas av ett program med Amandatrion som består av tre av Sveriges mest namnkunniga kammarmusiker: violinisten Cecilia Zilliacus, cellisten Kati Raitinen och pianisten Bengt Forsberg.

”Med eterofoniska vokaliser i rätta händer transporteras lyssnaren till ett sagoland, här in i Zivkovics bysantinska klangkatedral. Hans tonspråk, format och färgat av mysticism och rituell liturgi, är ett välkommet tillskott till modern konstmusik i Sverige. Det är yppigt och uttrycksfullt i ett hänryckande möte mellan andlighet och fantasy.”

Så skrev Camilla Lundberg i Dagens Nyheter om Citadel of Love efter verkets uruppförande i mars 2020. Mindre än ett år senare belönades Zivkovic med 2020 års Järnåkerstipendium för detta verk. Som Lundberg antyder är Zivkovics musik präglad av den bysantinska musik han upplevde under sin uppväxt i Serbien. Som kommentar till verket citerar tonsättaren själv den bysantinske 1000-talsteologen Nikitas Stithatos:

”När du inser att berömmelse, nöje, överflöd och välstånd inget värde har, eftersom det endast betyder död och förfall, förstår du också det världsligas fåfänglighet och riktar i stället blicken mot det gudomliga. Då skall du också klara allt som verkligen existerar och höja dig över smärta och njutning. Omvandlad till ett heligt tabernakel uppgår du i kärlekens citadell.”

Översatt från italienska betyder undertiteln på Pär Lindgrens verk ”medan vi andas” och Aliti betyder ungefär ”andetag”. Verket frammanar folkmusikaliska traditioner från närbelägna Europa såväl som från fjärran länder. Förhoppningen, enligt tonsättaren, är att skapa något unikt där inga faktorer tar överhanden. Likaså samspelar de fyra instrumenten – flöjt, klarinett, violin och cello – stundtals som ett enda massivt instrument med särpräglad, vibrerande klang – som andas.

Malin Bångs Split Rudder skrevs ursprungligen till blockflöjtisten Anna Petrini för den moderna kontrabasblockflöjten, som uppfanns av Joachim och Herbert Paetzold. Här framförs verket i en omarbetad version för basklarinett, men med samma grundidé som originalet: En mikrofon placeras inuti instrumentets kropp för att fånga, med tonsättarens egna ord, ”ett spektrum av kontrasterande ljud, från sköra andningar och svaga brus till perkussiva klaffljud och råa growls”. Verkets form har inspirerats av händelseförloppet i Evert Taubes Balladen om briggen Blue Bird av Hull.

Matthew Peterson växte upp nära tågkompaniet Great Northerns bangård i Grand Forks i North Dakota. Varje dag hörde han godstågen stångas, tjuta och skrapa mot varandra. Mellan 1883 och 1889 lade tågmagnaten James J. Hills arbetare spår över Minnesota och Dakota och 1893 nådde de Seattle och Stilla havet. I Empire Builder strävar tonsättaren efter att fånga den frustande, våldsamma energi som drev ångloken, som slog i järnspikar med stålhammare, som sprängde bort stora bitar av urberget. Eller, som James J. Hill lär ha sagt: ”Ge mig snus, whiskey och svenskar så bygger jag en järnväg ända till helvetet.”

En konsert präglad av sökanden och upptäcktsresor. Ständig förändring och pågående processer nämner Helena Tulve själv som kännetecken för hennes musik. Pathless Land är tredje satsen i verket Rimlands, landskap i ytterkanten. I duetten Asche – ”aska” på tyska – utnyttjar Lisa Streich det klangliga rummet genom att skilja klarinettisten och cellisten åt både fysiskt och musikaliskt. Efterhand smälter deras från början helt separerade musikaliska fraser åt på ett mångtydigt sätt som lämnar utrymme för egen tolkning.

Ida Lundén flyger med svalorna i Hirrio Hirundo – döpt efter svalans latinska namn och det onomatopoetiska ordet ”hirrio” – via vykort från platser både när och fjärran. Emellanåt, stundom av Lina Järnegård, känd bland som medgrundare av operaensemblen Dråpera, skiftar mellan försiktiga gester som emellanåt är knappt hörbara och explosiva utbrott. ”Vissa verk är mer av ett sökande än andra. Att vandra hit och dit. Att ge sökandet utrymme,” säger Lina Järnegård. Marcus Fjellströms Klavierbuch #1 ger vid först anblicken ett naivt intryck, men under den barnsliga ytan – verkets undertitel är ”kompositioner för leksakspiano” – döljer sig djup, svärta och en sällsam suggestionskraft.

Karin Dornbusch, Karolina Öhman och Rei Nakamura har spelat in fyra av de fem styckena i Muttenz i Schweiz. Marcus Fjellströms stycke har Rei Nakamura spelat in i Freiburg i Tyskland. Under rådande omständigheter har det inte varit möjligt för musikerna att resa till Stockholm, men tack vare den moderna tekniken får vi ändå ta del av denna spännande och förtrollande musik.

Verkkommentarer

Ida Lundén: Hirrio Hirundo

När kommer våren?

För många är svalornas ankomst en signal om att våren och sommaren verkligen är på gång. För svalorna finns inga reserestriktioner. De finns i alla världsdelar och företar sina årliga resor från söder till norr och tillbaka, utan uppehåll.

Innan vi skickade hälsningar till varandra på sociala medier så skickade vi vykort till varandra. En personlig hälsning, inte för privat, ett minne om en resa eller en flytt till en annan plats. Nu kan vi inte företa några längre resor, men vykortens påminnelser om tidigare resor finns kvar.

Jag har samlat vykort från platser där svalor bott, från ställen där ensemblen bott, där jag bott. Postens flyttkort från 1984 där svalorna svirrar och vykort från platser där svalans symboliska betydelse är särskilt stark: som i San Juan Capistrano i Kalifornien, dit svalorna återvänder i mängder varje år runt den 19 mars.

Svalans läte och tonmaterial från När svalorna komma och bygga sitt bo av svensk-österrikiske Karl Wehle bildar tillsammans med vykorten underlag för Hirrio Hirundo.

Ida Lundén

Marcus Fjellström: Klavierbuch #1

Detta är det första ”hel-elektroniska” verk jag skrivit som även involverar en interpret. Jag ville använda mig av en klassiskt skolad musiker men ändå komma bort från den ”sofistikerade” nutida konstmusiken. Jag har försökt sträva efter ett naivt och sårbart uttryck, både i musiken och i det visuella, samtidigt som jag bakat in ett slags mysterium mellan raderna.

Allt material för detta verk – visuellt, konceptuellt och musikaliskt – har plitats ner för hand när jag suttit på kaféer eller ute i solen. Jag älskar att komma bort från både hem och datorskärm och ”idéstadiet” är ett utmärkt tillfälle att ta vara på detta. Sedan har jag även suttit inlåst otaliga timmar, hemma framför en datorskärm, för att realisera det färdiga verket.

Musikaliskt handlar det om ett väldigt enkelt och sparsmakat material som jag sedan ”utvecklat” genom en sorts naiv processform. Rent tekniskt, rörande elektroniken och videon, var det här verket mödosammare att genomföra än jag först trodde. Genomförandet av elektroniken tog enormt lång tid. Jag skulle tro att det rör sig om fler detaljer och subtiliteter än man direkt uppfattar som lyssnare, men det har varit viktigt för mig att få det hela någorlunda ”rätt” och utan kompromisser.

Marcus Fjellström

Observera att denna konsert har fått nytt datum, men starttiden är densamma.

Både slagkraftig och stämningsfull musik samsas i denna konsert som också bjuder på två uruppföranden av två generationer tonsättare.

Gunnar Buchts Solar plexus för saxofonkvartett och två flyglar börjar, som titeln antyder, med ett musikaliskt slag i magen. Efterhand blir musiken dock mer eftertänksam till uttrycket, men först efter ytterligare några vilda och våldsamma attacker. En av centralgestalterna i svensk konstmusik återkommer – med besked!

Amerikanskfödde Matthew Peterson mötte Sven-David Sandström när han studerade komposition på universitetet i Indiana där Sandström under många år verkade som professor. Som för så många andra kom Sandström att vara mycket betydelsefull för Peterson och hans utveckling som tonsättare. Här uruppför Stockholms Saxofonkvartett äntligen Matthew Petersons Lament for Sven-David Sandström som skulle ha framförts redan i fjol på en hyllningskonsert till Sandströms minne.

Henrik Strindberg inspirerades till 2 Pianos av att han sökte information om hur vi förstår musik när vi lyssnar på den. I detta stycke prövar han en idé om att vi förstår musik genom att känna igen mönster. Styckets material presenteras först i en serie variationer, innan musikens sammanhang slutligen bryts sönder. Men då känner lyssnaren förhoppningsvis fortfarande igen byggstenarna, och kan följa med i det kaotiska skeendet.

Ylva Q. Arkvik beskriver Ryck för saxofonkvartett som en blandning av långa linjer med klanger och pockande gester. ”Som ett långt samtal över haven. Och en melodislinga som letar sig fram…” Kopplingen till gränsöverskridande kommunikation knyter också an till att verket skrevs i samband med att Arkvik deltog i ett samarbetsprojekt med bolivianska tonsättare och musiker.

Kerstin Jeppsson har komponerat kammarmusik, orkestermusik och ett betydande antal verk för kör eller soloröst med och utan ackompanjemang till texter av bland andra Edith Södergran, Elsa Grave, Karin Boye och Gunnar Ekelöf. Mattias Rodrick och Anna Christensson framför här hennes stämningsfulla Solennità för cello och piano.

Mirjam Tally, född i Estland men sedan många år bosatt och verksam i Sverige, har döpt sitt verk Warm life at the foot of the iceberg för cello och piano efter ett verk av den estniska poeten Kristiina Ehin. ”Jag tycker att den här titeln väl beskriver verkets karaktär och teknik”, berättar tonsättaren, med ”kontraster mellan ’kalla’ och luftiga klangfärger i höga register och rytmiska, ’steniga’ partier, ibland spelade med extra högt tryck. Som ett smältande isberg, ostadigt och snabbt försvinnande.”

Verkkommentarer

Gunnar Bucht: Solar plexus

Verktiteln antyder något explosivt och öppningen bär syn för sägen: Våldsamma attacker av hela ensemblen. Fortsättningen är början lik och kulminerar i satsens sista takt med ett brutalt slut. Följande sats är, liksom i min femte stråkkvartett, eftersinnande och inåtvänd, varpå följer den avslutande satsen i ett slags uttrycksmässigt mellanläge där en böljande tretakt är ett karakteristiskt drag.

Mellan den femte stråkkvartetten och Solar plexus ligger ett kompositoriskt tomrum på tre år, frånsett gitarrstycket Reconsidering Beckmesser som uruppfördes under Svensk Musikvår 2018. Skälet till avbrottet stavas synproblem som omöjliggjorde fortsatt komponerande. Detta innebar att Stockholms Saxofonkvartetts vänliga uppmaning att skriva något för ensemblen fick ligga ogill, tills min systerdotter skaffade fram notpapper med större plats mellan linjerna.

Under över alla under: Jag är på banan igen, och det första resultatet är just detta verk – Solar plexus för saxofonkvartett och två flyglar – som följaktligen tillägnas Stockholms Saxofonkvartett. Av bara farten har så följt ett orkesterverk med titeln Sfärer, och ett Sfärer II är på gång. Snacka om en ny vår, eller kanske brittsommar…

För att travestera Tage Erlander: ”Huk er gubbar och kärringar, nu laddar han om!”

Gunnar Bucht

Henrik Strindberg: 2 Pianos

Hur förstår vi musik? Hur hänger vi med i det som händer? Från mitten av 1980-talet sökte jag efter litteratur som handlade om perception och kognition av musik, men allt jag fann var en bok av Leonard B. Meyer. Inte heller de musik-akustik-forskare som jag sökte upp på KTH och IRCAM arbetade inom detta fält. Senare, under 2000-talet, kom böcker som berättar om hjärnan och musiken.

Min uppfattning var att vi förstår musik genom att känna igen mönster. 2 Pianos skrevs för att pröva denna idé. Genom en serie variationer lär lyssnaren känna verkets material grundligt. När sammanhangen mot slutet av stycket bryts sönder, och materialet kastas omkring hur som helst, då känns fortfarande alla byggbitar igen och det är en njutning att följa med i det kaotiska skeendet.

I början av 1990-talet utvecklade jag datorprogrammen Kontur och Trigger för algoritmisk komposition. Andra verk från den här tiden – I träd, Etymology och Förstorade fragment av en melodi – skrevs med hjälp av dessa program, så jag tror att jag använde samma metod för 2 Pianos.

2 Pianos hade kanske förblivit ospelat om det inte varit för pianisten Mats Widlund. Det var ingen beställning; jag skrev verket av ett inre tvång och en obändig lust. Det är ett krävande verk, och det visade sig snart vara svårt att få till ett uruppförande. Jag skickade noter till flera pianoduos. En gång skickades noterna tillbaka eftersom mottagaren inte hämtat ut det stora kuvertet från posten. Jag berättade den här dråpliga historien för Mats efter en konsert med Sonanza på Kulturhuset.

Jag förväntade mig ingenting – jag hade aldrig sett honom spela duo – men 1996, ett år senare, ringde Mats: ”Nu är det klart. Einar Henning Smebye och jag skall uruppföra 2 Pianos på festivalen i Odense. Skall du med?” Framförandet var enastående och i Politikken kunde man läsa om ”Henrik Strindbergs fascinerende og stort anlagde 2 Pianos”. Därefter spelades verket på festivaler i Stockholm, New York City, Hong Kong och i Norge. Mats gjorde senare en underbar skivinspelning av verket tillsammans med Ann-Sofi Klingberg.

Henrik Strindberg

Mirjam Tally: Warm life at the foot of the iceberg

Titeln på det här verket är hämtad från den estniska poeten Kristiina Ehn, vars dikter har inspirerat mig flera gånger tidigare. Jag tycker att den här titeln väl beskriver karaktären och tekniken i verket: Kontraster mellan ’kyliga’, luftiga färger i högt register, plus rörelse, och rytmiska ’steniga’ partier, ibland framförda med extra tryck; och glidningar mellan dessa två kontrasterande världar. Som ett smältande isberg, ostadigt på marken, snabbt försvinnande.

Mirjam Tally

Observera att denna konsert har fått nytt datum, men starttiden är densamma.

Om vi inte stimulerar barns och ungas musicerande riskerar vi att gå miste om värdefullt intresse, talang och skaparkraft. Svensk Musikvår vill med denna konsert lyfta fram bra nyskriven musik för barn och unga och uppmuntra flera tonsättare och musikskapare att fortsätta skriva ännu mer musik. I denna konsert medverkar, förutom Stockholms Saxofonkvartett, sångensemblen SUSE som är en del av Kulturskolan Stockholms verksamhet. Kören drivs och leds av dirigenten Carin Norrby och pianisten Barbro Jävert, båda verksamma som pedagoger i kulturskolans musikundervisning. Även basisten Jens Ståbis och slagverkaren Stefan Schöning undervisar i kulturskolan.

Kulturskolorna i hela landet är oerhört viktiga för att nya generationer skall få växa upp med konst och kultur som självklara delar av sina liv. Denna konsert knyter också an till Kungl. Musikaliska Akademiens nationella projekt Sjungande barn, vars mål är att alla barn skall få ökad tillgång till sin röst med musiken som livslång resurs för självförtroende och hälsa.

Gullan Bornemark och hennes son Dan Bornemark har i decennier bidragit med otaliga älskade sånger och visor för barn i alla åldrar. I Ulla-Carin Nyquists Natursånger får vi tillsammans med ett syskonpar följa naturens skiftningar med årstiderna. Den bolivianska tonsättaren Patricia Bedregal har skrivit ett stycke med text på engelska och quechua som ingjuter optimism och framtidstro. Maria Lithell Flyg har komponerat sånger utifrån ett flerårigt samarbete med Stockholms Saxofonkvartett och lågstadieelever i ett Skapande skola-projekt.

Tonsättaren Maria Lithell Flyg är inte främmande för att jobba med eller komponera musik för barn och Skapande skola-projektet beskriver hon som kreativt och lustfyllt. ”Vi har velat få med alla barn i en skapandeprocess där vi ökar deras känslighet genom att uppmuntra till lyssnande och eget skapande”, berättar hon. Idéerna som vuxit fram under projektet har hon sedan utvecklat och förfinat och komponerat tolv sånger som spelats in på skivan Tänk alla dessa ljud!. Sångtexterna i Min pappa kan allt, Nerver och Förr i tiden är hämtade från Mark Levengoods och Unni Lindells böcker ”Gamla tanter lägger inte ägg” och ”Gud som haver barnen kär har du någon ull” med citat från barn i åldrarna 6–9 år. Sångerna framförs här för första gången på konsert. Solister är Maia Sandin, Molly Kinnunen Muntané, Malva Ljungberg och Elin Rollsby. Skivan Tänk alla dessa ljud! kan bl.a. höras på Spotify.

Tonsättaren Patricia Bedregal mötte Stockholms Saxofonkvartett när ensemblen turnerade i Bolivia 2013. Därpå skrev hon ett verk för kvartetten som de spelat hundratals gånger, såväl vid offentliga konserter som barnkonserter. Hon blev mycket entusiastisk över att få skriva ett nytt stycke där även barn skulle vara med i framförandet. Pachamama – döpt efter Inkarikets viktiga naturgudinna – sjungs på två språk: engelska och quechua. Tonsättaren beskriver quechua som att det låter som musik. Med denna kärleksfulla, allvarliga och samtidigt optimistiska sång, till en text av May-o Avila Bedoya, vill hon ingjuta framtidstro i såväl de som sjunger som de som lyssnar. Sångsolist är Malva Ljungberg och danssolist Thais Pincemaille.

Dramaturgen och kompositören Ulla-Carin Nyquist har i decennier skrivit manus och musik till film, tv, teater och radio. 1992 gjorde hon tillsammans med den hyllade barnmusikgruppen Låt & Leklaget barnradioserien "En vandring i naturen". I serien går ett syskonpar en och samma vandring under ett helt år och ser naturen skifta med årstiderna. Ur denna serie kommer Natursånger, som blev så uppskattade att de gavs ut separat. Förra året inledde Ulla-Carin ett samarbete med Carin Norrby kring Natursånger och nu framförs de här i årets festival. Myrkrig är koreograferad av Omega Lindström-Carlvik. Gunnar Erikssons arrangemang av Universum framförs för första gången.

Gullan Bornemark drev mellan 1952 och 2007 en musikskola för barn i Malmö och komponerade egna sånger som kompletterade sitt pedagogiska arbete. Genom olika radio- och tv-program liksom åtskilliga sångböcker och skivinspelningar har hon blivit en känd och älskad musikperson. Hon har fortsatt skapa musik tillsammans med sin yngste son Dan Bornemark. Från skivan "Jorden runt" kommer Vart tog vägen vägen?, en oemotståndligt svängig sång om att gå på äventyr så långt som vägen sträcker sig – och, när vägen försvinner eller tar slut, fortsätta på en väg som du själv stakar ut. För koreografi och danscoachning i sången står Kulturskolans avancerade program KAP dans 1 och solist är Omega Lindström-Carlvik.

I SUSE medverkar i denna konsert Miramaria Enbäck Strömquist, Nova Hägglöf Strandmark, Rafaela Panagiotidou, Malva Ljungberg, Omega Lindström-Carlvik, Liv Möller, Astrid Gens, Lykke Björkman-Drufva, Elsa Diaz Lindhult, Klara Åsberg, Thais Pincemaille, Nora Brumer, Björn Engström, Elin Rollsby, Maia Sandin, Molly Kinnunen-Muntané, Andjela Tojaga, Caylie Fagan, Dilom Malu och Minna Möller.

Sångtexter

Patricia Bedregal: Pachamama

Here I am, looking for flowers, soil and sea

I am here to cry

I am here to make a claim

Where the humans leave

All my power, my heaven, my being

My voice and song

I am crying and I feel alone

I am here, asking not to do it any more

Stop destroying life and the Pachamama

I'm the Pachamama

I am your shelter

I am the greatest

Next to you I'm gonna be

Don't destroy me, please, Don't hurt me any more

You are killing existing life and souls

There will be no turning back

I'm the Pachamama…

Na nay you yay, na nay xin-tiy

Chay xiqa chixnij mana wa lej

Chincachiy suyaquita

Chincachiy umachaquita

Tuxpi ru-na kay

The sun has risen again

There is new hope, and now

Everything conspires for peace and for love

I'm the Pachamama…

I am here to bloom existence

With faith we will flourish,

Rebirth to a new life

Nigeriansk-schweiziske tonsättaren Charles Uzors Mothertongue är ett utforskande av modersmål, huruvida ens modersmål kan förändras, och om det går att få ett nytt modersmål utan att förlora något längs vägen. ”Ens modersmål kan gå förlorat – och återfinnas” skriver Charles Uzor själv om sitt verk. Här möter nutida västerländsk konstmusik ett hundratals år gammalt språk, för de flesta av oss helt okänt, som låter väldigt olikt vårt men som talas av uppemot 18 miljoner människor.

Charles Uzor föddes i Nigeria där han också fick lära sig sitt modersmål: det nigerianska språket igbo. Sju år gammal kom han till Schweiz som krigsbarn och adopterades av ett par i staden Sankt Gallen. Han kan inte längre tala igbo, även om han genom sin mamma har fått lära sig några ordspråk på igbo, och reflekterar i det fem satser långa verket Mothertongue över modersmålet, dess betydelse och smärtan av att förlora sitt eget modersmål.

Verket framförs här av KammarensembleN, en av de mest drivande aktörerna på den svenska nutida musikscenen. De leds av sin nuvarande conductor-in-residence, den uppmärksammade dirigenten Christian Karlsen. Sångsolist är mezzosopranen Isabel Pfefferkorn, lika hemma i nyskriven musik som i klassiska lieder och som framfört Mothertongue flera gånger tidigare.

Uzor blev kvar i Sankt Gallen och det var där han påbörjade sin musikaliska bana. På hans verklista finns flera större verk som operor, dansmusik och orkesterverk, men han föredrar det mindre formatet och mindre besättningar. Mothertongue är skrivet för en mindre besättning men är desto större till omfånget. Mitt i det fem satser långa verket, i satsen Fire/mimicri, hörs bearbetade ljudupptagningar av hans mamma Maria Christina Uzor som reciterar dessa gamla ordspråk på igbo. De andra två inspelade rösterna som hörs i verket är Mark Radcliffe och Leenamaija Pirkanaho.

I de övriga satserna hörs texter av rumänskfödde poeten Paul Celan, författaren och dramatikern Samuel Beckett, Markku Rauhavirta samt av friherren och författaren Friedrich von Hardenberg som publicerades under pseudonymen Novalis. Redan 2007 skrev Uzor Mother Tongue, ett halvtimmeslångt verk för sångsolist och kammarensemble. I det äldre verket bestod texten enbart av de gamla ordspråken. Till denna dag, berättade Charles Uzor i en intervju i december av 2020, bearbetar han smärtan av att det gick så lätt att glömma bort sitt modersmål.

I musiken förenar Uzor sitt nigerianska arv – språkljud, rytmer, klanger och mönster – med allt han fått med sig under sitt liv i Schweiz. Tyvärr upplever han även rasism – dagligen, säger han – och är smärtsamt medveten om rasismen runt om i världen. Efter att George Floyd dödades av poliser i USA komponerade han verket 8’46”: lika lång som Floyds dödskamp. Verket, som endast består av andetag och andningsljud, uruppfördes i Bern i september 2020.

I musiken förenar Uzor alla sidor av sitt liv. I sin doktorsavhandling skrev han om melodi och inre tidsmedvetenhet. Både ljudet och tystnaden är viktiga i Uzors verk, likaså både traditionen och utvecklingen. Tidig musik, såväl som nutida. Sista satsen i Mothertongue bygger delvis på musik av Guillaume de Machaut och Costanzo Festa, samt på det centralafrikanska bayafolkets musik. Världar möts och förenas – och blir, som Aristoteles beskrev det, en helhet som är någonting annat än sina delar.

Se konserten på Konserthuset Play

Ett hjärteprojekt för den unge tonsättaren, tillika småbarnspappan, William Sundman Sääf. För ett drygt år sedan började han arbeta på det verk som kom att bli Pay (no) Attention. ”När vår dotter var nyfödd spelade vi upp olika typer av brus för att lugna ner och söva henne”, berättar tonsättaren. ”Brus blir dock lätt enformigt natt efter natt efter natt, i alla fall för den som inte skall sövas av det. Då kom tanken att skriva musik som skulle vara tillräckligt ’tråkig’ för att man skall kunna ignorera den, men samtidigt intressant och detaljerad nog för att bjuda in till aktivt lyssnande.”

Pay (no) Attention skulle ha fått sitt uruppförande i november 2020, under Kungl. Musikhögskolans årliga festival ljudOljud. Men med bara ett par dagars varsel blev också denna konsert en av alla de evenemang som tvingats ställas in på grund av pandemin.

Men nu kommer äntligen verket att uruppföras av en ensemble bestående nästan helt av musikstuderande på Kungl. Musikhögskolan. Med hänvisning till verkets ursprungliga idé uppmanar William Sundman Sääf, själv kompositionsstuderande på musikhögskolan, alla som tar del av konserten att göra lite vad de vill under tiden: ”Läsa en bok, lösa ett sudoku, rita små lila hästar, fundera på hur du skall tillaga världens godaste pasta-pesto, och lyssna till klangerna och glöm den stressiga vardagen. Kanske till och med somna in?”

Andrea Tarrodi komponerade Nocturne over B, A, C & H för violinisten Hugo Ticciati. Han önskade att verket skulle bygga på just de fyra tonerna och violinstämman består följaktligen av endast de tonerna, i olika oktaver. Verket är även inspireradet av Vincent van Goghs tavla ”Stjärnenatt”. Här framförs det av violinisten Philip Zuckermann och pianisten John Nalan-Zhang.

Arne Nilsson Björk studerar vid Kungl. Musikhögskolan. Hans verk Strändernas svall för fyra slagverkare uruppförs här av Elias Gustafsson, Sampo Kuusisto, Simon Landqvist och Andreas Nyström.

Tintomara är en androgyn, mycket vacker gestalt i Carl Jonas Love Almqvists drama ”Drottningens juvelsmycke”. När Folke Rabe komponerade denna duett reflekterade han över kontrasterande maskulina och feminina drag i musik: Hos trumpeten militäriska – manliga – fanfarer spelade i höga och ljusa – kvinnliga – register. Hos trombonen varma och mjuka – kvinnliga – glissandi spelade i låga och mörka – manliga – register. Tintomara framförs här av trumpetaren Lisa Holmgren och trombonisten Vilhelm Weréen.

Efter de inledande fanfarlika takterna i Joachim Nicholas Eggerts tredje symfoni – spelade på barocktrombon – framför Kungl. Musikhögskolans trombonstudenter Kristina Forsmans …but sometimes you really need to go harping on the same string…. Verket skrevs ursprungligen för åtta tromboner på beställning av Blekinge International Brass Academy. 2002, fyra år efter uruppförandet, spelades en omarbetad version av KMH:s dåvarande trombonklass. I denna konsert leds uppförandet av den nuvarande klassens lärare, solotrombonisten Håkan Björkman.

Flöjtisten Molly Påhlsson spelar Jörgen Hälls Permanence för flöjt och elektronik, döpt efter ett Herman Hesse-citat: ”No permanence is ours; we are a wave that flows to fit whatever form it finds.” Efter att ha suttit fast i kompositionsprocessen i nästan ett år var det först när tonsättaren bejakade sina impulser till genreöverbryggande skapande som verket slutligen tog form.

Organisten, kompositören och musikforskaren Bengt Hambraeus skrev huvudsakligen för sitt eget huvudinstrument, både ensamt och i kombination med såväl andra instrument och ensembler som elektronik. Hans fem Constellations inkluderar alla orgel på något sätt. För denna konsert har Johannes Landgren och Daniel Berg arrangerat ett utdrag ur Constellations I, som ursprungligen skrevs endast för orgel, för orgel och marimba.

Pianisten Daniel Jarl är en flitig solist och ackompanjatör och har dessutom skrivit verk för flera olika sättningar. Johannes Landgren och Daniel Berg uruppför hans duo Go for the Groove för piano och marimba. Dessutom framför duon slagverkaren Daniel Bergs eget verk Poem Without Words för orgel och vibrafon.

Den hyllade altsaxofonisten Amanda Sedgwick har spelat med flera andra av jazzvärldens främsta artister runt om i världen. Hon är även verksam som kompositör och ett av hennes senaste verk, Concretism för klarinett, piano och slagverk uruppförs här av Elena Perales Andreu, Carolina Santiago Martínez och Sabina Sedovic.

Pianisten Eliot Nordqvist har representerat Sverige i Eurovision Young Musicians 2016. Han spelar även gitarr och komponerar en hel del musik, som klarinettsonaten Reaches som uruppförs av klarinettisten Michele Carrara och Eliot Nordqvist själv.

Musikforskaren Christina Tobeck berättar om kompositionsundervisningen på Kungl. Musikhögskolan under 1900-talet, fram till 1971. Musikhögskolan har sina rötter i Kungl. Musikaliska Akademiens undervisningsverk, vilket gör den till en av de äldsta musikhögskolorna i världen.

Berättelsen vävs samman med musik av fyra av 1900-talets mest namnkunniga tonsättare som alla undervisat eller undervisats på Kungl. Musikhögskolan. Musiken framförs av dagens musikstuderande och pedagoger på skolan.

Kungl. Musikaliska Akademien firar i år sitt 250-årsjubileum. Redan då akademien grundades var ett av ändamålen att bedriva en högre musikalisk utbildning i Sverige. Så här står det i fösta kapitlet av de stadgar som stadfästes av Gustav III:

”Af Svensk infödd Ungdom åtager sig Academien, at utsöka tjenlige ämnen, hvilka på hennes egen bekostnad komma at undervisas i Composition, Sång och uppå Musicaliske Instrumenter, hvar och en efter sin böjelse…”

Med andra ord skulle akademien erbjuda musikaliskt begåvade svenska ungdomar avgiftsfri undervisning i komposition, sång och instrumentspel. Utomlands fanns skolor som försåg operor och orkestrar med, så att säga, ”närproducerade” yrkesmusiker. Redan Johan Helmich Roman insåg att även vi behövde en högre musikutbildning, men inte förrän 1771 bildades Kungl. Musikaliska Akademien.

Att driva verksamheten visade sig långt ifrån enkelt. På grund av akademiens dåliga ekonomi fick undervisning, utgivning och annan planerad och ambitiös verksamhet helt eller delvis läggas på is. Det dröjde en bit in på 1800-talet innan akademien till slut beviljades statsanslag och den högre musikutbildningen blev beständig.

Så småningom omfattade akademiens musikundervisning förutom sång och komposition så gott som alla orkesterns instrument liksom kyrkomusiker, musiklärare och militärmusiker. Skolan gick från att kallas ”läroverk” till ”konservatorium”. 1877 fick akademien ett eget hus på Nybrokajen 11 i Stockholm. Sedan 2011 går lokalerna under namnet ”Musikaliska”, men akademien har sitt kansli vid Blasieholmstorg.

1941 ändrades skolans namn igen, från ”konservatorium” till ”musikhögskola”. Sex år senare, 1947, blev Lars-Erik Larsson landets första professor i komposition. 1960 efterträddes han av Karl-Birger Blomdahl och 1965 utnämndes Ingvar Lidholm till innehavare av professuren. Sven-Erik Bäck hade ingen tjänst vid musikhögskolan, men närvarade ofta på skolans seminarier och undervisade dessutom på dåvarande Sveriges Radios musikskola på Edsbergs slott, som i dag är en del av Kungl. Musikhögskolan.

1971 tog staten över huvudmannaskapet för Kungl. Musikhögskolan, men akademiens avtryck märks fortfarande, om så bara i det lilla, som till exempel att den fortfarande av en del kallas för ”Ackis”. I dag är Kungl. Musikaliska Akademien en fri och obunden akademi som fortfarande bidrar till unga och lovande musikers utbildning, bland annat genom att årligen dela ut miljontals kronor i stipendier.

”Klingande akademi” är ett av akademiens återkommande offentliga evenemang där framförande av musik vävs samman med samtal eller föredrag om ett musikaliskt jubileum, en av akademien utgiven bok eller liknande. Christina Tobeck, själv ledamot av akademien, är en omtyckt och eftertraktad föreläsare som har hållit i flera klingande akademier tidigare.

Sedan starten 2002 har Stenhammarkvartetten etablerat sig som en av Skandinaviens främsta stråkkvartetter. Nutida musik ligger ensemblen varmt om hjärtat och de beställer kontinuerligt verk av framstående svenska tonsättare. Ett av deras senaste beställningsverk är Anna Einarssons Courage, mon amie: resultatet av en vandring i mörkret orsakat av såväl coronapandemin som av personliga prövningar.

Anna Einarsson är något av en musikalisk kameleont. Hennes uttryck spänner över jazz, konstmusik och elektronisk musik och inrymmer såväl opera och orkestermusik som jazzmusik för barn. Courage, mon amie för stråkkvartett är, liksom Jonas Valfridssons stråkkvartett, färgat av coronapandemin. Men även personliga prövningar sammanföll med skapelseprocessen.

Uttryck för tungsinthet eller sorg i sociala medier möts gärna av glättiga utrop och gulliga emojis som, om än säkert är ärligt menade uttryck för stöd och uppmuntran, lätt upplevs som tomma och distanserade. Einarssons fransktalande väninnas nyktra uppmaning ”courage, mon amie” – fatta mod, min vän – blev däremot en fyrbåk som, i Einarssons egna ord, ”bröt igenom mörkret och visade vägen framåt”. Musiken trevar sig fram med olika impulser som avlöser varandra.

Jonas Valfridsson är inte främmande för att ta in människans mörker i sin musik. Orkesterverket Biķernieku Mežs, beställt och uruppfört av Sinfonietta Rīga, skrevs till minne av de tiotusentals människor – framför allt judar – som mördades i biķernieku-skogen under nazisternas ockupation. Valfridssons tredje stråkkvartett, som här får sitt uruppförande, är ett av alla verk som skapats under, och präglats av, pandemin. Men i detta fall är det inte i första hand pandemin i sig, utan en av de händelser som ägt rum samtidigt, som var motorn som satte igång tonsättarens penna.

Det var det belarusiska folkets uppror mot landets president Aleksandr Lukasjenko – en auktoritär ledare som många kallar diktator – som väckte Valfridsson ur en känsla av hopplöshet och håglöshet. När människor förtrycks, lider, dör, vad kan en tonsättare åstadkomma? Vad är hens kompetens värd när människoliv står på spel? Valfridssons tredje stråkkvartett är sprungen ur det belarusiska folkets uthållighet och motståndsvilja. Och vad är väl en revolution utan musik?

Gunnar Bucht hör till 1900-talets mer betydande svenska tonsättare, såväl för sina verk som för sina insatser som pedagog, debattör och som ordförande för bland annat Föreningen Svenska Tonsättare. Han skrev sin första stråkkvartett i tjugoårsåldern, som ett ”gesällprov” enligt honom själv, men det är framför allt orkestermusiken som lockat honom. Den femte och åtminstone hittills den senaste stråkkvartetten tillkom för bara fyra år sedan.

Bucht lockas av den klangliga omväxlingen: Stråkkvartetten rymmer både det lilla uttrycket och det stora, som till och med kan tangera det orkestrala. I yttersatserna tar han fasta på det stora uttrycket i kraftfulla utbrott medan de två mellansatserna tillåts vara mer inåtblickande, lågmälda. Tredje satsen bygger för övrigt på en musikalisk idé från tonsättarens ungdom, ett sätt att – som Bucht själv beskriver det – i likhet med Sibelius ta vara på ungdomens ingivelser.

Jan W. Morthenson har sedan 1900-talets andra hälft varit verksam som tonsättare och, under en period, dessutom som bildkonstnär. I slutet av 1960-talet började Morthenson utveckla det han kallar för metamusik: musik med syfte att kommentera eller reflektera över annan musik. I Ancora för stråkkvartett behandlar Morthenson fragment av folkmusik på en mängd olika, varierade sätt.

På liknande sätt som Morthenson kommenterat folkmusiken med Ancora har han gjort med exempelvis begravningsmusik i Farewell från 1970 och militärmusik i Alla Marcia från 1973. Det senare verket är i tre satser, skrivet för stor orkester, Frälsningsarméns damkör, stroboskop och tape, och avser bland annat att åskådliggöra militärmusikens våldsamma drag.

Verkkommentarer

Gunnar Bucht: Stråkkvartett nr 5

Att komponera för stråkkvartett ansågs åtminstone förr i världen vara ett gesällprov för att godkännas som yrkesverksam tonsättare. Sålunda tillkom min första stråkkvartett i början av 1950-talet, tätt följd av min första symfoni. När den andra stråkkvartetten komponerades 1959 hade jag redan hunnit med ytterligare tre symfonier, vilket visar på den kreativa fantasins inriktning: orkesterklangen. Det dröjde ända till 1990-talet innan den tredje stråkkvartetten såg dagens ljus, för att under 2010-talet följas av fyran och femman. Och där är vi nu.

Varför vänder jag mig så pass sent i livet tillbaka till stråkkvartettens klangvärld? Motiven kan variera, men ett sticker ut som väldigt naturligt: Behovet av omväxling, av ny näring för fantasin. Stråkkvartetten är ett medium som härbärgerar både det orkestrala och det finstilta, vilket jag försökt att ta vara på. Verkets fyra satser visar prov på bägge kategorier.

Yttersatserna är snabba, där man ofta kan höra orkestrala utbrott, medan mellansatserna är mer lågmälda och eftersinnade. En långsam sats, på långt håll inspirerad av Wilhelm Stenhammars kvartettkonst, följs av en fjäderlätt och luftig sats i tretakt vars huvudidé går tillbaka till ett kompositionsförsök som gjordes före mina egentliga kompositionsstudier tagit sin början. Det påminner om Sibelius ord om att ta tillvara på ungdomens ingivelser. De kan ofta vara de bästa, även om verktygen ännu inte föreligger.

Gunnar Bucht

Anna Einarsson: Courage, mon amie

Courage, mon amie tillkom under en för mig personligen prövande tid, en tid som också kom att sammanfalla med coronapandemins utbrott. En väninna, vars modersmål är franska, brukade avsluta sina hälsningar till mig med just frasen ”courage, mon amie”. Tre små ord som, i sin frånvaro av käckhet och emojis, utgjorde en fyrbåk i det rådande mörkret och visade vägen framåt.

I verket arbetar jag bland annat utifrån en upplevelse av impulser och energier med skiftande livslopp, där vissa element tar sats, släcks ut och tar sats igen. Verket är skrivet för Stenhammarkvartetten och framförs här för första gången.

Anna Einarsson

Jonas Valfridsson: Stråkkvartett nr 3

Tillägnad Belarus modiga befolkning och Maria Kalesnikava i synnerhet.

Jag hade precis fyllt 40 när jag såg män i gasmask tömma Willys hyllor på vetemjöl och äppelmos. En föreställning jag odlat är att ”om krisen eller kriget kommer” skulle jag solidariskt göra min plikt med flit och mod, men mitt uppdrag blev inte att köra ambulans eller vakta gränser. De 25 år jag ägnat till att finslipa spetskunskaper var till föga nytta i en pandemi. Mitt uppdrag blev att hålla i, hålla ut och inte gå ut.

Det blev svårt att särskilja covid-19, depression och fyrtioårskris, men jag utförde min plikt: Jag låg mestadels inomhus och stirrade i taket. Satte mig vid klaveret och laptopen och stirrade lite till. Tvivlet var starkt på att det jag ägnat mer än hälften av mitt liv åt inte var värdefullt. Aptiten för musik försvann, det blev mig egalt i vilken ordning tonerna kom, luktsinnet ledde mig ingenstans.

Ungefär samtidigt, i Belarus, reste sig folket mot sin diktator Lukasjenko. Vid frontlinjen stod Maria Kalesnikava, en flöjtist med examen från Stuttgart i barock- och nutida musik. Hon är två år yngre än jag och på YouTube hittar jag en video när hon spelar musik som påminner mig om min tid på Gotlands tonsättarskola. Hon sitter fängslad sedan september 2020 i väntan på rättegång och är inte det minsta samarbetsvillig.

Jag tänkte mycket på den unga belarusiskan som åkte från Minsk till Stuttgart för att studera Neue musik, ifall det hade påverkat hennes uthållighet och motståndsvilja. Då det inte fanns så mycket annat för mig att tro på bestämde jag mig för att så var fallet, och att jag skulle fortsätta träna på att jobba mot hopplöshet och motstånd under mina priviligierade former. Jag satte mobilen på 09:00 igen och försökte banka in en hetta i kompositionen, trots motstånd och hopplöshet, i tron att det var värdefullt.

Jonas Valfridsson

Jan W. Morthenson: Ancora

Ancora är en komposition om folkmusik. Den har skrivits utifrån det faktum att världens nedärvda musik hotar att upplösas och deformeras av den multinationella kommunikationstekniken. Grunden för olika länders musikkultur förvandlas till minoritetsintressen. Folkmusikens omedelbara expressivitet får en ångestfylld karaktär. Danserna blir krampartade, spöklika. I det tilltagande dånet av mass-teknikens grävmaskiner vill glädjen inte infinna sig. Sångernas innebörder omvandlas med nya symboliska förtecken.

I stråkkvartetten Ancora – ”ännu” – står fragment och skuggor av folkmusik från balkanländerna mot splitter av västerländsk musikmodernism. Båda kulturformernas existens är lika utrotningshotade. Trots de stilistiska och estetiska avstånden finns en gemensam ton i utsattheten. Stråkinstrumentens dubbla roller i folkmusik och konstmusik förbinder klangligt de olika särdragen.

Kompositionstekniskt består Ancora av aspekter på absorberande av folkmusikfragmenten – alltifrån solo mot brusartad bakgrund till nästan enstämmigt unisont. Gentemot den melodibärande stämman förhåller sig övriga stämmor på många olika sätt: homofont, kontrapunktiskt, klangligt, dynamiskt, tonalt störande, avvisande, bekräftande, likgiltigt oförstående. Harmoniken pendlar mellan tonalitet och buller men bygger huvudsakligen på mikrointervall. Formen är sluten - det saknas utvägar. Motiv utvecklas inte utan cirkulerar runt magnetiska centraltoner. Endast i ett fall avslutasett citat.

Ancora, ännu, betyder trots allt en sista möjlighet. Utvecklingen kan inte helt förutses, även om de musikkulturella tendenserna i de flesta fall talar sitt tydliga språk. Framtidens folkmusik blir en reflex av det teknifierade samhället liksom den äldre folkmusiken varit en yttring av bondekulturen. Huruvida människorna kommer att kunna ge ett fortsatt direkt uttryck för sin situation är däremot en öppen fråga.

Jan W. Morthenson