Mattia Giustetto presenterar sitt verk Nella Carovana, Rural Narratives from an Erratic Peasant. I John Drone, ett liveprojekt av Mattia Giustetto och Hugo Coelho, byggs långsamt föränderliga lager av multifoniska flöjtmantran upp till en tät ljudvägg som gradvis löses upp i tystnad.

Martina Copello och Kristýna Švihálková framför White Eyes Erased av Sarah Nemtsov, ett intensivt och flerdimensionellt verk för keyboard och slagverk. Här fungerar keyboarden inte enbart som klangkälla utan styr genom samplingssystem elektronik och video, och blir därmed ett slags centralt nervsystem i verket. Det fullt förstärkta slagverket rör sig mellan puls, brus, resonans och fysisk energi.

smooth fat nasty (2017)
Innan jag skrev verket, spelade saxofonist Linn Persson och jag in olika tekniker och klanger på hennes barytonsax. Jag skulle beskriva klangen i de här videorna som ibland smidig, ibland fet, ibland lite snuskig – alltså, ”smooth, fat, nasty.” (Ordet ”nasty” förekommer också i ett vidrigt citat från USAs president). Jag ville skriva ett stycke som var rytmiskt och klingade, växelvis kaxigt, efemärt, funky och jordnära.

Matthew Peterson

Vingar, virvlar
Migrationsfåglar som gäss, svanar och tranor flyger ofta i en V-formation, där ledarfågeln – och sedan varje fågel i tur och ordning – skär genom luften något ovanför de andra och minskar luftmotståndet för de som följer bakom. I Vingar, Virvlar bygger saxofonstämorna upp en enskild, flytande linje som stiger uppåt genom en serie kanoniska behandlingar. Saxofonerna byter ofta plats i linjen, likt fåglar i flykten som växlar position.

Matthew Peterson

Dance Party Playlist
År 2018 fick jag i uppdrag att skriva ett verk för att fira Stockholms Saxofonkvartett 50-årsjubileum. Medlemmarna i kvartetten är uppskattade kollegor och vänner, och jag lade mycket eftertanke på vilken typ av stycke jag ville skriva för dem.

Före stråkkvartettens storhetstid under slutet av 1700-talet och 1800-talet, och den blandade kammarmusikensemblens under 1900-talet, var danssviten den form där 1600- och tidigt 1700-talets kompositörer visade sin bästa förmågor för instrument och instrumentensembler. En danssvit för saxofonkvartett kändes därför som ett naturligt val – saxofonen är kanske framför allt ett instrument för dansmusik.

Stockholms Saxofonkvartett är en ensemble som kännetecknas av oförskräckt musikskapande, generositet i uttryck och stor glädje. Jag ville att detta stycke skulle spegla den personligheten. Jag ville också att verket på något sätt skulle hedra det halva sekel som kvartetten har varit aktiv, och som har inneburit hundratals beställningar av nya verk. Från 1969 till 2019 har flera olika konstellationer av musiker överlappat mellan generationer.

Dance Party Playlist har fem satser, en för varje decennium av kvartettens existens, och varje sats är löst baserad på dansrytmer från popmusik i respektive decennium, i kombination med barockens dansrytmer och former.

Matthew Peterson

Läs Boel Adlers intervju med Matthew Peterson

Muted Voices Unmuted

Fünf Liebeslieder von Ricarda Huch, Op. 26 av Viktor Ullmann, text Ricarda Huch
I Fünf Liebeslieder, Op. 26 möter vi en finstämd sida av Viktor Ullmann, där kärleken genom Huchs poesi skildras i sina skiftande uttryck. Musiken är uttrycksfull, med en harmonik som rör sig mellan det tonala och det atonala. Här märks arvet från Arnold Schönberg tydligt av, men Ullmanns röst är stark och personlig.

Letters; for soprano and five players av David Tudén, text Homeira Qaderi
Letters var ett svårt och tidskrävande verk att skriva. Stycket grundar sig i den afghanska författaren Homeira Qaderis memoar Dancing in the Mosque. I boken berättar Qaderi om sin afghanska uppväxt, hur kriget präglade livet, hennes äktenskap och familj och slutligen om sin flykt från Afghanistan. Hon skildrar de oerhörda utmaningar hon ställs inför i egenskap av kvinna och författare, i ett samhälle som starkt missgynnar dessa tillhörigheter. 

Min väg in i komponerandet gick via breven till hennes son, som inleder varje kapitel i boken. I dessa ryms allmänmänskliga reflektioner kring många av livets mirakel och orättvisor.  Med dessa som vägledning kom jag att skriva en musik indelad i satser, där varje sats bygger på ett brev och rymmer en musikalisk idé som ger uttryck åt både Qaderis texter och processen det innebar för mig att relatera till och reflektera kring dem.


Stycket är ett beställningsverk av Dominique Hellsten och The Ullman Project.

David Tudén

Voice and Silence av Douglas Anderson, text av Andrew Joffe
Röst och tystnad är överlappande domäner. Kan Röst existera utan Tystnad? Kan Tystnad existera utan Röst? Kan Tystnad ens sägas ”existera”, lika lite som icke-existens kan sägas existera?

De är släkt med varandra, nästan som syskon. Lutar man örat kan Tystnad misstas för Röst, och Rösten är ofta som starkast genom det som inte sägs. I varje givet ögonblick lever var och en av oss inom den ena eller den andra – ofta båda samtidigt. Vi kanske inte är medvetna om dem, vi kanske ignorerar dem, men vi kan aldrig undkomma dem.

Stycket är ett beställningsverk av Dominique Hellsten och The Ullman Project.

Andrew Joffe

Vägskäl

Två miniatyrer:
En mer verklig himmel av Anders Annerholm
En mer verklig himmel är ett kommande verk skrivet för Stina Ekblad och Ensemble KlangFabriken med text ur Inger Christensens diktsamling Det. Likt sångaren närmade sig talet i Schönbergs Pierrot lunaire, rör sig här omvänt recitatören mot sångarens funktion i en kammarensemble. Talet blir solist i denna tonsättning av prologens andra stycke i Christensens systematiska, dramatiska och existentiella diktverk. Stycket är ett beställningsverk av ensemble KlangFabriken.

Fossiler av Tove Kättström
I det här stycket har jag inspirerats av så kallad ”fosslisering”. vilket är tillkomsten av fossiler. I tre satser har musikaliskt material fått gå igenom processer som bäddar in det, gör ett avtryck av det eller helt byter ut materialet. De musikaliska fossilerna kan ses som objekt som granskas från olika håll, med texturer inspirerade av såväl stenar som växter. Genom en fri tolkning av fossilisering står musikens omvandling i centrum; det som varit och det som bevarats. Stycket är ett beställningsverk av ensemble KlangFabriken.

Tove Kättström

No. 427 av Henrik Strindberg
Tre satser ur Seven Movements som uruppfördes av Ensemble Makadam 2018, nu reviderad.
- 4 lekfull
- 2 lugn och fin
- 7 hårt processuell

BABY av Zacharias Wolfe
BABY är en undersökning av meningen i det som förblir osagt, i tvekan, utfyllnader och tystnaden mellan ord. Denna undersökning sträcker sig in i det musikaliska genom användningen av korta, rester från den digitala kultur som omger oss och som vi instinktivt projicerar kollektiva associationer på. Verket är dessutom en del av en pågående utforskning av funnet material och ett utforskande av gränslinjer mellan det artificiella och det mänskliga och det familjära och det surrealistiska. Genom att dekonstruera kulturella objekt och referenser söker verket blottlägga en dold ömhet i det banala och en primal energi under det lekfulla. BABY ett sökande efter skönhet i det marginella och förbisedda—en undersökning av vad dessa delade språkliga och klingande fragment egentligen betyder för oss när de rycks loss ur sitt ursprungliga sammanhang och ett sökande efter gemensamma nämnare mellan material som vid första ögonkast inte hör samman. Stycket är ett beställningsverk av Ensemble KlangFabriken.

Zacharias Wolfe

The Accidental Triumphs of Pulcinella, Prince of Everything av Johan Ullén.
Ensemblen NEO Norrbotten ville ha ett verk som förhåller sig till ett äldre verk - och jag valde ut Stravinskys Pulcinella, ursprungligen ballettmusik, som är Stravinskys första neoklassiska verk, där han använder sig av musik av Pergolesi. Min musik är alltså musik som bygger på äldre musik, som i sin tur bygger på ännu äldre musik...

Jag har plockat ut fyra satser ur Stravinskys svit och använder melodifragment, tonserier, harmonik mm därifrån, och bakar ihop det med min egen musikaliska stil samt fragment från andra verk jag skrivit.

Johan Ullén

Klarinettduo Harg/Pettersson

Rendez-vous av Arne Mellnäs
Rendez-Vous nr 1 för klarinett och basklarinett börjar från ett solo för basklarinett i det låga registret och efter att ha förenats med klarinetten börjar stycket utveckla idéer. De två instrumenten kommenterar och försöker ta över varandras idéer. 

De olika Mellnästeknikerna är kvartstoner och multiphonics. Detta är tydligt i stycket. Det ger ett mycket introvert och ett fantastiskt uttryck. Den långa kvarttonsekvensen efter en mycket hög sektion där klarinetten och basklarinetten spelar i en extremt hög tessitura är ett stort bidragande uttryck till stycket.

Rendez-vous är en tour de force för båda spelarna. 

Det skrevs för Kjell-Inge Stevensson och Harry Sparnaay för en konsertturné i Sverige.

Stefan Harg

I can’t imagine why av Niklas Breman
Musiken bygger på ett antal övertonsserier härledda ur förhållandet mellan vintergatans planeter och solen. Omloppshastighet, massa och relativa avstånd till varann spelar in. Men kan någon höra detta? Förmodligen inte! Titeln belyser problematiken med just användandet av titlar och vad musiken i sig kan framkalla för bilder eller ge associationer till. Oavsett avsikt från tonsättaren med en viss titel får publiken associationer med stor variation och högst personlig variation, dessutom finns möjligheten att associationer som tonsättaren inte alls tänkt sig förekommer. Just denna titel är en ironisk slutreplik i en film från 1970-talet men för att förstå ironin krävs att man sett densamma eller har förståelse för i vilken kontext detta uttalas. Ni inbjuds i stället att uppleva musiken utan att ha någon förutfattad mening eller förväntning på vad som väntar! 

Niklas Breman komponist 

Interaction av David Swärd
Man kan säga att ”Interaction” är en trio för tre basklarinetter där bara en musiker utför alla tre stämmorna. Större delen av stycket är rytmiskt utmärkande och det blir tydligt hur dom tre stämmorna interagerar med varann. En periodiserat återkommande markering ligger till grund genom hela stycket men störs vid två tillfällen då musiken leds ut i ett mer tidlöst tillstånd. 

David Swärd tonsättare 

Mlob av Henrik Strindberg
Under hösten 2025 gick jag igenom Ragna Berlins konstförråd. Med tunna vita fingervantar öppnade jag varsamt förpackade målningar, mätte dem, letade i hennes dator efter deras namn och foton och fotade också själv ibland. Det var en fin tid, lite som att åter arbeta tillsammans. Sajten arkivet.ragnaberlin.com kom till. Under arbetet snubblade jag över namnet "Mlob". Underligt, gåtfullt, lekfullt. Utan att kunna fråga Ragna så tog jag namnet till den här duon.

Det viktigaste musikaliska materialet till klarinettduon Mlob har kommit till genom att Boa, Stefan och jag har hjälpts åt. Att få arbeta med fantastiska musiker hör till det bästa jag vet!

HS

Blivande av Madeleine Isaksson
Titeln är förankrad i ett livs första skeden då allt är skört och trevande, där rytmiska korn och mikromelodiska ljud rör sig genom omgivande, långsamma andningar, där vägen stabiliseras genom ständigt nya omtagningar, varierade och växande. De två klarinetterna byter sinsemellan initiativ, efterhärmningar i ett allt större andrum, kontinuum.  
Klarinettduon Blivande är komponerad för Stefan Harg, b-klarinett, och Boa Pettersson, basklarinett.

Madeleine Isaksson komponist

Klang Konst – Ljudbio

Early Ear av Leo Nilsson
De första stapplande stegen inom datorkomposition togs på 70-talet. Stora EMS - studion i Stockholm var under uppbyggnad men parallellt gjordes många andra innovativa försök med programmerbara sequensers och minidatorer. Erkki Kureniemi i Finland konstruerade en ”musikmaskin - Andromatic" som jag en tid arbetade med. Här kunde man ge instruktioner, komponera, genom att sticka ner nålar i ett plottingbord som gav olika utvecklingsbanor för de ljudande strukturerna. En viss situation, en programmeringsregel", kunde geupphov till variationer i ett valt tema som kunde förvandlas snart nog oändligt. I kompositionen ”Early ear” utgick jag ifrån ett enkelt intervall, ett tersfall, som fick röra sig i arpeggio-banor och som hela tiden gav upphov till nya förvandlingar. I denna inspelning hör ni introduktionen (A) och ca. 10 min.senare ett andra utsnitt (B). Kompositionen förvandlade sig sedan oändligt vidare. Denna för tiden nya situation där människa och maskin samverkar för att komponera musik var då ny men har sedan dess blivit alltmer aktuell genom att AI-möjligheterna utvecklats. På vilket sätt, med vilka medel, kommer vi musiker ha inflytande över den kommande musiken?

Utresa av Paulina Sundin
I verket Utresa använder jag mig av en harmonik baserad på ett inspelat ljud som inte har ett harmoniskt spektrum, utan ett s.k. inharmoniskt spektrum. Utifrån en analys av ljudets deltoner har jag skapat skalor och samklangsintervaller som tar fasta på konsonans och dissonans utifrån ett psykoakustiskt perspektiv, en konstnärlig vidareutveckling av bl.a. W. A. Sethares forskning inom området. Skalorna och samklangsintervallen/ackorden som används är helt unika för just det här verket och skapar en harmonik som känns bekant men ändå inte. Alla ljud som används i verket har bearbetats, d.v.s. filtrerats, transponerats eller syntetiserats, för att passa till just denna harmonik. Atmosfären och storformen på Utresa är baserat på en tolkning av textil konstnärinnan Britt-Marie Hanssons textil med samma namn och verket uruppfördes på Textilmuseet i Borås 2003 som en del av projektet Öronblick.

Biopic av Andra Hand
Mellan tagningarna, bakgrundsbruset från en berättelse, studion sprakar när bandet vill lyckas.

Fake Horses av Anna-Karin Brus
Anna-Karin Brus är en bild- och ljudkonstnär som utforskar vår perception. I en tid där det är svårt att skilja på vad som är falskt eller äkta, så vill konstnären tydligt deklarera att: "Det här är absolut INTE hästar". Vi luras lätt av det verklighetstrogna, men om man granskar Brus konstverk närmare, så märker man att helheten består av många olika delar, som tillsammans skapar en berättelse, på ett liknande sätt som när vi sammanfogar vår egen uppfattning av verkligheten. I det fyr-kanaliga ljudkonstverket "Fake Horses" beter sig ljudet av hästar gradvis mer och mer "overkligt", de galopperar i rytmer och befinner sig alldeles för många på samma punkt. Lite som René Magritte's "Ca c'est ne pas une pipe” fast med ljud.

R******d av Girilal Baars
R******d är en utforskning och en hyllning av oönskade ljud – ljud och klanger som rensats bort från tonsättarens andra inspelningsprojekt. Ljud som filtrerats och klippts bort för att de inte är välkomna, saknar sex-appeal eller har fel estetiskt ursprung. Dessa ljud har hamnat på fel sida om den ständigt förskjutna gränsdragningen mellan vad som anses vara bra respektive dåligt ljud. Kort sagt blev de bortvalda. Titeln kan om man vill tolkas som en anspelning på “redacted” eller “recycled”. Avsikten är dock inte enbart att antropomorfisera oönskade ljud i ett försök att parafrasera samhälleliga tendenser. Verket är också en uppriktig undersökning av verktygen och förhållningssätten inom samtida ljudteknik. Den estetiska tröskeln för vad som uppfattas som t.ex. ”brusigt” förskjuts i takt med den teknologiska utvecklingen av digitala verktyg som gör det möjligt att identifiera och isolera oönskade ljud. Och påverkar därmed kanske rent av vår uppfattning och tolkning av ljud.

R******d uruppfördes vid NYCEMF i New York i juni 2019 i ett 16-kanaligt system. I november 2019 framfördes verket på BEAST i Birmingham, deras 28-kanaliga system. Kvällens quadrofoniska format kan - om man vill - betraktas som en kommentar till fyrkantigt tänkande.

Råttfällan av Maria Lindström
Bjursmål är en dialekt som talas i Bjursås socken i sydöstra Dalarna. Dialekten är idag nästintill utdöd. Materialet till "Råttfällan" grundar sig på ett kort urklipp från en berättelse på bjursmål. Ljuden i musiken är inspelade i trakten kring Bjursås och berättelsen handlar om en råttfälla. Vokalernas ordning har utformat kompositionen. "Å på môron när ja va dit å såg ättär hur ä ha gått då, sô var ä tôlv i hinken då. Å så sännä vart dä så där en fäm säx nån natt då. Män så vart dä slut sänd.

I den mörka kvällens ohörbara/oerhörda/oerhörbara ljud av Thommy Wahlström
I det ohörbara ljudet som ingen kan höra, inte heller jag själv, men utan minsta tvekan kan erfara via andra sinnen än de vi alltid benämner. Benämna är möjligtvis en omöjlighet, åtminståne då det gäller något som vi inte tycker finns, eller något som är så tunt i sitt varande att vår blotta närvaro får det att dra sig undan. Därför behöver vi med största varsamhet lyssna efter det. Kanske.

AirIac av Helene Hedsund
AirIac är ett instrument och en samling ljud från Linköpings flygverksamhet hämtade från www.soundsofchanges.eu. Stycket och instrumentet skrevs under en arbetsvistelse på ”Inter Arts Center" i Malmö, inför en konsert på Linköping Flygmuseum i maj 2018.

Ny musik för shō 

I projektet Ny musik för shō har musikern och tonsättaren Mattias Hållsten beställt ny musik för shō av de tre svenska tonsättarna Kristofer Svensson, Arvid Kraft och Tove Kättström.

Shō ingår i instrumentfamiljen munorgel, och består av 17 bambupipor, alla med en fritunga (likt ett västerländskt dragspel), och alla dessa pipor sitter fast i en central luftkammare. Det går alltså att spela ackord på instrumentet, vilket är hur instrumentet oftast används traditionellt. Instrumentet har en över 1000 år lång historia, som började efter att det kom till det japanska hovet från Kina på 600-talet, och används traditionellt i ensemblen som spelar den japanska hovmusiken gagaku. Genom åren har instrumentet och musiken förändrats, och sedan mitten på 1900-talet har instrumentet även kommit att användas i mer nutida musikaliska kontexter, bland annat med större verk av tonsättare som John Cage och Helmut Lachenmann.

Genom detta projekt ges de tre inblandade tonsättarna en unik möjlighet att utforska instrumentet och komponera ny musik för det. Mattias Hållsten är den enda professionella shō-spelaren i Norden, och har genom både sin egen musik och olika ensembler utforskat traditionella och icke-traditionella musikaliska kontexter och sätt att spela instrumentet på. Detta har har skapat förutsättningarna för tonsättarna i projektet att skriva musik som, utöver att härledas från deras särskilda respektive tonspråk, är förankrad både i instrumentets tradition likväl som Hållstens särskilda förhållande till instrumentet.

Projektet genomförs med stöd från Konstnärsnämnden.

Aria; Passacaglia; Sarabande; Chaconne av Kristofer Svensson
De fyra styckena för shō—Passacaglia, Aria, Sarabande och Chaconne—är skrivna för Mattias Hållsten som en svit buren av en enkel idé: upprepade melodiska och harmoniska motiv som långsamt förändras, inte som ‘variation’ i traditionell mening utan som en stilla intensifiering: samma grund återkommer, men med en gradvis ökad täthet. De traditionella titlarna pekar inte huvudsakligen mot barockdans som stil, utan kommer istället från Toshio Arimotos måleri, där titlar efter barockdanser ofta ramar in en solomusiker som övar på sitt instrument i en slags tidlös, ikonlik närvaro.

Kristofer Svensson

Captions av Tove Kättström
I stycket Captions har jag utforskat olika delar av instrumentet shō, där traditionella spelsätt som ackordspel samsas med mer subtila ljud, såsom visslingar som kan blåsas ur piporna eller perkussiva ljud där fingertoppar studsar mot instrumentet. Med ett fritt förhållningssätt till metrik kan stycket spelas intuitivt med förankring i shō:ns idiomatik, med endast några få tidsangivelser som ram. Stycket består av tre korta satser, där sats nummer ett och tre ackompanjeras av en bandstämma inspelad med Mattias Hållsten, som förstärker och stöttar upp delar av de ljudsvaga spelteknikerna på instrumentet.

Tove Kättström

Music for Shō & Live-electronics av Arvid Kraft
Music for Shō & Live-electronics är inspirerat av ett ögonblick då musikern Mattias Hållsten värmde upp sin shō inför framförandet av sin musik för shō och elektronik vid ett evenemang i Göteborg 2025. Medan han satt ner och värmde sitt instrument som förberedelse inför sitt stycke, hördes en svag drone från högtalarna runt omkring honom. Processen genom vilken shōn blev varm förvandlades till ett performance i sig. Detta ögonblick upplevde jag som rituellt och meditativt, framförallt väldigt vackert. När han var färdig började hans stycke för shō och elektronik.

Med mitt verk har jag försökt skapa en slags överdriven och personlig tolkning av det jag upplevde under Mattias framträdande i Göteborg. Jag har integrerat,och fiktionaliserat, denna process av (bokstavligen) uppvärmning in i den musikaliska formen, för att leka med instrumentets dramaturgiska aspekter. Det som följer är en form av musik för shō – och live-elektronik – som strävar efter att omfamna och transformera den upplevelse jag hade av shōn under konserten.

Arvid Kraft

Micaela Bellussi & Ola Bergman: Parnassius Apollo (2026) för vibrafon och elektronik’ 
Ola Bergman, född och uppvuxen i Stockholm, har sin bakgrund inom elektronisk dansmusik. Vid KMH fördjupar han sig i komposition på EAM-linjen, där han utforskar nya och ofta mer abstrakta ljudlandskap, bland annat genom modulärsyntes. Samarbetet med slagverkaren Micaela Bellussi har resulterat i det första verk han skrivit för akustiska instrument, där vibrafonens klang och dess rumsliga klanger står i centrum. 

Linnéa Talp: Titel titel (2026) för cittra och sinustoner
Linnéa Talp är kompositör och musiker, baserad i Stockholm. I sin praktik lägger hon stor vikt vid element som klangfärg, mikrotonalitet och klangmässig instabilitet, och hon har under de senaste åren arbetat utforskande med kyrkorgelns abstrakta uttryck. För närvarande studerar Linnéa kandidatprogrammet i elektroakustisk komposition. Under konserten kommer hon att presentera ett nyskrivet stycke för cittra och sinustoner. 

David Linnros: Tredje person plural (2026) för soloslagverk och live-elektronik
David Linnros har en bakgrund inom den fria improvisationsmusiken och rör sig idag i sitt skapande framförallt mellan elektroakustisk musik, improvisation och noise. Han studerar för närvarande elektroakustisk komposition på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. I det här stycket överlagras multipla tider och händelser. Dessa spökröster från det omedelbart förflutna invaderar musikerns solitära tillvaro. 

In time av Anna Cederberg-Orreteg
Jag var på ett tåg då Mattias Wager ringde och frågade efter titeln på det orgelstycke jag komponerade för invigningsgudstjänsten till riksdagens öppnade, en gudstjänst som traditionellt hålls i Storkyrkan. Det var bråttom, programmen skulle tryckas.

Jag undrade också om jag skulle hinna till min destionation i tid. Mina tankar gick till ordet ”Time” och dess olika innebörder: nuvarande tid, förgången tid, före sin tid, i tid, under tiden, tidsanda och så vidare, samt även på dess musikaliska mening.

Stycket har en distinkt rytmisk karaktär. Man kan förhoppningsvis höra en viss medeltida ton, men också dagens livliga anda, jakten på framtiden. Stycket fick helt enkelt heta: In time, och lämna det åt lyssnaren att associera fritt.

Anna Cederberg-Orreteg

World Wide Dial-Up (2022) av Saga Fagerström
För orgel: en gigantisk telefon eller multibandsantenn.

Musik i natten (Night Chant) av Karin Rehnqvist
för altflöjt, basklarinett, vibrafon, piano, violin, viola och cello

På natten är våra sinnen känsliga. Ljud upplevs starkare, ljus vassare.
Man får vara varsam.

När jag komponerar detta lever vi i en svår tid. Coronaviruset sprider sig och smittar allt fler. Politiskt är läget på många ställen i världen instabilt. Många av oss jobbar hemifrån och träffar få människor i verkliga livet. Ovana vid att röra oss bland folk får vi svårt att sålla intryck om vi handlar eller går på en gata med mycket trafik.

Vi måste vara varsamma, både med oss själva och med andra.

Musik i natten handlar om detta, när sinnena är vidöppna. Det ska färga framförandet, spelas med hörseln inställd på natt. Klangen är därför varm och mörk, nyanserna blir aldrig riktigt starka. Man får rikta sina öron mot musiken, möta musiken.
Altflöjt och basklarinett inleder med sångbara motiv där dynamik och ornament är viktiga element. Melodierna liksom artikulerar sig fram. Då och då skakar klangen till, när ett stort vibrato växer ur dynamiken.

Ur denna klangligt mörka del öppnar sig så småningom ett fönster. Ur detta tittar en ljus melodi fram. En slags hymn. Den är mild och enkel. Också den spelas i svag nyans, lyssnande.

Så möts ljus och mörker, som så ofta. De är varandras förutsättning.

15 februari 2021
Karin Rehnqvist

Verket är komponerat för Norrbotten Neo på beställning av Norrbottensmusiken

+Doomscrolling av Davor Vincze
Dator Vincze har gett sin nya komposition titeln +Doomscrolling (titeln uttalas ”more doomscrolling”), beställd av Cantus Ensemble. Titeln syftar på den samtida vanan att tvångsmässigt scrolla genom digitalt innehåll, vilket – som han själv uttrycker det – ”drivs mindre av nyfikenhet och mer av kortsiktig uppmärksamhet, beroende av dopaminkickar och rädslan att missa något.”

Han beskriver begreppet doomscrolling som ”ett tillstånd av ständig rörelse utan framsteg: ett oändligt framåtscrollande, avbrutet av ögonblick av fixering då uppmärksamheten tillfälligt dröjer vid något lovande, för att snabbt ersättas av något annat, tills fullständig utmattning infinner sig till följd av överstimulering.”

I kompositionen kopplas doomscrolling till ett beteendemönster som också kännetecknar spelberoende: upprepning, förväntan, mättnad och utmattning. Musiken utvecklas genom rullande, rasslande och tremolobaserade klangytor som framkallar en känsla av ständig rörelse, i kontrast till gester som saktar ner, tvekar eller stannar helt – vilket speglar mekaniken i spelautomater och roulette, där inbromsningen signalerar möjligheten till en vinst.

Utsuddandet av gränsen mellan ton och brus understryker den genomsläppliga gränsen mellan innehållsskapare och konsumenter; en ständig växling mellan samordning och kaos, eller mellan handling och reaktion. På liknande sätt pendlar ljudbilden mellan polyrytmik och unison, närvaro och frånvaro, och följer en rörelse från försjunkenhet till utmattning.

Slutet är inte en upplösning, utan snarare en tillfällig paus: vi hämtar andan, innan lusten att fortsätta scrolla återigen övermannar vår självkontroll.

Silent Prayer av Jacob Mühlrad
Silent Prayer är komponerat utifrån en ceremoniell dramaturgi, en gudstjänst. Fagottens roll är att predika, tala i tungor och sjunga. Precis som i en judisk gudstjänst, så växlar man under ceremonins gång mellan olika böner. Silent Prayer, även kallad ”den heliga bönen” läses tyst eftersom den är så helig. Mühlrad har inspirerats av ljudbilden som bildas i en synagoga när man kollektivt läser bönen ”tyst” tillsammans och hur det låter.

Verket beställdes av Sveriges Radios Symfoniorkesters tidigare solofagottist, Fredrik Ekdahl (numera Kungliga Filharmonikerna).

 

Solo för ensemble, dirigent och schack av Helena Skijarov 
Verket beställdes av Muzički biennale Zagreb år 2021. Titeln i sig antyder att varje musiker i ensemblen är sin egen solist, men förutom specifika musikaliska partier har var och en sin egen karaktär och sitt eget uttryck, sitt eget agerande.

Personligheterna är olika – en yogainstruktör, en dålig poet och mycket frustration…

Idén är ett försök att bryta gränsen mellan vardagliga händelser och offentliga framträdanden som alltid formas till en enda sammanhållen händelse, trots att varje musiker vid framförandet har en egen historia i sitt huvud som ingen bryr sig om.

Och det handlar alltid om olika tankar, så det är ett skämt. Skämt om frustrationer.

Video

Seven Positions för trombon och ensemble (2025) av Ivo Nilsson
Draget på en trombon har sju kromatiska positioner vilka medger spel på sju överstonsserier. Var och en av dessa utforskas på ett kontrasterande sätt i de sju sammanhängande satserna i denna komposition. Trombonen är ett instrument som i ett historiskt perspektiv är intimt förknippat med döden och därmed har de sju satserna även fått var sin karaktär enligt de sju dödssynderna. Seven positions beställdes av Cantus Ansambl och uruppfördes i konserthuset Lisinski i Zagreb den 2 mars 2026.

Chiral IV för violin och ensemble av Kent Olofsson
Chiral IV är en del av Kent Olofssons serie Chiral I–VI, där varje verkparet utforskar speglingar och kontrapunkt genom ett soloinstrument med antingen elektronik eller liten ensemble. Begreppet “chiral” kommer från geometrin: något är chiral om det skiljer sig från sin spegelbild och inte kan läggas exakt ovanpå originalet. I musiken innebär detta att tonerna, klangen och strukturen speglas och varieras på flera nivåer.

Chiral IV är ett spegelverk till Chiral I och bygger på samma idéer om kontrapunkt, tempi och klangfärger, där soloinstrumentets rörelse förhåller sig till ensemble eller elektroniska lager på ett intrikat och föränderligt sätt. Verket bjuder på ett levande samspel mellan spegling, variation och musikalisk textur, där lyssnaren ständigt möts av subtil asymmetri och oväntade ljudliga reflektioner.

Verket är komponerat för Gagaego! och Johan Stern, och hade sin uruppförande i Stenhammarsalen, Göteborg, under ledning av Edward Gardner.

Non passa giorno av Gabriele Ariolfo
Utgångspunkt i kompositionen är Matteo Rusconis korta och kraftfulla dikt ”Non passa giorno” (Ingen dag går utan), som tar upp den dramatiska verkligheten kring arbetsplatsolyckor i Italien.

Utifrån ett montage av fyra olika vokalupptagningar av dikten, framförda av Massimo Scola, utforskar jag sambandet mellan talets prosodi och dess översättning till instrumentala gester. Dessa utvecklas och kombineras enligt musikaliska processer, vilket förstärker textens emotionella och dramatiska kraft. Musiken behåller således en nära koppling till det ursprungliga talet och vävs samman med de inspelade rösterna för att skapa ett ljudsystem som både fungerar som formellt undersökande och som ett medel för socialt ifrågasättande.

Gabriele Ariolfo

English
The centrepiece of the composition is Matteo Ruscons short and powerful poem, “Non passa giorno” (Not a day goes by), which addresses the dramatic reality of workplace deaths in Italy. Starting from a montage of four different vocal recordings of the poem as performed by Massimo Scola, I explore the connection between the prosody of speech and its translation into instrumental gestures. These evolve and combine according to musical language processes, amplifying the texts emotional and dramatic impact. The music thus retains a close connection to the original speech, intertwining with the recorded voices to create a sound system that serves as both a formal investigation and a means of social denunciation.

Gabriele Ariolfo

DISSIPATIO H. G. av Francesco Schweizer
för engelskt horn, basklarinett, fagott, horn, harpa, viola, cello och kontrabas

Idén att översätta talat språk till musik kan verka paradoxal. Musik är inte ett språk, och dess sätt att uttrycka sig är mycket annorlunda; snarare utvecklades musiken ur talet. Av denna anledning undersökte jag några betydelsefulla exempel från både historisk och samtida repertoar. I Different Trains av Steve Reich översätts korta fragment av tal till musik, medan Robert Schumann komponerade ett kort pianostycke med titeln The poet speaks.

Jag vidareutvecklade båda verken och använde dem som material för min egen komposition genom att dekonstruera dem och kombinera dem på olika sätt. I min komposition fungerar det talade språket som ett störande bakgrundsmummel, medan musiken representerar en flykt från världens brus.

Francesco Schweizer

English

DISSIPATIO H. G. 
for english horn, bass clarinet, bassoon, horn, harp, viola, cello and double bass

The idea of translating spoken language into music may seem paradoxical. Music is not a language, and its mode of articulation is very different; rather, music evolved from speech. For this reason, I examined some significant examples from both historical and contemporary repertoire. In Steve Reich’s "Different Trains", short fragments of speech are translated into music, while Robert Schumann composed a short piano piece entitled "The Poet Speaks". I elaborated on both works and used them as material for my own composition, deconstructing them and recombining them in different ways. In my composition, spoken language functions as a bothering background murmur, whereas the music represents an escape from the noise of the world.

Voices figures av Ida Lundén
Voice figures är inspirerat av Margaret Watts Hughes och hennes arbete med det hon kallade Voice Figures; ett undersökande av hur röstens ljud kan . Ett arbete som gick i linje både med Léon Scott de Martinvilles synliggörande av ljud genom det han kallade Phonautogram liksom Chladni och hans Chladni-plattor.

Margaret Watts Hugh var utbildad sångerska, samtida och bekant med Jenny Lind. Med sitt instrument Eidophone skapade hon en sorts mönsterrika röst-bilder genom att sjunga olika toner mot en glasskiva som hon täckt med flytande färg.

I mitt stycke har jag utgått från fyra meningar där hon beskriver sin metod, men även använt mig av tonmaterial från två, av henne komponerade, hymner. Meningarnas ord har sorterats på olika sätt och ur det materialet har jag fått fram tonhöjder, tonlängder, ackord och flera andra parametrar.

Utifrån Watts Hughs text där hon talar om membran och vibrationer har jag gjort val musikaliskt vad gäller instrumentering; alla blåsinstrument dubblerar på kazoo, slagverket spelar på membranofoner, stämgafflar och med olika vibrerande tillbehör. Slagverket kommer också vid två tillfällen, visualisera ljudets vibrationer.

Ida Lundén

English
It is well known that sound is created through vibrations. Through this knowledge, humans have been able to save sound since the 1850s but have also found different ways to visualize sound. In 1885, Margaret Watts Hughes began experimenting with glass discs, colored paste and her instrument Eidophone. By singing notes in to the Eidophone, different patterns were formed depending on frequency, which she called “voice-figures”. Vibrations, patterns, word rhythm are what interests me in my piece for KammarensembleN and the SISS-project. I investigate different ways to make the instruments create vibrations and patterns through different playing methods but also with membranes, paper, speaker elements and other things. I work with material from Watts-Hughes in the form of images, text and working methods, but I am also inspired by phenomena such as chladni-plates and cymatics.

Ida Lundén

Miserere av Daria Scia
Den nya kompositionen för KammarensembleN hämtar inspiration från Miserere i Sessa Aurunca, ett enastående exempel på uråldrig sakral sång djupt förankrad i Kampaniens (Italien) muntliga tradition. Miserere Aurunca, som sjungs under stilla veckans ritualer, utmärks av sin expressiva och rituella kraft samt av den emotionella intensitet som uppstår i samspelet mellan rösterna.

De texter som används i det nya verket – en originaltext av mig, Sonett XLVIII (48) ur Canzoniere av F. Petrarca, utvalda delar ur Psalm 50 (51) samt olika fragment – är alla knutna till temat barmhärtighet och nåd. De förvandlas genom sökandet efter och återerövringen av en ny klanglig materialitet.

Prosodin fungerar som en drivkraft och formas efter textens energi och känslomässiga intention, inom processer som skulpterar tiden till spänningsfält. Den ständiga deformationen av vokallinjen, i samklang med talets och andningens rytm, omfunktioneras till en generativ parameter för formen. I organiseringen av flera parametrar strävar skrivsättet mot att bli en klanglig emotionens dramaturgi.

Daria Scia

English
The new composition for KammarensembleN draws inspiration from the Miserere of Sessa Aurunca, an extraordinary example of ancient sacred chant deeply rooted in the oral tradition of Campania (Italy). Sung during the Holy Week rituals, the Miserere Aurunca is distinguished by its expressive and ritual power, and by the emotional intensity that emerges from the interaction of the voices. The texts used in the new work — an original text of mine, Sonnet XLVIII (48) from Il Canzoniere by F. Petrarch, selected sections from Psalm 50 [51], and various fragments — are all connected to the theme of mercy and grace. They are transfigured through the search for, and recovery of, a new materiality of sound. Prosody acts as a driving force, shaping itself according to the energetic and emotional intention of the text, within processes that sculpt time into fields of tension. The continuous deformation of the vocal line, following the rhythm of speech and breathing, is refunctionalized as a generative parameter of form. In the organization of multiple parameters, the writing aims and aspires to become a sonic dramaturgy of emotion.

Daria Scia

Dulcinea, Dulcinea av Niccola Straffelini
Dulcinea, Dulcinea är ett kort melolog baserat på en text av Carlo Cenini. Verket föreställer Don Quijotes sista läsning före sin död: ett brev från hans älskade Dulcinea. Ett omöjligt brev som upplöses i ett metafysiskt delirium av ljus och ord, nästan på väg att försvinna.

I Ceninis tolkning blir texten till ljudmaterial. Rösten bearbetas med överlagringar, rumsliga effekter och rytmiska artikulationer, och skapar förtätningar, pauser, brott och avstånd som speglas i instrumenten. Rösten blir inte bara berättelse, utan ett musikaliskt element som vävs samman med de instrumentala gestalterna.

Resultatet är en instabil balans mellan klarhet och mysterium: meningar träder fram i glimtar, i interferenser, som om språket själv förändrats. Musiken följer texten och förstärker dess bilder och klangliga nyanser, och bjuder lyssnaren att stanna i ett rum mellan ord och ljud.

English

Dulcinea, Dulcinea is a short melologue based on a text by Carlo Cenini, in which Don Quixotes last reading before his death is imagined: a letter from his beloved Dulcinea. A final, impossible letter that dissolves the writing itself into a metaphysical delirium of light and words now close to extinction. Recorded in Ceninis interpretation, the text becomes sound material: the vocal track, treated through overlays, spatializations, and rhythmic articulations, generates thickening, fractures, suspensions, and distances that find echo and resonance in the instruments.

The voice is no longer just narration but is transformed into a musical element, intertwining in counterpoint with the instrumental gestures. This intertwining gives rise to an unstable balance between clarity and mystery: meaning emerges in flashes, in interferences, as if a sort of ‘musical radioactivity’ had modified the linguistic material, triggering formal processes of continuous transformation. The music accompanies and amplifies the text, illuminating its images and timbral nuances, and invites the listener to pause in a space suspended between word and sound.

Dallas 1972 av Chrichan Larson
Mitt verk Dallas 1972 är skrivet för laptopist och septett bestående av basklarinett, fagott, vibrafon, harpa, viola, cello och kontrabas. I tre satser som spelas utan avbrott exponeras en text av den amerikanske psykiatern John Fryer – delvis som fragment med fokus på klangen, uppdelad i en eller två stavelser, men stundtals även som meningsbärande satser.

Fryers text framfördes inför publik vid American Psychiatric Associations (APA) 125:e årsmöte i Dallas 1972. Han hade ombetts av en vän att verka för att homosexualitet skulle avföras som psykisk sjukdom ur DSM-klassifikationen, vilket han gjorde förklädd och med förvrängd röst.

Orden i verket är formellt integrerade i en musikalisk väv baserad på algoritmer.

Chrichan Larson

English
My piece ”Dallas 1972” is written for a laptopist and a septet consisting of bass clarinet, bassoon, vibraphone, harp, viola, cello and double bass. In three movements played without interruption a text by an american psychiatrist, John Fryer, is exposed, partially as fragments focusing on the sound, using basically one or two syllables, but at times also as meaningful sentences. Fryers text was presented to an audience at the 125th Annual Meeting of the American Psychiatrist Association (APA) in Dallas 1972. Fryer was asked by a friend to intervene in favour of the removal of homosexuality as a mental disorder, from the DSM classification, which he did in disguise, his voice distorted. The words in the piece are formally integrated in a musical texture based on algorithms.

Chrichan Larson

AIR, för fem röster, objekt, rörelse och rum.
Andning. Livets andetag. Vördnad. Sinne och själ. De fyra vindarna. Okontrollerbar kraft. Spirituell energi. Alkemi. Stormen och lugnet. Verket AIR navigerar på en intrikat stig genom de mångfacetterade samband som rör elementet luft. Mytologi, folklore, föreställningar, anemologi och vetenskap flätas samman i ljud, rum och rörelse.

Modulations, för flera röster
En vandring genom ständigt skiftande pulser och impulser.

Astatootch!, för fem röster och utvalda objekt.
En upptäckt av det abstrakta, absurda, resonanta och sinnliga som sipprar, smyger, strömmar och ibland bryter fram genom orden och de ovanliga kombinationerna av vokaler och konsonanter i utvalda dikter av Elsa von Freytag-Loringhoven.

Engelska

AIR: for 5 voices, objects, movement and room
Breathing. Breath of life. Reverence. Mind and soul. The four winds. Uncontrollable force. Spiritual energy. Alchemy. The storm and the calm. The piece AIR navigates an intricate path through the multifaceted connections surrounding the element air that entangle mythology, folklore, beliefs, anemology, scientific knowledge together in sound, space and performance.

Modulations: for multiple voices
A wandering through everchanging pulses and impulses

Astatootch!: for 5 voices and selected objects
A discovery of the abstract, absurd, resonant and sensorial that trickle, scurry, course and sometimes burst through in the words and odd combinations of vowels and connsonants of selected poems by Elsa von Freytag-Loringhoven.

Duo Ego

The wonderful widow of eighteen springs av John Cage
Stycket komponerades 1942 på beställning av sångerskan Janet Fairbank och blev snabbt en succé i Cages repertoar, bland annat framförde Cathy Berberian och Lucian Berio ofta stycket. Texten är hämtad ur en passage på sidan 556 i James Joyces Finnegan´s wake och Cage komponerade utifrån de intryck han fick av just denna passage. The Wonderful Widow of Eighteen Springs är det första i en rad stycken där Cage använder text av James Joyce.

Forever and sunsmell av John Cage
Stycket skrevs till en dans av Jean Erdman. Titeln och texten är hämtade från 26, en av dikterna i 50 Poems (1940) av E. E. Cummings. Vissa rader och ord har utelämnats, andra har upprepats eller använts i en annan ordning än i originalet. Nynnandet och vokalisen (som inte är en del av dikten) är ett tillägg. Originaldikten är som följer:

wherelings whenlings
(daughters of ifbut offspring of hopefear
sons of unless and children of almost)
never shall guess the dimension of

him whose
each
foot likes the
here of this earth

whose both
eyes
love
this now of the sky

-endlings of isn’t
shall never
begin
to begin to

imagine how (only are shall be were
dawn dark rain snow rain
-bow &
a

moon
’s whis-
per
in sunset

or thrushes toward dusk among whippoorwills or
tree field rock hollyhock forest brook chickadee
mountain Mountain)
whycoloured worlds of because do

not stand against yes which is built by
forever & sunsmell
(sometimes a wonder
of wild roses

sometimes)
with north
over
the barn

Perttu Haapanen – Manaus (2003)
Verket komponerades för röst och slagverk men finns också i en soloversion för röst. Texten är en samling av anagram baserade på ett gammalt, finskt barnrim med nonsenstexten: ”entten tentten teelika mentten”

Tage Nielsen  - Poems (1979)
Poems är Tage Nielsens tonsättningar av fyra dikter av William Blake

 - The sick rose 
 - The Garden of Love 
 -  Song 
 - Eternity

Artikel 31 (2026) av Rosali Grankull 
Verk skrivet för Duo Ego och publik - för objekt, röst och interaktiv ljudmassa

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) består av 30 artiklar.

Artikel 31 är en klanglig betraktelse över människans oförmåga att upprätthålla dessa grundprinciper.

Verket reflekterar kring samverkan mellan tillvarons konstanta rörelser på mikro- och makronivå. 

Tid och ansvar 
- samtid och dåtid. 

Publikens aktiva medverkan betonar förändringens villkor och den kakafoni av händelser, tankar, röster och aktiviteter som vi är i ofrånkomlig relation med.
 
Stycket är beställt ev Duo Ego och finansierat med medel från Kulturrådet.

Ensemble Getögon

g’wan, GET!. 
Kvällens stycke är det tredje kapitlet i Chris Moriartys pågående getbalett g’wan, GET!. Verkets titel är en sammandragning av de irländska uttrycken ”go on” och ”go away from me”. Ordet ”get” betyder ju dessutom get på svenska, vilket ger titeln en dubbel innebörd – sammantaget: ”kom igen, försvinn från mig (get)!” – något man kanske skulle ropa till en bångstyrig eller besvärlig get.

Kapitel 3 kan höras som en mosaik: idéer, färger, klanger och motiv från tidigare och kommande kapitel har slagits sönder och fogats samman på nytt till denna excentriska och burleska musik.

g’wan, GET! är en abstrakt och absurd ”ballet grotesque”, skriven för att spegla både vår tids dekadens och olust, men också för att skildra Ensemble Getögons fortsatta musikaliska upptäcktsresa.

Palimpsest

Palimpsest (2026) är löst baserad på musikaliska idéer från sången Fumeux Fume ur Chantilly kodexen av kompositören Solage. Ett palimpsest är ett dokument, oftast av pergament, som har blivit återanvänt efter att den ursprungliga texten har skrapats bort eller lösts upp med någon tinktur. Med hjälp av UV-ljus går det dock att läsa den ursprungliga texten. Likt ordets betydelse förhåller sig Palimpsest på sådant vis till Fumeux Fume. Vissa spår av originalet är hörbara i en förvanskad form, medan stora delar av originalet är ersatt av nytt material. 

Estuarier av Anton Svanberg
Estuarier (2026) är ett stycke för cimbasso och ensemble. Cimbasson är en slags kontrabasventiltrombon som ofta används i italiensk operarepertoar från 1800-talet. På den tiden kunde dock cimbasso betyda lite vad som helst och vara både av trä och av mässing. Ett estuarium kan bildas där ett vattendrag flyter ut i en vik och sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten. Estuariet ställer stora krav på både djur och växter, som i sin tur ställer sina motkrav på esturariet. 

Labyrintens melodis labyrint
I skrivande stund är verket inte helt färdigt och det kan ännu ta några oväntade riktningar, så bäst att inte säga för mycket. Kortfattat kan jag säga att jag ville skriva en lång labyrintisk melodi, en melodi som i sig själv kan uttrycka många saker. Vi får se om det verkligen är vad det blir. Jag är i många avseenden melodiker men låter det sällan komma till explicit uttryck.

Anton Alfvén