Att livet är ett ständigt kretslopp påminner oss Marie Samuelssons Brandnäva nr 2 om. Flera år efter att Tyresta naturreservat utanför Stockholm brann sommaren 1999 bär fortfarande den växtligheten spår efter lågorna, hettan, förstörelsen. Men bland växterna finns en liten, blålila, citrusdoftande blomma – som väntat på detta tillfälle. Brandnävans fröskal är så hårt att det kräver stark hetta för att spricka sönder, och därefter börja gro. Utan eldsvådan hade den aldrig vuxit där. Efter ett par år är den borta igen, men fröna väntar återigen i jorden.

Dubbelkonserten Brandnäva från 2019 för gitarr, violin och orkester föddes ur ord som knyter an till klimatförändringarna, ord vars ljud föder musik. Andra verk av Samuelsson, som det två år äldre Fem årstider, har också en tydlig klimatkoppling. Duetten Brandnäva nr 2 är inspirerad av dubbelkonserten, men ett självständigt verk skrivet särskilt för Jacob Kellermann och Anders Lagerqvist, som uruppförde det i oktober 2021. När Samuelsson tilldelades Ingvar Lidholm-priset 2016 var det för hennes ”oavbrutet fängslande klangfantasi” och ”djupa inlevelse i människans villkor” – ord som detta verk bekräftar.

Under rubriken ”Den inre rymden” framför Anders och Jacob konsertprogram som är sammansatta kring texter av författare och poeter som Kjell Espmark och Tomas Tranströmer. Programsättningen varierar lite, men ingången är densamma. Rubriken är för övrigt hämtad från Espmarks diktsamling med samma namn, en samling som kretsar kring minnen av det förflutna, av de hädangångna.

En dyster och spöklik skuggvärld är däremot inte vad duon vill frammana, även om till exempel de isande klangerna i Kaija Saariahos Nocturne skulle kunna få en att tro något annat. Verket tillkom som ett försteg till violinkonserten Graal Théâtre, som en studie av klanger och idéer till det större verket. Impulsen att skriva kom när Saariaho fick höra att Witold Lutosławski hade gått bort i februari 1994. Därefter porlade musiken ur hennes fingrar på bara några dagar.

Tommie Haglund, själv gitarrist, berättar i förordet till Beyond Farewell med stor värme och vördnad om den engelske gitarristen och lutenisten Julian Bream, som avled i samband med att verket färdigställdes. ”Breams passionerade musikerskap och förmåga att förtrolla varje ögonblick fångade mig” skriver Haglund. ”Särskilt det senare var något som jag själv skulle komma att försöka föra in i min egen musik.”

Men om inte ett ödsligt, obehagligt rum, vad är det då för rum som vi tas med in i? Andrea Tarrodis porlande Aprilsnö – balanserande på gränsen mellan vinter och vår, ursprungligen skriven för flöjt och gitarr – och Sofija Gubajdulinas stillsamt uttrycksfulla Serenad för sologitarr uppmuntrar snarare till ett meditativt och närvarande lyssnande mitt i det där flyktiga, åtråvärda nuet.

Att reflektera över livet, både detta liv och det som kommer efteråt, behöver inte uppröra eller såra. Det kan vara vemodigt, men också förlösande, rentav vackert. Som Tomas Tranströmer beskriver gränslandet mellan tillstånden i dikten ”Det blå huset”: ”En motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont. Både glädje och sorg sväller i daggens förstoringsglas. Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna.”