Klas Torstensson är en svensk tonsättare som varit bosatt i Holland sedan studieåren i Utrecht i början av 1970-talet. Han är högt prisad i både Sverige och Holland och sedan länge även internationellt. Han är gift med den holländska sopranen Charlotte Riedijk, som är en lysande interpret av hans solistiska vokalmusik, och tillika centralgestalt i operan Expeditionen om ingenjör Andrées olyckliga ballongfärd mot polen 1897.

Klas Torstensson förenar svensk och holländsk kultur. Mycket av hans musik närs av kraften i hans naturupplevelser: gråberg, hav, isen i Östersjöns fjärdar, polaris, norrsken. Hans mycket

personliga stil är befryndad med Varese, Xenakis och – på längre håll - Stravinsky.

Han komponerar långsamt och metodiskt (”trettio minuter om året”) vid sitt ritbordsliknande arbetsbord i Haarlem. Han lösgör väldiga energier i sin ibland hårdhänta instrumentalmusik och uttryck för starka känslor i de intensiva kvinnoporträtten i sångcykeln In grosser Sehnsucht och operan Expeditionen. En rad kompositioner kretsar kring Drottning Kristina. A cycle of the North – en familj om tre orkesterverk - skildrar nordliga miljöer: Fastlandet, Polarhavet och Himmelen. Klas Torstensson komponerar gärna sin musik i ”familjer”.

En annan sådan kompositionsfamilj är Lantern Lectures. Lantern Lectures betyder ”föredrag med ljusbilder”. I fyra Lantern Lectures skildrar Klas Torstensson fundamentala element och skeenden i nordisk natur: berggrunden med skiktade minnen av en våldsam tillkomst, spåren av norrskenet och inlandsisens borrningar i berggrunden: de cylindriska hålen efter roterande stenar under isen, jättegrytorna. Han binder samman eller åtskiljer sina bilder med interludier (mellanspel), fyra korta stycken för trumpet, horn och trombon, ”Brass Links”, som även kan framföras separat.

”Efter att ha avslutat min opera Expeditionen (1994-99) kände jag ett behov av att skriva lättare musik i mindre format. Å andra sidan insåg jag att varken jag eller mitt skapande arbete skulle bli det samma igen sedan jag skrivit en opera om död och kärlek!” Medan ha arbetat på operan hade han fått beställningar från en rad ensembler – Asko Ensemble (Amsterdam), Le Nouvel Ensemble Moderne (Montreal), KammarensembleN (Stockholm) och Klangforum Wien. Han beslöt att skriva en cykel av verk för var och en av dessa ensembler – en cykel av kompositioner att framföras separat eller som ”satser” i en större

helhet.

Solid Rocks ”har en bastrumma som spelas med vispar i huvudrollen. Titeln Solid Rocks syftar på de skikt eller strata som man kan finna i musiken: de ådror som pressats in i det musikaliska flödet.” Uruppfördes i Montreal maj 2001 av Le Nouvel Ensemble Moderne.

Solid Rocks II ”Här är uppdelningen i skikt kanske ännu mer påfallande. Frysta ögonblick projiceras mot en aktiv, massiv och perkussiv följd av händelser. Råa ytor ställs mot lekfulla rörelser.” Uruppförd i februari 2003 av Klangforum Wien.

Aurora Borealis. ”Som de flesta av oss känner till frambringar norrskenet, Aurora Borealis, inte några ljud, trots myter som hävdar motsatsen. För många år sedan fick jag en inspelning

av distorderade radiovågor; störningar som var orsakade av norrskenet. Dessa inspelningar bearbetades tills jag fick fram något som jag uppfattade som vackert, flerskiktat elektroniskt

ljud: ljudet av norrsken om norrskenet hade frambringat något ljud. I min opera Expeditionen spelar detta ljud en viktig roll. I några avsnitt av Aurora Borealis har jag transkriberat och orkestrerat ett av de inkommande lagren för ensemble.” Uruppförd av KammarensembleN i Stockholm februari 2002.

Jättegrytor ”är cylindriska hål i berggrunden som skapats under en glaciär av roterande stenar i det rinnande vattnet under en glaciär. I detta verk hör vi musikaliska slingor som roterar på ett liknande sätt.” Verket uruppfördes i Stuttgart i februari 2003.

Lantern Lectures framfördes i sin helhet första gången 26 februari 2003 i Paradiso, Amsterdam, av Asko Ensemble, dirigent Susanna Mälkki.

I ett brev till författaren inför de svenska konserterna 2019 med Lantern Lectures skriver Klas Torstensson om relationen människa/natur ”…det är ju dessa människor vi bevittnar på

scenen: musikerna och dirigenten. Vi ser och hör hur musiken växer fram, ibland harmoniskt, ibland nog så konfliktladdat. (Som du vet, använder jag mig ofta av sociologiska ’konfliktmodeller’ när jag tonsätter: vad händer till exempel när två diametralt olika

musikaliska material möts? Och alla dessa naturkrafter upplevs ju genom våra (dvs människornas) sinnen, hörsel, syn. Nog tycker jag att naturen i Lantern Lectures ibland visa sig även som stillastående vattenytor, färgskiftningar i bladverket, tystnad…(men man skall kanske akta sig för flera metaforer?). Att bana sig en väg genom en snårig skog, att beundra utsikten från en bergstopp, att titta upp mot en klar stjärnhimmel…

Göran Bergendal 18/1 2019 för Konserthuset

Hemsida: www.klastorstensson.com

Hugo Alfvén: Svit ur Bergakungen, 17 min

I flera sammanhang har Hugo Alfvén framhållit hur viktig tjänstgöringen i Kungliga Hovkapellet var för honom som tonsättare. Under sju år på 1890-talet var han anställd där som violinist och lärde känna symfoniorkestern inifrån. Han levde mitt i den stora klangkroppen och kunde på nära håll iaktta instrumenten. Eftersom Konsertföreningen, nuvarande Kungliga Filharmonikerna, ännu inte existerade var Hovkapellet Stockholms enda professionella orkester.

Även vänskapen med kollegorna var värdefull. Samtalen efter föreställningarna var enligt Alfvén mer lärorika än de formella studierna: ”Var och en tycktes sätta en ära i att uppenbara för mig alla de möjligheter som just hans instrument ägde” skrev han själv, liksom att han lärde känna ”klangliga egenheter och finesser om vilka läroböckerna inte nämnde ett ord.”

Trots att Alfvén hade nära kontakt med operan som konstform och att att han så gott som aldrig skrev helt absolut musik komponerade han aldrig någon opera. Däremot skrev han musiken till två baletter: Den förlorade sonen och Bergakungen. Idén till den senare kom ursprungligen från konstnären John Bauer som redan 1915 föreslog ett samarbete. Efter Bauers plötsliga död i en drunkningsolycka 1918 fick Alfvén efter två gemensamma arbetsår fortsätta på egen hand.

Skisserna blev liggande i flera år och arbetet återupptogs på allvar först på våren 1922, då med målsättningen att premiären skulle sammanfalla med Kungliga Teaterns 150-årsjubileum i januari året därpå. Till slut blev baletten färdig den 17 januari 1923 – dagen före jubileet – så uruppförandet kom att äga rum först den 7 februari.

Musiken till Bergakungen är mycket färgrik. Alfvén utnyttjade Hovkapellets hela besättning med exempelvis sex horn och två harpor. I en intervju berättade han att han ”hade plockat reda på varenda musiker, så ingen hade ledigt och då hatade de mitt stycke…” Bergakungen är utan tvekan en av Alfvéns mest färgrika orkestersatser. Arbetet med den här sagan om kärleken mellan vallflickan och vallpojken och om trollens ingripande gladde Alfvén mycket. Under arbetet, sade han, levde han i ett lyckorus, ”ty jag fick fullborda skildringen av det som jag har älskat mest i livet: människohjärtat och naturen.”

Text: Christina Tobeck

Albert Schnelzer: Pianokonsert, uruppförande, 25 min

Det är långt ifrån någon vykortsvy

det är ingen vacker syn men den är vår så gör ditt namn hört till station

ända till station

för bänken nedanför den står där som din tron

Du är fri

Varje gård är en möjlighet Från balkongen

Vi äger allt våra ögon ser Från balkongen

en fotbollsplan vid ett järnvägsspår jag var dömd till vad jag såg

men jag såg allting därifrån från balkongen

Oskar Linnros, Från Balkongen från albumet ”Klappar och slag” (2013)

Detta var också min värld under många år av mitt liv. I mitt fall en lägenhet på första våningen. En balkong som nästan aldrig användes. En liten innergård med en lekplats. En fotbollsplan längre bort. Ett förortstorg. En pendeltågsstation med en bänk utanför som mestadels användes av områdets a-lagare eller dom tuffa killarna i övre tonåren. Detta var vår värld. Det här var vårt kungarike.

Pianokonserten, This Is Your Kingdom, är mitt tredje orkesterverk med ambitionen att skildra livet i utkanten. Utanför centrum och utanför strålkastarskenet. Mina verk Tales from Suburbia (sambeställt av BBC Symphony Orchestra & Sveriges Radios Symfoniorkester) och Bulletproof (beställt av Kungliga Filharmonikerna för min Tonsättarweekend på Konserthuset 2017) var dom första delarna i den här sviten. I pianokonserten finns dock betydligt mer ljus och en mer lekfull inställning. Solen skiner ju ibland även i förorten.

Stycket är beställt av Sveriges Radios Symfoniorkester för den amerikanske pianisten Conrad Tao.

Text: Albert Schnelzer

www.albertschnelzer.se

Jean Sibelius Symfoni: nr 1



När 1800-talet gick mot sitt slut upplevde finnarna hur det ryska greppet om storfurstendömet Finland hårdnade. Reaktionerna lät inte vänta länge på sig; det nationella medvetandet växte och missnöjet pyrde och puttrade. Jean Sibelius kände själv en tydlig finsk identitet och hade ett starkt nationellt patos. Det härstammade åtminstone delvis från hans kärlek till naturen; som liten hade han ofta och gärna vandrat i naturen, fångat insekter, samlat växter. I tonåren mötte han musiken för första gången genom fiollektioner och efter en tids juridikstudier vid Helsingfors universitet hängav sig Sibelius åt musiken.

När den ryska överheten gjorde sig påmind svarade Sibelius med orkesterverken Kullervo och Lemminkäinen-sviten, båda inspirerade av nationaleposet Kalevala. Arbetet med sin första riktiga symfoni påbörjade Sibelius våren 1898 då han befann sig i Berlin, men han slutförde det hemma i Finland. Samma år skrev Sibelius Finlandia och i både det verket och i Symfoni nr 1 finns den karga atmosfären, det kärva och vemodiga.

Symfonin börjar dramatiskt men återhållet med en suggestiv melodi i soloklarinett mot en dovt mullrande puka. Naturkänslan är aldrig långt borta, inte ens i den tredje satsen med sina hamrande trumslag. I symfonins sista sats har det ensliga klarinettmotivet fått en ny, mäktig skrud. Denna melodi liksom flera andra större och mindre motiv vävs ihop i symfonins fyra satser. Sibelius utnyttjar gärna kontraster och musiken utmanar orkestern. Som violinist själv visste Sibelius mycket väl vad han kunde och inte kunde skriva.

Att hans första symfoni dröjde berodde inte, som för Brahms, på underdånig vördnad inför Beethoven, utan på ointresse för absolut musik, som inte hade någon handling. Men trots att hans symfonier inte är programmusik hände det ändå att Sibelius tankar gick i sådana banor: ”Mina symfonier är tänkta som musikaliska uttryck utan något som helst litterärt underlag. En symfoni skall först och sist vara musik. Naturligtvis har jag upplevt att en bild ofrivilligt har visat sig i mitt inre när jag skrivit, men fröet till och befruktningen av mina symfonier ligger på det rent musikaliska planet.”

Text: David Saulesco

Seven Movements

Verkets idé: att arbeta med komposition och improvisation. Två satser finns i två varianter vardera: genomkomponerat resp. improviserat. Först skrevs den genomkomponerade enligt en algoritm. I nästa led utgör samma algoritm instruktionerna för en improvisation. Utöver dessa fyra satser finns två genomkomponerade satser, samt en sats som kan spelas antingen som genomkomponerad, eller som en komponerad stråksats med ett improviserat pianosolo. Kommer det att bli uppenbart vilka satser som är improviserade och vilka som är genomkomponerade?

Henrik Strindbergs (1954) musik har beskrivits som "organisk minimalism". Rytm och klang är tätt sammanvävda. Ett exempel är den familj av verk som utvecklar flageolettarpeggio i olika konstellationer: orkesterverket Neptuni åkrar (Christ Johnson Music Prize), ensembleverket Tidslinje (Grammy) och Femte strängen för solo violin. Strindberg är medlem av Kungl. Musikaliska Akademien och undervisar i komposition vid Gotlands Tonsättarskola.

www.henrikstrindberg.se

Verket Broken Column är ett beställningsverk till Ensemble Makadam till en konsertinstallation och har spelats live och som installation på Bonniers Konsthall 2016 och i entréhallen till Göteborgs Konserthus 2017.

Isak Edberg (1989) är en tonsättare och musiker, som i sina kompositioner utforskar varseblivning av tid och rum genom reduktion, repetition och utsträckning av musikaliska skeenden. Hans arbete närmar sig upplevelsen av ljud som meditation och ritual i dess förmåga att upplösa det tidsbundna och på så sätt tillåta ett fullkomligt närvarande lyssnande och vara. På dessa vis intresserar sig Isak för möjligheten att genom akustisk perception och skönhet transcendera verklighetens temporala och spatiala begränsningar. Isak är bosatt i Stockholm och har studerat komposition vid Kungl. Musikhögskolan, varifrån han erhöll en masterexamen år 2013.

www.isakedberg.com

Emmy Lindström Tintomara (2012)

Emmy Lindström (född 1984) är tonsättare, violinist och sjuksköterska. Som violinist har hon även gjort sceniska roller (Spelman på taket). För klarinettisten Emil Jonasson skrev hon debutverket Magnolia och klarinettkonserten ”At the Hills of Hampstead Heath”.

Tintomara för Haga Duo anknyter till den androgyna huvudpersonen i CJL Almqvists roman Drottningens juvelsmycke som skildrar händelser kring mordet på Gustaf III 1792.

”Jag läste boken som tonåring, och fascinerades direkt av detta väsen. På många sätt kunde jag identifiera mig med Tintomara…Jag har i stycket velat få fram just det kontrasterande inom henne, allvaret och den fängslande smärtan i 1700-talets societets-Stockholm, samt det fria upprymda naturnära i hennes väsen, i de djupa Kolmårds-skogarna. Vi följer henne till sist mot mörkret i Hagaparken; men Tintomaras ande blir slutligen fri…”

http://emmylindstrom.se



Anna-Lena Laurin: Tempus fugit (2017)

Anna-Lena Laurin (född 1962) är till sin natur en bred och mångsidig musiker, som mest rör sig i gränsområdena mellan jazz och klassisk musik, ”cross-over”. Hon komponerar nu mest färgstark miljö- och samtidsmedveten musik för konsertsal och scen. Till hennes samarbetspartners hör maken, trumpetaren Anders Bergcrantz.

Kompositionen Tempus fugit har fått sin titel från en versrad ur Vergilius Georgica: ”Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus”, det vill säga "Under tiden flyr den oersättliga tiden". Medan musiken klingar försvinner den? I Anna-Lena Laurins händer har sentensen blivit en fri fantasi, en dialog i förvandling.



Anders Nilsson: Ballade (2004/17)

Anders Nilsson (född 1954) växte upp med proggen i Östan Sol, Västan Måne på 1970-talet, och jobbade som teatermusiker på Stadsteatern. Han är en modernistisk romantiker som skrivit solokonserter, fem symfonier, ett requiem, den självbiografiska operan Klassresan och operan Zarah om sångerskan Zarah Leander på Folkoperan. 

”Jag vill helt enkelt utleva, uttrycka, mitt inre känsloliv.” 2004 komponerade han Ballade för engelskt horn och piano, med oboisten Helen Jahren i åtanke. När hon avslutade sin solistkarriär låg balladen ännu ospelad. Därför bearbetade Anders Nilsson den för altflöjt och gitarr (Haga Duo) 2017. www.andersnilssoncomposer.com



Daniel Nelson: Overcoming the Monster (2015)

Daniel Nelson (född 1965) är född i USA men kom som femåring till Sverige. Han har i det svenska musiklandskapet gjort sig känd som en”pulsorienterad” postminimalist med en tydlig nyromantisk ådra och stänk av ironi.

Overcoming the Monster är en svit i fem satser. Daniel Nelson säger att titeln döljer hans skygghet för att komponera för gitarr; det är alltså gitarren som är monstret.

http://www.composernelson.com



Andrea Tarrodi: Aprilsnö - Tre haikudikter för flöjt och gitarr (2015)

Andrea Tarrodi (född 1981) är dotter till trombonisten m.m. Christian Lindberg, och är en av våra mest uppmärksammade och uppskattade yngre tonsättare. I sin musik arbetar Andrea Tarrodi påtagligt med fantasi och sydländsk lyster.

I Aprilsnö har Andrea Tarrodi satt musik till tre nutida japanska haikudikter, som hon fann i en poesibok i bokhyllan. Det är korta naturimpressioner i sträng poetisk form. Andrea har gett dikterna en varsam impressionistisk klädnad, med sprittande guldfiskar och drivande moln.

www.andreatarrodi.com



Benjamin Staern: Opposing Dance (2013)



Benjamin Staern (född 1978), är en frodig och fantasifull expressionist i verk som The Threat of War, klarinettkonserten Worried Souls och Tranströmersångerna för alt och ensemble. Färgrika verktitlar skvallrar om Staerns starka intresse för samband mellan musik och färg.

I Opposing Dance (”Allegro like a funky duo”) kastas flöjt och gitarr direkt ut i en intuitiv lek. Benjamin liknar själv Opposing Dance vid ”en busig Rossiniuvertyr”.

Texter Göran Bergendal 25 september 2017 

Homage för fan! is a homage to the artist Sten Hansson and his text-sound composition Skärp dig för Fan! Homage för fan! is an electroacoustic piece performed by Sisterloops.

Sten Hanson föddes den 15 april 1936 i byn Skålan i Klövsjö. Han var tonsättare, poet och performance-artist. Som självlärd tonsättare blev han en av text-ljudkompositionens pionjärer. Han har också haft många administrativa uppdrag, bl.a. som ordförande i föreningarna Fylkingen (1982–84) och FST (1984–93).

Ränn Sten is based on a poem by the mid 18-th century writer Carl Jonas Love Almquist. Rännsten in Swedish means ’gutter’, it’s called ’Rune Stone’ in English only because that has a similar sound. The poem is a nonsense poem. The first verse in the piece is exactly how Almquist wrote it. A very rough translation would be:

My god who is laying there in the gutter?

Oh I see, its my old friend Sten.

But Sten, how in all the world did you get that clumsy?

That, he said, is natural question based on good reasons.

But that question can only be answered by genuine musicians.

The Poem is written to be read out loud with music that gets more and more absurd just as the text does.

Johan Svensson är en svensk tonsättare som utforskar fältet mellan akustisk och elektronisk musik. Hans fokus ligger på kammarmusik men kompositionerna sträcker sig från soloverk till symfoniorkester. Hans musik innehåller ofta alternativa sätt att producera ljud med elektroniska medel. För tillfället intresserar han sig för att konstruera ljudskapande elektromekaniska apparater samt utforska relationer mellan musiker och maskin som kan uppstå vid en livesituation. Han är konstnärlig ledare och en av grundarna av ensemblen Mimitabu (http://mimitabu.se).

Down (2012) for violin and electronics is a piece that explores an unusually low register of the violin. The forth string is tuned down one octave and this string is the far most used in the piece. With this extreme scordatura the pitch is not clear and stable; the intonation is instead fluctuating depending on the dynamics, bow position, playing technique etc.

A synthesized fan sound is used as the only material to create the electronics. This sound is, in its static and synthetic appearance, quite the contrary comparing to the sound of the violin but they do have some similarities, e.g. the same fundamental (low G). In the first half of the piece the electronic sound is stubbornly repeated in the same way, with the length of the sound as the only difference. It is linked to the violin in the way that it is starting and ending as a consequence of the violin sounds. In the second half the synthesized fan is divided into its separate elements. The violin and the electronics are closer connected; violin is not the leader anymore.

Shapes of Sounds

A constantly improvising sonic/visual exploration between 2 artists established in opposing art forms, composer/musician Alexandra Nilsson and visual artist Jenny Soep. Using live electronics and acoustic instruments with projected digital drawing, both Alexandra and Jenny use their dynamic art forms as tools to investigate and express the simultaneous dialogue with each other, sometimes leading, sometimes following, sometimes abstract, sometimes narrative, always listening and looking.

Ann Rosén är ursprungligen utbildad som skulptör på Konstfack har varit verksam som ljudkonstnär och tonsättare sedan 90 talet. I sin musik och ljudkonst arbetar Ann med att bredda förrådet av klanger genom textila sensorer där musikerna, genom rörelser som sträcker och släpper spänningen i materialet, styr datorgenererade ljudfiler och processer. Hon strävar efter attfördjupa samarbetet med musikerna och utveckla nya instrument, kompositionsmetoder och speltekniker.  Olika ljud som knaster, sprak, brus och elektroniska artefakter är vanligt förekommande i Ann Roséns ljudvärld, men också rumsliga landskap som tillkommer via olika synteser skapade i realtid. Många gånger finns visuella inslag av design, apparatur och material innovativt integrerat i hennes framföranden. Serien med Blyertsbarriär-verk ingår som en del av Ann Roséns projekt Stora Barriärorkestern som vill utmana våra inre och yttre barriärer, de vi bär inom oss och de vi möter i relationen till omvärlden. http://storabarriarorkestern.se/

BLYERTSBARRIÄR - Svarta är ett semikomponerat stycke för Eva Lindal och Ann Rosén. Partituret växer fram i sin helhet under framförandet och varje framförande av Blyertsbarriär genererar nya partitur som kan användas som underlag för kommande framförande.  Blyertsbarriär består av en serie verk vars första var ett solostycke framfört av Ann Rosén 23  september 2017 på scenen Vardagsrummet i Östra Hoby. Andra versioner av Blyertsbarriär har framförts av Anna Lindal, violin och knämudd och av Barriärorkestern.

Studie #2

Ingemar Liljefors var lärare i piano och harmonilära vid Kungliga Musikhögskolan och blev professor 1968. Han var en av initiativtagarna till Fylkingen och dess ordförande 1933 -1946 och ordförande i FST - Föreningen Svenska Tonsättare 1947-1963. 1958 blev han ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.

Ida Lundén är en kompositör och musiker, främst verksamt i kammarmusik, elektronisk och improviserad musik. 2011-2013 Hon var kompositör i hemvist på Sveriges Radio P2 och hon var en av grundarna av Syntjuntan. Hennes musik har spelats på festivaler som Musica Nova / Helsingfors, Klang / Köpenhamn, Piano + / Karlsruhe, Tokyo Jazzfestival, Nordic Music Days och hon samarbetar kontinuerligt med musiker, filmskapare och artister.

Under de senaste åren har hon fått uppmärksamhet för sina fantasifulla verk för ibland ovanliga kombinationer av instrument som viola och potatis eller bassångare och dubbar.

ba-ro-me-ter 

Variationer i luft- och ljudtryck

För 161 år sedan, den 25 mars 1857, lyckades Édouard-Léon Scott de Martinville spela in ljud med sin uppfinning fonoautografen. Tyvärr fick varken han själv eller någon annan höra hans ljud, inte förrän en grupp forskare i gruppen First Sounds (firstsound.org) lyckades hitta rätt sorts metod och avspelningshastighet 2008. 

Att lyssna på dessa inspelningar öppnar upp ett fönster till en annan sorts modernitet, ett annat ideal. Glissando och vibrato användes på ett annat sätt än vad som är vanligt idag. Och i den första versionen av stycket (för piano och violin) fokuserade jag på just detta. Men i den version som Kristine Scholz uruppför idag ligger tyngdpunkten på själva ljuden, och hur och om pianot kan finna beröringspunkter med dem.

Tungspets-r användes ofta som ljudtest på tidigia inspelningar, så även ordet barometer. I ba-ro-me-ter använder jag ett antal av de första existerande inspelningarna av ljud, liksom delar av en hundra år gammal inspelning med violinisten Maud Powell av René Boisdeffres Au bord d’un ruisseau (vid en bäck).

Catch and Run

Catch and Run framfördes på Fylkingen under Nordiska Musikdagar 1998 och nyuppförs nu i en reviderad version med helt nya förutsättningar. Den nya skepnaden av musiken ansluter sig till samtidens snabbt expanderande tekniskt-konstnärliga förutsättningarna i det musikaliska gränslandet mellan de akustisk instrumenten och dess realtidsbaserade elektroniska klangförlängningar. Nya Catch and Run har kvar sin starka hemvist i den elektroakustiska kompositions traditionen med tydliga anor från 50-talets elektronmusik pionjärer. Med detta återbesök i gamla fotspår firar BOP ett knappt kvarts sekels samarbete som duo.