Foto: Hans Lindén
Foto: Hans Lindén

Alfvén, Sibelius & Schnelzer

Hugo Alfvén
Svit ur Bergakungen

Albert Schnelzer
Pianokonsert, uruppförande

Jean Sibelius
Symfoni nr 1

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus

Den nyfikne och högaktuelle Albert Schnelzer skriver sin första pianokonsert särskilt till den världsberömde pianisten Conrad Tao som gästar Berwaldhallen för tredje gången denna säsong. Det nordiska temat fortsätter med en förtrollande svit ur Hugo Alfvéns balett Bergakungen och Jean Sibelius djärva och nyskapande Symfoni nr 1.

 

Medverkande

Thomas Søndergård är chefsdirigent för BBC National Orchestra Wales samt förste gästdirigent och konstnärlig chef för Royal Scottish National Orchestra. Dessförinnan var han chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Norska Radions symfoniorkester under tre säsonger. Han har gästat bland andra Chicago Symphony Orchestra, Gurzenich-Orchester Köln, Orchestre Philharmonique de Strasbourg och Gewandhausorchester Leipzig. Som operadirigent har han gjort Mozarts Trollflöjten vid Den Norske Opera.

Conrad Tao har gjort en närmast osannolik kometkarriär. 2011 utsågs han av USA:s utbildningsdepartement till Presidential Scholar of the Arts. Året därpå debuterade han med Detroits symfoniorkester i Saint-Saëns Pianokonsert nr 2 som kallades ”en strålande debut av lika delar förförisk skönhet som hårresande teknisk briljans” av Detroit News. Sedan dess har han gjort otaliga bejublade framträdanden runt om i världen som hyllad pianist, flerfaldigt prisbelönad tonsättare och dessutom som uppmärksammad violinist.
http://conradtao.com

Verkkommentarer

Hugo Alfvén: Svit ur Bergakungen, 17 min

I flera sammanhang har Hugo Alfvén framhållit hur viktig tjänstgöringen i Kungliga Hovkapellet var för honom som tonsättare. Under sju år på 1890-talet var han anställd där som violinist och lärde känna symfoniorkestern inifrån. Han levde mitt i den stora klangkroppen och kunde på nära håll iaktta instrumenten. Eftersom Konsertföreningen, nuvarande Kungliga Filharmonikerna, ännu inte existerade var Hovkapellet Stockholms enda professionella orkester.

Även vänskapen med kollegorna var värdefull. Samtalen efter föreställningarna var enligt Alfvén mer lärorika än de formella studierna: ”Var och en tycktes sätta en ära i att uppenbara för mig alla de möjligheter som just hans instrument ägde” skrev han själv, liksom att han lärde känna ”klangliga egenheter och finesser om vilka läroböckerna inte nämnde ett ord.”

Trots att Alfvén hade nära kontakt med operan som konstform och att att han så gott som aldrig skrev helt absolut musik komponerade han aldrig någon opera. Däremot skrev han musiken till två baletter: Den förlorade sonen och Bergakungen. Idén till den senare kom ursprungligen från konstnären John Bauer som redan 1915 föreslog ett samarbete. Efter Bauers plötsliga död i en drunkningsolycka 1918 fick Alfvén efter två gemensamma arbetsår fortsätta på egen hand.

Skisserna blev liggande i flera år och arbetet återupptogs på allvar först på våren 1922, då med målsättningen att premiären skulle sammanfalla med Kungliga Teaterns 150-årsjubileum i januari året därpå. Till slut blev baletten färdig den 17 januari 1923 – dagen före jubileet – så uruppförandet kom att äga rum först den 7 februari.

Musiken till Bergakungen är mycket färgrik. Alfvén utnyttjade Hovkapellets hela besättning med exempelvis sex horn och två harpor. I en intervju berättade han att han ”hade plockat reda på varenda musiker, så ingen hade ledigt och då hatade de mitt stycke…” Bergakungen är utan tvekan en av Alfvéns mest färgrika orkestersatser. Arbetet med den här sagan om kärleken mellan vallflickan och vallpojken och om trollens ingripande gladde Alfvén mycket. Under arbetet, sade han, levde han i ett lyckorus, ”ty jag fick fullborda skildringen av det som jag har älskat mest i livet: människohjärtat och naturen.”

Text: Christina Tobeck

 

Albert Schnelzer: Pianokonsert, uruppförande, 25 min

Det är långt ifrån någon vykortsvy
det är ingen vacker syn men den är vår så gör ditt namn hört till station
ända till station
för bänken nedanför den står där som din tron

Du är fri
Varje gård är en möjlighet Från balkongen
Vi äger allt våra ögon ser Från balkongen
en fotbollsplan vid ett järnvägsspår jag var dömd till vad jag såg
men jag såg allting därifrån från balkongen

Oskar Linnros, Från Balkongen från albumet ”Klappar och slag” (2013)

Detta var också min värld under många år av mitt liv. I mitt fall en lägenhet på första våningen. En balkong som nästan aldrig användes. En liten innergård med en lekplats. En fotbollsplan längre bort. Ett förortstorg. En pendeltågsstation med en bänk utanför som mestadels användes av områdets a-lagare eller dom tuffa killarna i övre tonåren. Detta var vår värld. Det här var vårt kungarike.

Pianokonserten, This Is Your Kingdom, är mitt tredje orkesterverk med ambitionen att skildra livet i utkanten. Utanför centrum och utanför strålkastarskenet. Mina verk Tales from Suburbia (sambeställt av BBC Symphony Orchestra & Sveriges Radios Symfoniorkester) och Bulletproof (beställt av Kungliga Filharmonikerna för min Tonsättarweekend på Konserthuset 2017) var dom första delarna i den här sviten. I pianokonserten finns dock betydligt mer ljus och en mer lekfull inställning. Solen skiner ju ibland även i förorten.

Stycket är beställt av Sveriges Radios Symfoniorkester för den amerikanske pianisten Conrad Tao.

Text: Albert Schnelzer
www.albertschnelzer.se

 

Jean Sibelius Symfoni: nr 1

När 1800-talet gick mot sitt slut upplevde finnarna hur det ryska greppet om storfurstendömet Finland hårdnade. Reaktionerna lät inte vänta länge på sig; det nationella medvetandet växte och missnöjet pyrde och puttrade. Jean Sibelius kände själv en tydlig finsk identitet och hade ett starkt nationellt patos. Det härstammade åtminstone delvis från hans kärlek till naturen; som liten hade han ofta och gärna vandrat i naturen, fångat insekter, samlat växter. I tonåren mötte han musiken för första gången genom fiollektioner och efter en tids juridikstudier vid Helsingfors universitet hängav sig Sibelius åt musiken.

När den ryska överheten gjorde sig påmind svarade Sibelius med orkesterverken Kullervo och Lemminkäinen-sviten, båda inspirerade av nationaleposet Kalevala. Arbetet med sin första riktiga symfoni påbörjade Sibelius våren 1898 då han befann sig i Berlin, men han slutförde det hemma i Finland. Samma år skrev Sibelius Finlandia och i både det verket och i Symfoni nr 1 finns den karga atmosfären, det kärva och vemodiga.

Symfonin börjar dramatiskt men återhållet med en suggestiv melodi i soloklarinett mot en dovt mullrande puka. Naturkänslan är aldrig långt borta, inte ens i den tredje satsen med sina hamrande trumslag. I symfonins sista sats har det ensliga klarinettmotivet fått en ny, mäktig skrud. Denna melodi liksom flera andra större och mindre motiv vävs ihop i symfonins fyra satser. Sibelius utnyttjar gärna kontraster och musiken utmanar orkestern. Som violinist själv visste Sibelius mycket väl vad han kunde och inte kunde skriva.

Att hans första symfoni dröjde berodde inte, som för Brahms, på underdånig vördnad inför Beethoven, utan på ointresse för absolut musik, som inte hade någon handling. Men trots att hans symfonier inte är programmusik hände det ändå att Sibelius tankar gick i sådana banor: ”Mina symfonier är tänkta som musikaliska uttryck utan något som helst litterärt underlag. En symfoni skall först och sist vara musik. Naturligtvis har jag upplevt att en bild ofrivilligt har visat sig i mitt inre när jag skrivit, men fröet till och befruktningen av mina symfonier ligger på det rent musikaliska planet.”

Text: David Saulesco