
Stenhammarkvartetten
Per Öman, violin
Tony Bauer, viola
Mats Olofsson, cello
Invigningstal av Johan Blixt, ordförande FST
- Paulina Sundin Reminiscence (2023) för altsaxofon och elektronik, 7 min
Jörgen Pettersson, saxofon - Madeleine Isaksson Tjälen går ur jorden (2020), 12 min
Karin Hellqvist, violin - Henrik Strindberg Femte strängen (2010), 9 min
Karin Hellqvist, violin - Örjan Sandred Amanzule Voices (1998) för cello och live-elektronik, 11 min
Mats Olofsson, cello - Paus
- Matthew Peterson Creatures Wild and Lonely, 7 min
Theo Hillborg, tenorsaxofon - Örjan Sandred Sketches of Shifting Landscapes (2024) för stråkkvartett och live-elektronik, 27 min
Beställd av the John Simon Guggenheim Memorial Foundation
Svensk Musikvår inleder sitt tioårsjubileum med en konsert som utforskar minne, rörelse och transformation genom klang. Elektroniska och akustiska världar möts i verk som speglar livets förgänglighet, naturens skiftningar och musikens gränslösa uttryck.
Reminiscence av Paulina Sundin ingår i en samling kompositioner med titeln Glass Feathers, ett större projekt som hon har utvecklat i samarbete med den engelske kompositören Monty Adkins. Glass Feathers är både en hyllning till livet och en påminnelse om dess skörhet. Hela verket består av fem delar som tillsammans bildar en imaginär rit. Elektroniken skapar en musikalisk brytning av den virtuosa altsaxofonstämman. Verket bygger på ett fåtal tonceller och multiphonics. Allt eftersom musiken framskrider sträcks, bryts och utvecklas dessa tonceller, som på så vis speglar livets resa och dess växlingar. Glass Feathers är specialkomponerat för och dedikerat till Jörgen Pettersson. Här har man skalat ned uttrycket till en ensam altsaxofon med en EAM-stämma rik på material från saxofoninstrumentets ljudvärld.
Madeleine Isaksson komponerade Tjälen går ur jorden för och i nära samarbete med violinisten Karin Hellqvist med stöd från Konstnärsnämnden och verket uruppfördes 1 augusti 2021 av Karin Hellqvist vid Festival de Vendsyssel i Ålborg, Danmark. Madeleine Isaksson skriver:
”Sällan har jag som tonsättare samarbetat med en musiker så intensivt, detaljerat och över en så vidsträckt period som med violinisten Karin Hellqvist. Den råkade sammanfalla med coronapandemin som mot våren 2020 drabbade världen under återkommande långa, osäkra perioder av bedrövelse, död och samhällens nedlagda aktiviteter.
Titeln Tjälen går ur jorden hänvisar till den långsamma process som upprepas varje vår i markzoner närmare jordklotets nord- och sydpoler, samt på höga höjder. Den för också tankarna till den globala uppvärmningen som får jordklotets glaciärer att smälta i en accelererande obeveklig takt.
Trots violinsolots inledande, extremt långt uthållna fraser i legatissimo som kan stanna av i frusna fermatan, och som Karin beskriver « … stillhet och pauser kan bli en del av ett flöde och inte bara en vilopunkt » , uppstår snart sprickor dem emellan. Flödet, den rastlösa rörelsen kommer underifrån då det börjar töa. Ett annat perspektiv av styckets livsrum är det vertikala spelet mellan mörker och ljus, där djupa grundtoners dova klanger möter sin motsvarighet i höga, ljusa flageoletter. Här ingår också perspektivet framkallning: musiken framträder och försvinner. Då under instuderingens gång Karin meddelar mig « ju mer jag jobbar på stycket känns riktningarna mellan mörker – ljus (vertikalt), och den tredimensionella riktningen framträdande – försvinnande, alltmer fundamentala », då vet jag att vi är tillsammans i detta musikens rum. Där pågår en ständigt process som föds, mognar, dör och upprepas, vars sökande aldrig når målet men möjligen närmar sig det.
Femte strängen för soloviolin ingår i den familj av verk som Henrik Strindberg kallar "Rytm och sound". Dessa verk bygger på flageolettarpeggion och i det här speciella verket är arpeggiots längd - antalet toner i ett stråkdrag - en av de tekniska och rytmiska saker tonsättaren har fokuserat på. Femte strängen komponerades i samarbete med violinisten Karin Hellqvist som uruppförde verket på Ultimafestivalen i Oslo 2011.
Amanzule Voices för cello och live-elektronik av Örjan Sandred uruppfördes i La Salle de Projection på IRCAM i Paris, Frankrike 1998. Örjan Sandred berättar om kompositionsprocessen:
”Amanzule är en sjö nära kusten i Ghana i Västafrika. I denna sjö finns det en by byggd på pålar, och det enda sätt att ta sig dit är med kanot. Färden börjar i ett träsk, och vägen går via kanot genom djungeln mot sjön där byn är belägen.
Det var på väg hem från vårt besök i byn som ett oförglömligt ögonblick inträffade. Solen var på väg ner och då vi åter nådde träskmarkerna föll mörkret medan kvällsljuden väcktes till liv. Vi färdades i vår kanot genom natten, omgivna av hundratals grodor som stämde upp i sin ”kvällssång”. Jag fascinerades av sättet de tycktes lyssna och vänta tyst innan de började en ny ”fras” tillsammans. När de ”sjöng” tycktes de alla vara överens om en unison rytm. Jag hade med mig min bandspelare, och med hjälp av inspelningen och datorer kom denna ”grodkör” att spela en viktig roll i mitt stycke. Deras rytm blev en grundläggande struktur för rytmen i delar av stycket. Själva ljudinspelningen finns stundtals också med.”
Creatures Wild and Lonely är resultatet av Matthew Petersons nära samarbete med saxofonisten Theo Hillborg. Peterson berättar:
”Jag var inspirerad av olika sidor av Theos spel - från smekande subtone och skära multiphonics, till kraftigt brus och himmelsskriande flageoletter. Verket kretsar kring ett enkelt rytmiskt motiv, utifrån det växer det fram små lockande gester, kraftiga utrop och dundrande ostinatos. Verkets olika läten - kurrande, brölande, visslande, skriande - fick mig att tänka på de olika sätt som ensamt strövande djur en gång om året lockar till varandra i fjärran.”
Sketches of Shifting Landscapes för stråkkvartett och live-elektronik av Örjan Sandred uruppfördes på CIRMMT i Montreal, Kanada 2024. Örjan Sandred berättar:
”Verket tar lyssnaren med på en resa genom en serie av olika scener och miljöer. När jag komponerade detta verk började jag se musiken som en sekvens av skiftande landskap. Vissa scener återkom i nya sammanhang, vilket skapade nya färger i det redan bekanta materialet. De föränderliga atmosfärerna fick mig att dra en parallell till hur verklighetens landskap långsamt börjar att förändras på grund av klimatet.
Med högtalare placerade runtom konsertsalen sätter jag publiken mitt i dessa landskap. Det finns en nära koppling mellan den elektroniska stämman och stråkinstrumenten; ibland förstärker ljuden i högtalarna stråkkvartettens stämmor genom att dubblera instrumenten, ibland lyssnar den på stråkmusikerna och anpassar texturer och harmonier för att ackompanjera framförandet. De genererade ljuden är uppbyggda av syntetiserade ljud baserade på stråkinstrumentens klanger och några av deras karakteristiska gester (som till exempel jeté, där musikerna låter stråken falla på strängen). Vissa elektroniska gester och melodier skapas genom algoritmer lånade från artificiell intelligens (hållen i strama tyglar för att stödja den musikaliska intentionen), medan andra är mer traditionellt komponerade.”