Mirjam Tally, Vårtidens ljus
Vårtidens ljus är skrivet till en dikt av den samiska poeten Nils-Aslak Valkeapää. Styckets improvisatoriska element övergår till mer strukturerade delar, karaktär skiftar mellan suggestivt och polyrytmiskt. Visslande och viskande är ju vanligt förekommande i nutida körmusik, men en större utmaning till körsångare är att även spela på crotales som bland annat doppas i skålar med vatten. Då blir framförandet även mer sceniskt.

Gustav Lindsten, Intermezzo #1, #2
Gustav Lindstens improvisationer med liveelektronik fungerar i denna konsert som meditativa mellanspel mellan satserna till Tomas de Luis Victoria. De fungerar som en klanglig länk som bär lyssnaren från en sats till nästa, där målet är att skapa en klanglig helhet för verket.

Lina Järnegard, Fourth Person Singular
För många år sedan snöade jag in på Virginia Woolf och hamnade i en tankekedja kring identitetsbegreppet. Jag skrev ett antal verk där Woolfs litteratur var den största inspirationskällan. Nu har jag många år senare på annan väg återkommit till dessa tankar men med lite nytt perspektiv. Denna gång med utgångspunkt i den fenomenala boken Fourth Person Singular av Nuar Alsadir. Titeln är en lek med pronomen och syftar till idén att identiteten sträcker sig bortom ett enhetligt jag. Genom poesi, mikroessäer och reflektioner undersöker hon identitetens komplexitet. Hur den förhåller sig till språk, till tid och den sociala interaktionen. Språket både hjälper och stjälper, både avslöjar och döljer. Musiken är i en vidare mening ju också språk. Hur dessa tankar om identitet överförs till musik är på intet sätt tydligt, inte ens för mig. Jag ser det delvis, liksom Nuar, som en lek. Och den leken är både ytterst allvarlig men ibland också fånigt lättsam. Verket är finansierat med medel från Kulturrådet och tillägnat Stockholms Saxofonkvartett. 

Anders Hillborg, Mouyayoum 
Mouyayoum från 1983 är ett av den svenske tonsättaren Anders Hillborgs allra tidigaste verk. Hillborg var tidigt influerad av elektronmusik och det hörs också i det sextonstämmiga körstycket, som först ansågs omöjligt att sjunga, men sedan har framförts tusentals gånger över hela världen och än i dag är Hillborgs mest populära.
​ – Många människor som hör det kan inte förstå att det endast är människor som sjunger i kör, de är säkra på att det är någon form av elektronik inblandad. Jag gillar den typen av lek med lyssnarens perception, har Hillborg sagt. 
Stycket leker med klangliga nyanser och bygger på en rytmiskt komplex övertonsserie. Hillborgs öra för röstens subtiliteter och hans lyriska tonspråk är omisskännliga. Verket är en intrikat och fascinerande utflykt i samma universum som Steve Reich. Stycket skrevs först med text, men denna kasserade Hillborg trotsigt för att i stället bara använda ordlösa stavelser.
​ – Musiken gör ofta texten en otjänst. En text kan vara en inspirationskälla som musiken målar. Sedan kan man ta bort orden. De finns ju i alla fall där. I musiken.

Anna Hedelius