Den amerikanska tonsättaren Julia Wolfe är berömd för sitt intensiva och fysiska tonspråk, där influenser från bland annat rock, folkmusik och klassisk musik ofta möts. Så är även fallet i stycket You Breathe för kör och stråkkvartett, här framförd i en nyligen omarbetad version.

Limu limu lima tros ursprungligen vara en folkvisa från Älvdalen, men förekommer i olika varianter runt om i Dalarna. Anna-Karin Klockar hade hört melodin många gånger under sin uppväxt i Orsa, och fick även höra att den brukade sjungas av Hanser Lina Göransson – Hugo Alfvéns främsta solist i Siljanskören och sedermera operasångerska vid Kungliga Operan under 1930- och 40-talet. Klockars egna arrangemang komponerades i samband med Alfvéns 150-årsjubileum 2022..

Till fots fick jag gå genom solsystemen är Andrea Tarrodis tonsättning av Edith Södergrans dikt med samma namn.

I Strum för stråkkvartett, har Jessie Montgomery inspirerats av amerikansk folkmusik och av dans och rörelse. Med en drivande pizzicato-rörelse liknande strumming-spelsättet på en banjo som grund, väver Montgomery samman lager av melodier och musikaliska teman. Såsom Montgomery beskriver musiken, har stycket “en sorts narrativ som börjar med flyktig nostalgi och omvandlas till extatiskt firande”.

Erika Hammarberg om En sådan kväll:
"Våren 2023 fann jag av en slump Solveig von Schoultz text En sådan kväll, som talade direkt till mitt hjärta. Under kompositionsarbetet förändrades dess innebörd – från en stilla sommarkväll till en reflektion över döden. Verket ledde till fina musikaliska möten och fick en oförglömlig premiär vid prisutdelningen av Allmänna Sången & Anders Wall Composition Award."

Britta Byström om Jakt på fågel:

”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär”,
– så lyder de första raderna i Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”, ur sviten Konsten att jaga (1913). Det är en på samma gång lekfull och djupt allvarlig skildring av skapandets villkor och mirakel. Vi rör oss i fantasins och metaforernas rike: dronten, en fågel som levde på Mauritius, hade varit utrotad i mer än 200 år redan när Löwenhjelm skrev sin dikt och även själva språket i dikten är arkaiserande i ordval och vändningar.
Harriet Löwenhjelm (1887–1918) var både bildkonstnär och lyriker. Hennes dikter skrevs ofta som komplement till egna teckningar, en sorts illustrationer i ord. Att utvidga fältet till att även omfatta musik kändes för mig naturligt och lätt: Löwenhjelms poesi är rytmisk, närmast skanderande, med omkväden som passar väl för musik och sång. Diktens återkommande ord ”I krasse, förkrumpne och sene att tro” är riktade till bröderna, som misstror det under som skett. Fram tonar en beskrivning av den skapande kvinnans villkor i början av 1900-talet, och den blandning och uppgivenhet och triumf som Löwenhjelm kände.
Jag har i min komposition försökt fånga det mångbottnade och stilblandande i Löwenhjelms poesi. Kören växlar mellan att sjunga små brottstycken av ord (”ho-ho-ho-ho”) och att skapa långa, sångbara linjer. Stråkkvartetten uppträder ibland som fyra extra körsångare; instrument och röster härmar och liknar varandra. Andra gånger bidrar stråkinstrumenten till att skapa det ”ekande rum” som dikten talar om.
Över Harriet Löwenhjelms författarskap vilar skuggan av hennes alltför korta liv – hon avled i tuberkulos bara 31 år gammal. De sista åren smög sig ett allt större vemod in i hennes poesi, och även denna dikt slutar liksom avstannande med de resignerade orden: ”I krasse, förkrumpne och sene att tro”. Likväl är diktens kvardröjande budskap för mig det om fantasins triumf över verkligheten.

Ljusfälten är Karin Rehnqvists tonsättning av Edith Södergrans dikt med samma namn. Framförs i version för blandad kör och stråk.

Alaska Spring kom till när Libby Larsen tillfrågades om att komponera ett stycke för kör och stråkkvartett till den alaskiska poeten Tom Sextons poesi. Hon fann genast en djup resonans med Sextons bildspråk och beskrivningar av “naturen i den nordliga kylans grepp”. För Larsen, som själv kommer från den nordliga delstaten Minnesota, utgör de alaskiska vårtecknen som omnämns i texten – från snöugglor och harar till spirande ormbunkar och insekter i trädbark – sköra men härdiga budbärare av “det som har överlevts och det som väntar” i naturens tidscykler. Deras gemensamma budskap, beskriver Larsen, är “hopp och uthållighet i motgång”.