Termen Sacred Noise, även titeln på ett verk av Adrianna Kubica Cypek, hänvisar ursprungligen till naturfenomen som uppfattas som heliga (åska, vind, havets brus, vattenfall), men dess betydelse sträcker sig även till det som kallas socialt brus och ljudhändelser inom det industriella ljudlandskapet. Termen kommer från publikationen The Soundscape av R. M. Schafer. Den betecknar ljud som kan anses vara oönskade, men som inte möter samhällelig fördömelse. Sådana "händelser" utgör ljudmaterialet för Kubica Cypeks komposition, där tonsättaren (mer eller mindre fritt) har transkriberat inspelningar av Köpenhamns ljudlandskap.

I sitt nya verk utforskar Eneko Lacalle Berasategi språk och musik. Han har valt att skapa ett nytt språk, anpassat efter ensemblens medlemmars förmågor och behov, där verbala och soniska (ljudliga) egenskaper vävs samman. Ackord och multiphonics blir till vokaler omgivna av betonade konsonanter, och alla dessa musikaliska fonem fördelas sedan i ord och meningar med olika tidsrymd, så att musikerna talar ett språk som formas av just denna sonora värld.

En central komponent i Eloain Lovis Hübners arbete är det intensiva experimenterandet med instrument, förberedelser, ljudobjekt och analog ljudteknik. Detta har lett till alltmer specifika, okonventionella ljudresultat bortom notationens gränser. Hübners målsättning med Playground var att hitta sätt att (åter-)överföra de distinkta, mikroskopiskt subtila ljudkvaliteter som tonsättaren fascineras av till en kontext för en liveframförbar (och performativt intressant), polyfon, formellt genomarbetad ensemblekomposition. Detta genom nära samarbete med ensemblens medlemmar i guidade improvisationer, överenskommelser, semiografisk notation samt livevideo- och ljudpartitur.

Pawel Malinowsis kopplingar till Kraków återspeglas i hans verk [Title unknown]. Han berättar:
”Mitt arbete med detta verk började med att jag spelade in en liten sång. Medan jag spelade på elpianot och sjöng tänkte jag på de sköra, nästan magiska objekt, som ofta är osynliga för andra, men som alltid behåller en personlig, emotionell betydelse. Nära min lägenhet i Kraków finns ett stort kontorskomplex som byggdes på 60-talet och liknar nästan alla byggnader från den tiden. En av väggarna är täckt med 1 600 000 färgglada keramiska plattor som tillsammans bildar ett abstrakt mosaikmönster. Vid ett tillfälle upptäckte jag att konstnären Celina Styrylska-Taranczewska nästan helt hade glömts bort. På 90-talet var det planerat att platsen skulle rivas, och berättelsen om människorna som räddade den från förstörelse blev en berättelse om att skapa små gemenskaper.”