Konserten arrangeras av Berwaldhallen under namnet SCHUMANN & BORISOVA-OLLAS.

Läs mer om konserten på www.berwaldhallen.se/konsert/schumann-borisova-ollas/

Wunderbare Leiden

Victoria Borisova-Ollas skrev Wunderbare Leiden: Fantasia över teman av Robert och Clara Schumann (2010) som en hyllning till tonsättarkollegorna inför Robert Schumanns 200-årsdag. Stycket är skrivet för orkester och två pianosolister, vilket båda makarna Schumann var. ”Jag hade under en längre tid funderat på idén att skriva en dubbelpianokonsert”, berättar Borisova-Ollas. ”Varför? Förmodligen därför att mina pianistvänner är många och alla vill de ha en konsert skriven till sig. En dubbelkonsert kan vara en möjlighet att göra åtminstone två personer nöjda på en och samma gång. Skämt åsido så passade detta utmärkt för Schumann jubiléet.”

Namnet Wunderbare Leiden (underbara lidanden) kommer från en dagboksanteckning av Robert Schumann från13 februari 1854. Den fångar inte bara tonsättarens känsloliv utan kanske hela romantikens essens, med sin längtan efter storhet och dyrkan av naturen, även den inre naturen. Romantiken som avlöste upplysningstiden präglades av en ungdomlig hänförelse av känslan och lidelsens rätt. Att anteckningen fångar Borisova-Ollas är inte märkligt med tanke på att hennes musik ofta beskrivs som känslosam, uttrycksfull och kommunikativ. Den präglas ofta av en tydlig spänning som måste upplösas, vilket återkopplar till det underbara lidandet. ”Den får gärna vara vacker,” säger hon om sin musik, ”men aldrig banal. Det räcker inte att det låter vackert, det är för enkelt. Det måste finnas en komplexitet som väcker intresse. Musiken måste ha en berättelse och säga något.” Hur viktig berättelsen är för henne framkommer av hur hon komponerar: ”När jag skriver ett partitur känns det ibland som att jag skriver en bok eller ett filmmanus. Jag sätter alltid berättelsen före stilen och det gör att min musik blir obestämbar.”

I Wunderbare Leiden är det paret Schumanns berättelse som lyfts fram: ”Min tanke var att bygga detta stycke kring citat från både Claras och Roberts musik från den tiden då de träffades och levde ihop”, säger Borisova-Ollas. ”Detta är ett slags familjehistoria med stora dramatiska svängningar men också lugna stunder av en enkel mänsklig lycka. Första pianot representerar Robert och det andra Clara.” Stycket är späckat med citat men det är också något eget som Borisova-Ollas vill säga: ”Jag är ute efter att musikaliskt berätta en helt egen historia baserad på deras gemensamma biografi.”

Mats Hansson