Per Thunarf var under lång tid anställd som organist i S:a Clara kyrka i Stockholm, i samma församling som S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan. Den folkmelodi känd som ”Jämtländsk brudmarsch” han skrev en parafras över har även bearbetats av bland andra Wilhelm Peterson-Berger, som också skrev en text till den och kallade den för Jämtlandssången.

Tebogo Monnakgotlas Illusionist beställdes till invigningen av Göteborgs Konserthus nya orgel i oktober 2021. Verket är ett i en rad soloverk där hon utgår ifrån musikern och dennes roll. Hon föreställer sig organisten som ”en magiker som skapar klangliga illusioner” – och visst är orgeln ett instrument som saknar motstycke i klanglig och dynamisk variationsrikedom. Monnakgotla frammanar suggestiva klangvärldar och utforskar gränserna för hur starkt och svagt instrumentet kan spela.

”Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet.” Så börjar psalm 51 i Psaltaren, efter vilken Kristina Forsmans Miserere är namngiven. Det började som ett stycke för träblåskvintett som Forsman ”målade över steg för steg” tills det slutligen blev detta orgelstycke. I sin verkkommentar beskriver hon stycket som ”ett utdraget själsligt skrik i ultrarapid”, från det nästan ohörbara till det absolut starkaste som orgeln kan ge.

Kristina Forsman önskade själv detta stycke till det nya konsertprogrammet, som en botgöringsbön över såväl det fruktansvärda krig som pågår just nu i Ukraina som över andra krig som sker och kommer att ske i olika delar av världen.

Stefan Pöntinens Cinema Music är egentligen ett pianostycke, här framfört på orgel av Mattias Wager. Pöntinen skriver både explosiv och minimalistisk, ömsint såväl som dissonant musik. Detta böljande, vaggande stycke är enkelt, rentav naivt i sitt uttryck, men ibland är kanske det precis vad som behövs när världen skrämmer och larmar.

S:t Jacobs kyrkas mäktiga läktarorgel, byggd av den danska orgelbyggaren Marcussen & Søn, får verkligen visa upp sig i sin ljudande prakt i detta program. Anders Nilssons Mountains (La cathédrale du mont) uruppfördes på en annan orgel signerad Marcusen & Søn i Oscarskyrkan ett par kilometer bort i oktober 1985.

Upprinnelsen till Mountains var en särskilt stark naturupplevelse från en semesterresa i Norge: En klarblå sjö inramad av ett bergsmassiv som på ett ställe hade liksom kluvits på mitten. Genom ravinen flödade ljuset in från den nedåtgående solen. Den här synen gav intrycket av en sammanstörtad katedral, en bild ur vilken detta stycke sedan växte.

Anders Nilssons Partita är ett variationsrikt verk i fyra korta satser. Första satsen, Evocation, är som ett förspel som liksom namnet antyder frammanar de följande tre satserna. Andra satsen, Anagram, bygger på just ett musikaliskt anagram som representerar Hallgrimskyrkan i Reykjavik, där det hölls en kompositionstävling som Anders Nilsson vann pris i för detta stycke.

Tredje satsen, Lacrymosa, är sorgemusik skriven till minnet av två av tonsättarens vänner som gick bort samma år som verket skrevs. Och i den sista satsen, Ascension, skriver Anders Nilsson i sin verkkommentar, ”kommer orgelns samlade klangresurser till användning.”