Festeggiamento No 2

Den amerikanska saxofonisten Lawrence Gwozdz bad mig att skriva ett verk för sopran- och altsaxofon för en hyllningskonsert för Sigurd Raschèr på sin 90- årsdag. Stycket blev Festeggiamento No 2. Stycket börjar som en fanfar, men den består av virtuosa passager och mycket rörelse. De två instrumenten följer varandra i samma register i stort sett hela tiden men de spelar i olika tonarter, en halvton ifrån varandra. Materialet består av två pentatonskalor, en i B och en i H, som i klingande partitur noteras också med fasta förtecknen, med 5 b, resp. 2 #. Detta skapar en del dissonanser även om varje stämma i sig är helt tonal. Stycket består av flera delar. Den första är just den fanfarliknande, virtuosa löpduellen mellan de båda saxofonerna. Därefter kommer en lugnare del med mycket svagare dynamik. Där spelas en del upprepade toner, som om det vore långsamma drillar. Stämmorna har fortfarande inga gemensamma toner men dissonanserna är mindre påtagliga här. Så småningom tillkommer enstaka, korta, starka staccatototoner i flödet och de blir fler och fler, detta leder till en serie löpningar. Dessa består av treklanger, omväxlande dur och moll, olika i olika stämmor, som hela tiden kompletterar varandra, utan gemensamma toner. Den svagare mellandelen kommer tillbaka något förkortad och en treklangslöpning över nästan hela registret leder stycket till en repris av det

första, rörliga delen och avslutar på höjdpunkter efter ytterligare en lång löpning.

Miklós Maros, född 1943 i Pécs, Ungern. Studerade vid Ferenc Liszt Musikakademi i Budapest, senare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för Ingvar Lidholm och György Ligeti.

Maros har varit lärare på Musikhögskolan samt på Elektronmusikstudion i Stockholm (EMS). Han är också aktiv som dirigent. 1972 grundade han Marosensemble, som har etablerat sig genom omfattande konserter och inspelningar under 25 år som en av Skandinaviens ledande moderna musikgrupper.

Listan över hans verk innehåller cirka 250 kompositioner, bl.a. en opera, fyra symfonier, konserter för solister och orkester, kammarmusik och elektroakustiska verk.

Han har fått ett flertal utmärkelser och har sedan 1990 innehavare av Statens inkomstgaranti för konstnärer.

Han är medlem av Kungliga Musikaliska Akademien.

Ylva Bentancor (född 1967 i Stockholm, Sverige) är ljudkonstnär/tonsättare.

Hon gick ut Kungliga Musikhögskolans kompositionsutbildning med diplom år 2000, och med fötterna i den moderna konstmusiken har hon utvecklats mer och mer mot politisk ljudkonst, men använder musikens gestik och form för att skapa känslor i ljudlandskapet.

2017 skrev hon ett stort verk, World disorder, på beställning från documenta 14 som tog plats i Kassel och Aten, verket sändes på radio i åtta länder under eventet. Det är en poetisk resa genom en högst personlig bild av världsklimatet som det känns idag på alla plan. Hon arbetar även mycket gentemot skolan med att få in ljudkonst i undervisning för att skapa diskussion och uppmana till kritiskt tänkande bland elever på gymnasiet.

Omen är ett förebud om ett längre stycke som kommer för elektronik och saxofonkvartett. Ljuden till nästa version är hämtade från den resa i Mongoliet 2003 där Omen framfördes av Stockholms Saxofonkvartett under en nomadfestival, The Roaring Hoofs. Omen är ett litet experiment med saxofoner och glissandon av olika slag i en enkel struktur av relativt melodisk karaktär. Ett stycke som skulle vara enkelt att repetera in, gå snabbt att skriva och samtidigt vara jag.

Madeleine Jonsson Gille (1991)

Bosatt i Stockholm och verksam tonsättare, producent och ledamot i Konstmusiksystrar. Examen i Komposition vid Högskolan för Scen & Musik i Göteborg.

Under Svensk Musikvår 2018 hör ni två nya verk av henne för soloröst och Stockholms Saxofonkvartett. Båda verken rör sig i ett långsamt motstånd där det visuella smälter samman med det ljudande. Under invigningskonserten hör ni henne tolka den samtida röstkonsten i ett kort stycke.

Här kan ni läsa mer om Madeleine Jonsson Gille:www.cargocollective.com/mjgille

Sotto Vuoto (2002-03)

per sassofono tenore e trombone

Ivo Nilsson (1966)

Sottovuoto brukar det stå på italienska kaffeburkar, vilket innebär att innehållet är vakuumförpackat. Orden var för sig betyder däremot ”under tomrum”.

Musiken i denna duo befinner sig mellan tonerna. Innan dom blir till eller efter att dom klingat av. I upptakten, pausen och efterklangen. Där lyssnaren själv fyller i.