Henrik Strindberg: Rosenfingrad; Fragment ur Odysséen

III: 1

Solen sprang upp ur det glänsande hav från sin nattliga vila
åter på himmelens valv för att lysa odödliga gudar
och de förgängliga människors ätt på den bördiga jorden.

En av många skildringar av gryningen, men också en hastig bild av människan/bönderna och jorden de brukar.

II:1

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
reste från bädden sig fort den älskade son av Ulysses,
tog sina kläder uppå och sitt eggade svärd över skuldran,
och på den glänsande fötterna band sina sköna sandaler,
trädde därefter ur kammaren ut, lik en gud till att skåda

Telemachos, Odysseus son, har fått nog. Denna dag kallar han till ting på Ithaka för att klaga på hur friarna festar och ödelägger godset under Odysseus långa frånvaro. På kvällen samma dag seglar han iväg för att leta efter sin far.

VII: 30

Endast gå stilla och tyst, så vandrar jag före på vägen.
Se ej de mötande an, och rikta till ingen en fråga,
ty här äro de ej emot främlingar särskilt blida
/…/
Talade Pallas Athene, och strax hon började före
vandra med ilande steg

En flicka visar Odysseus vägen genom Skeria, han vet inte att det är den uggleögda gudinnan Pallas Athene som förklädd än en gång hjälper honom.

XI: 1

Men sedan komna vi voro ditner till skeppet på stranden,
grepo vi fatt och det halade ut i gudomliga havet,
fraktade masten och seglet ombord på vårt beckade fartyg,
skeppade fåren så in, och därefter med sorgen i hjärtat
stego vi själva ombord, utgjutande ymniga tårar.

Circe, gudinnan med människoröst, den mäktiga, fagra,
sände en segelfyllande vind, ett ypperligt följe,
efter oss akter ifrån mot det mörkblåstammiga skeppet.

Sedan vi hade då tackel och tåg behörigen ordnat,
sutto vi lugna på toft och fördes av vind och av styrman.
Dagen igenom vårt segel stod spänt på den ilande färden;
solen sänkte sig ner, och vägarna höljdes av mörker

Den centrala 11:e sången, Ulysses i underjorden, inleds med en skildring av själva seglandet. (Ezra Pounds Cantos inleds förresten just med denna episod.)

IX: 534

sent må han anlända, utblottad helt och berövad sitt manskap,
på någon annans skepp, och mötas av ofärd där hemma!

Cyklopen Polymefos förbannelse sedan Odysseus lurat honom och räddat större delen av sitt manskap ur hans fångenskap. (Ezra Pound använde även de här två raderna i sin Canto I.)

Erland Lagerlöfs översättning, förutom IX, raderna 534, 535 i Ingvar Björkesons översättning.

Text: Henrik Strindberg