Ákos Rózmann i snön på Tegeluddsvägen i Stockholm
Ákos Rózmann i snön på Tegeluddsvägen i Stockholm. (Foto: Viveca Servatius)
"En milstolpe i svensk musikhistoria"

När Ákos Rózmann kom till Sverige hade han redan diplomexamen i komposition och orgelspel från Liszt-akademien i Budapest och desutom arbetat ett antal år som lärare i musik. Till Stockholm kom han 1971 som stipendiat för att studera för Ingvar Lidholm. Där lärde han känna andra ungrare, bland annat tonsättarkollegan Miklós Maros. Det var Maros som tog med Rózmann till Elektronmusikstudion där dörrarna öppnades till helt nya klangvärldar och musikaliska uttrycksmedel.

I den elektroakustiska musiken fann Rózmann fann sitt andra musikaliska hem. Hans första var på sätt och vis orgelpallen; han arbetade som organist i först S:a Eugenia kyrka och därefter, i nästan tjugo år, i Katolska domkyrkan i Stockholm. Men hans andra musikaliska hem fanns alltid nära; han byggde exempelvis upp en studio i en källarlokal i anslutning till Katolska domkyrkan. Huvudsakligen skapade han dock i Elektronmusikstudions lokaler, där han satt så länge och så ofta som han fick lov.

Rózmanns livsåskådning omfattade såväl den kristna tron som en tilltagande fascination för tibetansk buddhism. Det här samlade, mångfasetterade perspektivet på tillvarons grundläggande frågor om etik, moral och religion ligger till grund för Rózmanns musikaliska gärning. Tyngden och allvaret i frågeställningarna märks också i omfattningen av hans enorma sviter; han kunde arbeta med dem i flera år, ibland flera decennier.

Tolv stationer – en musikalisk tolkning av bhavacakra, det buddhistiska livshjulet – påbörjades 1978 och fullbordades först 2001. Under så lång tid hinner både själen och tekniken utvecklas, vilket också återspeglas i musiken. Bilder inför drömmen och döden, ”en klingande avbildning av Gott och Ont” som Rózmann själv skriver i sin verkkommentar, komponerades ursprungligen mellan 1974–1977. En omarbetad version gavs ut på skiva 1986, och en tredje version tillkom 1991. Den slutliga versionen skapade han 2001.

Under så lång tid hinner både själen och tekniken utvecklas, vilket också återspeglas i musiken

Även den sju och en halv timme långa sviten Mässa har en lång och brokig tillkomsthistoria. Det började med en enkel idé, ”låt oss göra ett Gloria”, förklarade Rózmann i en intervju med Lennart Westman 1997. Men den enkla idén väckte flera, betydligt mer komplexa idéer, och slutresultatet beskrivs träffande i en artikel av Göran Bergendal som ”en enorm fresk av personliga betraktelser över mässordinariets två första delar, Kyrie och Gloria”.

I september 1996 uruppfördes Triptykon, den Gloria-sättning som Rózmann nämner i intervjun året därpå. Den består i själva verket av fyra självständiga verk – tre så kallade ”orgelstycken” och ett Intermezzo – som tillsammans bildar en helhet. Liksom i Bilder inför drömmen och döden skildras här kampen mellan gott och ont: i detta fall i form av positiva, konstruktiva krafter respektive negativa, destruktiva sådana. Det positiva representeras av den latinska mässtexten; det negativa av vulgära, groteska ljud och läten.

Ett av mittenstyckena i Triptykon är Orgelstycke VI, med undertiteln Nocturne i silver och dans. Det är en slags klagosång, ett uttryck för den yttersta smärtan och ensamheten i den oändliga, kosmiska natten. Bara en strimma ljus återstår, nästan omärkbar.

Omedelbart efter denna ångestladdade klagosång, ett lappkast: ”Jag vet inte hur jag fick den korkade idén att göra ett intermezzo. Men jag är glad att jag fick den, för den balanserar och kontrasterar det allvarsamma” berättar Rózmann vidare i intervjun från 1997. Intermezzot är en slags absurd fikapaus, med klirrande porslin och röster som ur en servering: ’Är kaffet klart?’ ’Servetter!’ Surrealistiskt, men också en andhämtning för lyssnaren.

Om Gud stundtals använder musikens språk för att tala till människor har en av Hans röster nu tystnat

Året efter att Triptykon uruppfördes sjukskrev sig Ákos Rózmann. Två år senare avslutade han sin tjänst som organist. I sin återstående tonsättargärning skulle han fullborda sådant som han hade påbörjat. Triptykon blev nu språngbrädan till en hel Gloria-cykel: Nästa del stod färdig fyra år senare, och året därpå även den tredje delen. Det året, 2002, omarbetade han Triptykon, som sedermera kallades Gloria I. Den fjärde och sista delen i cykeln färdigställde Rózmann 2004.

I februari 2005 framfördes till slut i sin helhet det som nu rätt och slätt kallades för Mässa: Rózmanns fyrdelade Gloria-cykel och, före dess, ett annat av hans så kallade ”orgelstycken”: Orgelstycke IV från 1989 som bygger på mässans inledande sekvens, Kyrie eleison. Konserterna ägde rum i Tyska kyrkan i Gamla stan i Stockholm, fördelade på fem dagar. Gloria II, Gloria III och Gloria IV fick där sina uruppföranden.

Att kalla verket för ”mässa” kan uppfattas som missvisande, eftersom flera delar av mässordinariet saknas. Men redan på 1600-talet komponerades mässor som bara omfattade Kyrie- och Gloria-sekvenserna. På 1700-talet togs denna korta mässform upp av tonsättare som Dieterich Buxtehude, Georg Philipp Telemann, Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart. Däremot är inte Ákos Rózmanns verk en mässtonsättning i vanlig mening, utan ett konsertverk som tar sin utgångspunkt i mässtexten.

Bara ett drygt halvår efter uruppförandet avled Ákos Rózmann och begravningsceremonin hölls – i Tyska kyrkan. ”Om Gud stundtals använder musikens språk för att tala till människor har en av Hans röster nu tystnat” skrev Mats Lindström, studiochef för Elektronmusikstudion, i dödsrunan. Inom kort kommer Rózmanns Mässa att ges ut på skiva och i sitt förord till skivan avslutar Mats Lindström: ”Mässa är en milstolpe i svensk musikhistoria.”


David Saulesco


 

Både Göran Bergendals artikel och Lennart Westmans intervju som hänvisas till i den här artikeln finns att läsa på Svensk Musikvårs webbsida:


Utgivning av Ákos Rózmanns musik

Ákos Rózmann cd

På det ena albumet återfinns Bilder av drömmen och döden i den fjärde och sista versionen från 2001. Det är ett ömsom hypnotiskt, ömsom skrämmande verk som dröjer sig kvar hos lyssnaren. ”Den kvardröjande känslan hos den som lyssnat på Ákos Rózmanns musik är det ogripbara i att inte kunna sätta ord på den kvardröjande känslan” skriver Jim O’Rourke i förordet till utgåvan. ”Vem som helst som hör hans musik blir berörd, på alla möjliga sätt, men varför de har berörts och hur är lika svårt att förklara som att fånga en ljusfläck i en vattenskål.”

 

Köp albumet Images of the Dream and Death på Bandcamp
Läs mer om albumet på Editions MEGO

 

Tolv stationer

12 stationer

Det andra albumet innehåller Tolv stationer, Rózmanns andra enorma svit som tillkom parallellt med Mässa, mellan 1979 och 2001. Det började som en beställning från en annan ungersk-svensk tonsättare, Miklós Maros, på ett verk för piano och röst men blev till ett över sex timmar långt epos som skildrar det buddhistiska livshjulet, bhavacakra. Mark Harwood skriver i förordet: ”Den första delen, skapad 1978–1980, utforskar typiska musique concrète-tekniker som att snabba upp, sakta ner, klippa isär och klistra ihop magnetband. Den nyaste delen, skapad 1998–2001, omfamnar den digitala tekniken med effektbehandlare och samplers. Trots tidsspannet och de skilda teknikerna som används är det monumentala resultatet en förbluffande, sammanhållen helhet.”

Köp albumet Tolv stationer 1978–2001 på Bandcamp
Läs mer om albumet på Editions MEGO

12 stationer VI

Rozmann 12 stationer IV

Den sjätte och sista delen av Tolv stationer finns även i en separat digital singelutgåva, tillsammans med det fristående verket Dörr med tårar: en hyllning till den franske musique concrète-tonsättaren Pierre Henry som var en stor inspirationskälla för Rózmann. Titeln på verket är en referens till Henrys verk Variations pour une porte et un soupir, ”Variationer för en dörr och en suck”.

Läs mer om albumet på Editions MEGO


Swish logotype

Det är helt gratis att lyssna eller titta och på alla Svensk Musikvårs inspelade konserter.
Men vill du ge ett bidrag till Svensk Musikvår så Swisha gärna till 123 679 04 89
Varmt tack!