Duo Ego, Foto: Kristin Lidell
Duo Ego, Foto: Kristin Lidell

Duo Ego

Paula af Malmborg Ward (1962) - ur Vad man måste (2008) 11'

Karin Rehnqvist (1957) - Sleep Now (2015) 9'

Peter Lyne (1946) - Childhood (2017)  6'

Thomas Liljeholm (1944) - Ur Dvärgen Gustafs Cirkus (2011) 12'

Medverkande
Monica Danielson, mezzosopran
Per Sjögren, Slagverk
Verkkommentarer

Karin RehnqvistSleep now Sleep now är en vaggsång i form av ett minidrama. En mamma försöker sjunga sin baby till sömns, vilket inte alltid är så lätt! Under tiden hon sjunger sin lugnande vaggsång blir hon mer och mer otålig och frustrerad vilket förstås bara gör situationen värre. Alla sysslor hon behöver komma ihåg att göra mal samtidigt i hennes huvud: ”måste tvätta, måste ringa mamma, har jag matat katten?”

Paula af Malmborg Ward – ur Vad man måste
I de förfrågningar jag får gällande nya kompositioner ingår inte helt sällan en önskan om lite humor. När Duo Ego hörde av sig om ett sceniskt stycke möttes vi i ambitionen att låta både det tunga och lätta låta. Följaktligen ropade jag in ett finfint tvättbräde på Tradera, skickade maken till Malmö Centralstation att inhandla en persisk daf och hepp: Vad man måste! Ta-Daa! Men vad man också måste är ju att hitta bra texter. Både Per och jag hade i hyllan en underbar liten fransk bok med namnet "Den första klunken öl och andra små njutningar" av Philippe Delerm. Där fanns "Banana-split" som i vår opera kom att bilda fond för en helt annan situation än vad författaren kanske ursprungligen tänkt sej, men jag har nu nogsamt inhämtat tillstånd att använda den svenska översättningen minus de 5 sista meningarna, så allt har gått rätt till. Nå, vi botaniserade vidare, bland dödssynderna och andra uppmuntrande teman som skulle ge vår historia om banana-spliten lite ljus från ett annat håll. Eller rättare sagt mörker. Och min favorit Lina Ekdahl kom än en gång till tals (sjungs?) och kompletterade vårt frossartema med rätta men inte räta vinklar. Ut klev en hopplöst ensam människa som går ett tragiskt öde till mötes. Härligt - ett riktigt operatema! God lyssning önskar Paula af Malmborg Ward, tonsättare

Peter Lyne - Childhood
Peter Lyne är född i England 1946, men sen många år bosatt i Sverige. Han har parallellt med sitt framgångsrika komponerande varit aktiv som pedagog, konsertarrangör och entusiast inom framför allt den nutida musiken. Därmed har han haft en avgörande betydelse för en hel generation svenska tonsättare och musikutövare. Han har skrivit fler än 150 verk och kvällens stycke Childhood är en tonsättning för röst och slagverk där texten är hämtad från en dikt av John Clare. Verket är skrivet för Duo Ego. John Clare (1793-1864) levde under fattiga förhållande som lantbrukare då han 1820 väckte uppmärksamhet med sin första diktsamling. Han blev, troligen bland annat på grund av alkoholmissbruk, psykisk sjuk och avslutade sin levnad på mentalsjukhus. Clare beskrev ofta naturen runt sin hemby i sina dikter och betraktas numera som en av Englands främsta poeter.

Thomas Liljeholm – Ur Dvärgen Gustafs Cirkus (2011) liten musikdramatisk scen för mezzosopran och slagverk När jag fick frågan om jag ville skriva ett nytt verk för Duo Ego gav jag mig själv inte någon betänketid, något som jag borde ha gjort. Plötsligt stod jag där med en beställning – utan text. Tiden hastade. Bodil Malmsten speglar i sin diktning ett förbehållslöst, omedelbart synsätt fyllt av humor och allvar. Hennes språk är organiskt och ligger det musikdramatiska uttrycket nära. I mitt sökande efter texter gav jag mig ånyo i kast med hennes diktning, vilken jag följde ända till begynnelsen – Dvärgen Gustaf, hennes första diktsamling. Jag har klätt Malmstens text i en klingande dräkt som öppnar upp för associationer i flera riktningar. Dikterna – ett urval ur Dvärgen Gustafs Cirkus, som ingår i den större diktsamlingen Dvärgen Gustaf – är ett urval gjort med direkt tanke på Duo Ego. Deras musikdramatiska och kammarmusikaliska fingertoppskänsla har svetsat dem samman till en kropp. I texten framträder berättarjaget som ger oss bilden av ett känslostormande relationsdrama, fyllt av dramatik och vånda: vilja - icke vilja - vilja… Cirkusdirektören, dvärgen Gustaf, styr sitt imperium med järnhand. Gestalterna glider ur och i varandra: Berättarjaget, dvärgen Gustaf, Loppan, ”lilla gumman”, jättedamen Bella och Lindansösen. Cirkusatmosfären vilar tung. Hur förhåller sig en tonsättare till en text som redan säger allt? Att texten utgör inspirationskälla är alldeles uppenbart, men vad tillför tonsättaren själv och vad tillför musikerna? Frågan är inte okomplicerad. Skall en dikt enbart läsas? Tar vi udden av läsarens egen tolkning? Är det överhuvudtaget en tolkningsfråga? Var i så fall går gränsen? Eller, kanske frågan inte är så komplicerad? Här uppstår ett nytt verk - ett helt nytt, självständigt verk. Jag har vidgat de yttre ramarna, men det är fortfarande berättelsen om dvärgen Gustaf som hugger tag i oss, vilket han i sin självupptagenhet säkert inte har något emot? Kan man säga att vi lånar Bodil Malmstens text? Ja, så kanske det är? Vi lånar hennes text. Thomas Liljeholm